Emedan livet för varje medborgare består av inkomster och utgifter har Riksdagen funnit skäligt stadga och Republikens President i nåder behagat underteckna följande LAG:
§ 1.
Varje ägare av mark, vatten, luft, rymd eller annan rumslig enhet, såsom golv, regn- eller vindskydd, har rätt att uppbära avgift av dem som drar nytta av det ägda.
Samma rätt har även den som för längre eller kortare tid lånat, hyrt eller arrenderat sådan rumslig enhet av dess ägare, såvida ej annat mellan nämnda parter har överenskommits.
§ 2.
I så kallade allmänna utrymmen, såsom väntsalar på flyg-, buss- och järnsvägsstationer, färjeterminaler, väntrum hos läkare, tandläkare eller veterinär är vistelsen fri, med följande undantag:
Om den ifrågavarande lokalen har upplåtits för affärsverksamhet, såsom kafé, bar, suvenirbutik, tidningskiosk m.m. , kan fria sittplatsen tillhandahållas endast om samtliga affärsidkare i lokalen enhälligt därom beslutat.
Även om affärsverksamhet inte förekommer i lokalen har ägaren rätt att kräva avgift för sittplats, om den som utnyttjar en sådan inte kan uppvisa giltig resebiljett eller har skriftligt bevis på att tid reserverats hos läkare etc.
Det är förbjudet att i allmänna utrymmen ta in egna pallar, stolar eller soffor av vad slag det vara må. Det är likaledes förbjudet att sitta eller ligga på golvet i sådan lokal.
Soffor och bänkar i parker och esplanader kan avgiftsbeläggas, om kommun eller annan ägare så beslutar.
Vistelse på övertäckt och vindskyddad buss-, tåg- eller spårvagnshållplats, ägd av bolag, stat, kommun eller privatperson, är avgiftsbelagd. Hållplatser utmärkta endast med bild av en buss etc. är fritt upplåtna för allmänheten.
§ 3.
Allemansrätten är en av vårt lands äldsta och heligaste rätter. Den inskänks inte genom denna lag. Allmänt gäller att tomtområden och marker inom synhåll från ägarens hem skyddas av allemansrätten.
Avgift kan dock av ägaren uppbäras av dem som strövar, plockar bär, bongar fåglar eller beundrar eventuell utsikt på hans område eller badar i hans vatten. Om jakt- och fiskerätt gäller särskilt lagstiftning.
§ 3.
Alla riksvägar är avgiftsbelagda. Kontroller inrättas med 20 kilometers intervaller med myntautomater men även personlig betjäning.
För kommunala vägar kan motsvarande system tillämpas om kommunalstyrelsen så beslutar.
På privata vägar och stigar kan bommar appliceras, som öppnas med kod eller genom insläpp av mynt.
I tätorter kan, till förekommande av onödig trängsel, promenader avgiftsbeläggas och bommar för fotgängare inrättas vid gathörnen.
§ 4.
Då det i praktiken kan vara svårt att i varje enskilt fall utkräva avgift, kan tillstånd beviljas för längre tid. Sådant tillstånd kan gälla för en kommun eller för hela landet och ges genom försäljning av tillståndsbevis i form av kort, såsom skogskort, strandkort, riksvägskort , promenadkort, sittkort för trafikterminaler, sittkort för parksoffor etc. Härom , samt om hur intäkter som erhållits genom försäljning av kort skall delas mellan de rumsliga enheternas ägare, stadgas närmare i förordning.
§ 5.
Om avgifternas genomsnittliga storlek med hänsyn till marknadsläget kommer årligen att beslutas av regeringen och beslut meddelas genom förordning
§ 6
Inkomst som förvärvats genom tillämpningen av ovanstående avgiftspraxis är skattepliktig.
§ 7.
LAG om avgifter träder i kraft från och med den 1 februari 2012. Därmed upphävs alla andra LAGAR.
Helsingfors den 1 april 2011
Lars Huldén
