Det fanns en tid, berättas det, när det var möjligt att försörja sig som skriftställare och litteratör, en tid när en humanistisk högskoleutbildning inte var yrkesförberedande för renhållningsarbete och telefonförsäljning. Kort sagt: en tid när humaniora inte var överbefolkad av en överkvalificerad underklass med dunkla framtidsutsikter.
Kanske är detta bara sagor. I en tid av sinande forskningsanslag och ett utbildningsväsen präglat av genomströmning snarare än omsorg, verkar det alltmer osannolikt att en utbildning inom humanioras kärnvetenskaper kan leda någon annanstans en käpprätt neråt. Men man hinner för all del tänka en hel del på vägen.
Frågan om man kan tala om en kris inom humaniora har stötts och blötts, och oavsett hur man förhåller sig härtill finns det anledning att kritiskt granska situationen och skissera möjligheter inom fältet. Därför är det välkommet att en ny publikation från Södertörns högskola ställer frågan om humanioras framtid från ett akademiskt håll. I En annan humaniora – en annan tid, redigerad av Carl Cederberg och Hans Ruin samlas åtta kortare texter av lika många författare som fritt förhåller sig till ämnet.
Medan Stefan Jonsson och Cecilia Sjöholm adresserar frågan utifrån postkoloniala perspektiv, för att härigenom nå fram till en punkt av självreflexivitet inom disciplinen, ställer Fredrik Svenaeus den angelägna frågan om hur man kan tänka sig en ”medicinens humaniora”. Hur kan till exempel filosofin bidra till en ökad vetenskaplighet inom läkekonsten? I likhet med flera av antologins författare förhåller sig Svenaeus därmed till problemet med humanioras samhällsnytta. I konkurrensen om ekonomiska medel blir det allt viktigare att kunna argumentera för forskningens användbarhet. Det leder till reflektion över möjligheterna att tillgodose denna typ av krav, men också till en längtan efter ökad autonomi.
Sökandet efter en självstyrande institution som vårdar sina mellanmänskliga relationer genomsyrar den brittiske filosofen Simon Crichtleys bidrag, men också Sven-Eric Liedmans text ”Valv bakom valv oändligt – några tankar om humaniora igår, idag och imorgon”. Med sedvanlig lätthet förenar Liedman ett enkelt tilltal med intellektuell stringens och hävdar nödvändigheten av att kunna skifta mellan mer samhälleliga perspektiv och undersökningar av enskilda, outtömbara verk. ”Humanisterna är alltså betydligt fler idag än då men överlag osäkrare, mer stukade, ett slags fattig underklass som ständigt jagas av sparkrav från högre instanser. Studenternas framtidsutsikter är osäkra men också gränslösa”, sammanfattar Liedman. Han noterar även att humanisterna förlorat sin ställning som experter idag, både på politiskt håll och i den allmänna opinionen. Just därför måste de på nytt hävda sin rätt i det offentliga samtalet, även när det rör sig om forskning som inte är av direkt samhällelig art.
Att bedriva institutionskritik inifrån en akademisk institution har som bekant sina problem och bidrar oftast till en viss försiktighet. Det är rimligtvis upp till de yrkesverksamma humanisterna att ständigt omformulera sina uppdrag, men vad man skulle önska är också en kritisk granskning av humanioras utsida, det vill säga av de ekonomiska värdegrunder som omringar universitetsväsendet och som med materiella medel styr möjligheterna till kvalificerad forskning. Ett steg på denna väg tar Irina Sandomirskaja i en upplyftande text om ”fakulteten för onödiga saker”. Här förenas filosofi med reflektion över den filosofiska verksamhetens materiella grunder och en kritik av ett vanligen osynligt bedömningssystem för stipendier. Föredömligt.
Johan Gardfors
Carl Cederberg och Hans Ruin (red): En annan humaniora – en annan tid.
Södertörns högskola 2010.
