1,1K

När min dotter var nyfödd och ännu liknade en apa insåg jag för första gången den funktionella poängen med att klä flickebarn i ljusrött och pojkar i blått. Och varför i helvete? dundrar säkert de flesta med en modern åsiktsapparat.

Kvick kommunikation, effektiv kommunikation, minimerandet av small talk med folk som inte begriper att de spelar rysk roulett med ens tålamod. I trappuppgången behöver man inte rätta till sina grannar då de misstar sig på könet. Ser man ett apbarn med pink mössa förstår man att det är en flicka, varefter man säger grattis till flickebarnet. Kommunikationen avklarad, hasta la vista.

En svensk bekant (att det just handlar om en svenska torde vara symptomatiskt i det här fallet, då svenskarna anses ha kommit längre i ”utvecklingen” än vi puukkobarbariska finnar) som är aktiv i hbt-rörelsen blev irriterad på mig då jag nämnde att jag finner färgstereotypin vad gäller småbarn intelligent. ”Är det slutet på världen om din granne tror att ditt flickebarn är en pojke?”, sa hon. ”Vad fan spelar könet för roll?”

Spelar könet ingen roll? Är det inte det första man frågar efter då ett barn fötts? Flicka eller pojke? När det väl har kommit ut i världen, varför anses det mest etiskt att dölja barnets kön?

I tjugo-plus-åldern var jag granithårt av den åsikten att män och kvinnor är identiska varelser på ett mentalt plan och att de rent fysiologiska skillnaderna – som med normal fantasi, åtminstone i mitt fall, dock var svåra att bortse från – omöjligtvis kunde ha en inverkan på psyket. Jag hade läst min de Beauvoir grundligt och var mer eller mindre frälst. Att man inte föds till kvinna utan blir det lyste klart som Heliga Marias halo. De facto, förefaller det mig ännu idag tydligt att man varken föds till kvinna eller man, utan att man blir det. Men jag är säker på att man föds till flicka eller pojke och med tiden blir kvinna eller man.

Som tjugotreåring var jag som mest feministiskt existentiell och jag minns en gång då jag diskuterade pojk- och flickuppfostran med en väninnas storasyster som hade två små pojkar. Hon sa att hon, utifrån fördomsfri experimentlusta – hon är biolog – gett dockor åt sina söner. Men dockorna ansågs monotona, varefter pojkarna återgick till sina traktorer och lyftkranar. Jag godtog inte rapporten, tyckte hon inte hade försökt nog.

När jag närmade mig trettio-strecket började mina åsikter snurra åt motsatt håll. Jag är inte fullt medveten om vad det var som hände. Men jag minns att jag diskuterade kvinnan och mannen med en god vän, jag frågade: ”Tror du att män och kvinnor i grunden är olika eller lika?” Och han svarade: ”Vore livet inte litet väl tråkigt och långrandigt om det inte fanns en skillnad mellan män och kvinnor?”

Idag är jag en inbiten feministisk essentialist. Jag inte bara accepterar det faktum att kvinnor skiljer sig från män, utan jag firar det. Jag är stolt över att jag klarat av en graviditet och fött ett flickebarn, jag är stolt över att jag med egna krafter lyckats hålla henne vid liv (de första veckorna till och med enbart med något så fascinerande som min egen bröstmjölk). Jag är stolt över att jag representerar det kön som inte gör rubriker om våld, pedofili eller gisslanhållande av egna familjemedlemmar. Klart att alla män inte är som ovan insinuerats, liksom inte alla kvinnor är kleptomaner, sardoniska baktalare eller häxor som manipulerar män med planerade graviditeter. Men ännu om stolthet: om jag vore man skulle jag likaledes vara stolt över att representera det kön som alstrar världens bästa fotbollsspelare, jag skulle vara stolt över att representera det kön som uppfann bilen. Även stolt över att förkroppsliga den excessiva testosteronproduktion som garanterar att människan som art över huvud taget existerar ännu idag.

Så varför blir folk uppretade om flickor klär sig i ljusröda prinsessklänningar, leker med dockor, och fixar velcro-hamburgare i sina lekkök? Varför anses en pojkes föräldrar enfaldigt endimensionella om han klär sig i en polisuniformsmönstrad t-skjorta och viftar med ett svärd?

Jag opponerar mig inte mot att flickor leker med bilar (de flesta flickor älskar bilar precis som de flesta kvinnor älskar att köra – att rulla på hjul är antagligen en universell passion). Jag kritiserar inte flickor som leker sjörövare eller krig. Lika litet opponerar jag mig mot pojkar som låter Barbiedockor få liv i dockhus (blott en variant av tennsoldater, när allt kommer omkring). Jag har ingenting emot att en pojke vill klä ut sig till prinsessa. Men jag föraktar när människor, som ger sig ut för att representera en ny upplyst människoart, hånar mig för att min dotter råkar ha en pink halare, pink mössa och gredelina skor – plagg som hon dessutom älskar, plagg som stärker henne i sin självbild som flicka. (Vore jag inte en sadist om jag försökte lura henne att hon är en pojke?) För guds skull, om hon senare i livet upplever ett behov av att bryta sig loss från flick-/kvinnonormen, så önskar jag henne lycka till. Åtminstone existerar det då en norm från vilken hon över huvud taget kan avvika.

Det mest intressanta med diskussionen om stereotyp barnuppfostran är att det inte finns någon folkteori om varför vi inte bara accepterar utan tycker det är supercoolt när flickor utmärker sig för att leka med bilar och klär sig som cowboys, medan vi blir besvärade av pojkar som klär sig i klänningar och kammar håret på sina dockor. Många kvinnor skryter med att de var tomboys som flickor, men jag har aldrig träffat en man som skrutit om sin forna skönhetssalong i lekstugan. I värsta fall skvallrar detta förhållande om hur djupt vårt samhälle faktiskt nedvärderar flickighet/kvinnlighet.

Därför väljer jag att teoretisera om ett bättre fall, där det möjligen förhåller sig så att vi på något undermedvetet instinktivt sätt garderar oss för en fullständigt androgyn värld genom att försöka behålla manligheten relativt intakt. Om manlighet finns, finns också kvinnlighet, även om dessa attribut hela tiden på ytan omformas och vibrerar i växelverkan med varandra.

Men jag tror inte vi alstrar en större ömsesidig respekt könen emellan om vi leker att kvinnor och män inte utgör två fullständigt olika sätt att vara i världen. Därför finner jag än mer idioti i tron att man skapar ett jämlikare samhälle om man sätter sin pojke på en ljusröd potta. Jag tror världen är intressantare om vi däremot respekterar prinsessan i våra döttrar och brandmannen i våra söner, i stället för att inbilla oss nån sorts degeneration i rosa tyll eller nån sorts acceptans av machismo i lekandet med sirener.

Och i de fall vi okontrollerat spricker av lusten att vrida världen upp och ner finns det alltid en utväg som tar sig uttryck i en djupt mänsklig lek. Då är det dags för maskerad! (Inget är roligare än att klä ut sig till man och jag är satans glad för att möjligheten över huvud taget finns.)

Julia Kneževic

studerar språk på Island