Khomotso Manyaka gör en imponerande roll som flickan chanda i snyftfilmen Life, Above All.
Sydafrika har seglat upp till en livaktig filmnation. Afrikakännaren Mai Palmberg rapporterar från årets Cinemafrica i Stockholm.
Filmkonsten i Sydafrika begränsar sig inte till en enda filmgenre eller en stilbildande ikon, den spretar i flera olika riktningar och en del av det bästa får vi lyckligt lottade festivalbesökare inte heller se. Den sydafrikanska televisionen suger nämligen snabbt upp nya talanger som nu producerar den ena välgjorda och tankeväckande teveserien efter den andra.
Den första typen av sydafrikanska filmer kallar jag urban underhållning, som medvetet undviker att komma med budskap. Ett bra exempel är premiärfilmen på Cinemafricas festival, Paradise Stop med några av Sydafrikas bästa skådespelare, Kenneth Nkosi och Rapulana Seiphemo. Tillsammans med regissören Jann Turner har de kokat ihop filmens rånardrama som utspelar sig i en liten landsortshåla norr om Joburg, där truckförare på väg mot gränsen gärna stannar på det halvskumma Paradise Stop. En borttappad smuggellast med vapen till Kongo är det eftertraktade bytet för alltför många. Andra teman som tas upp är korruption och frågor om kärlek, otrohet och kvinnors vanmakt, men filmmakarna betonar att de inte har något budskap, de gör film för att det är roligt att hitta på och berätta.
– Vi börjar med människorna, sedan berör vi olika frågor utgående från dem, men nej, vi ger inte några genomgående svar, säger Kenneth Nkosi.
Det påminner mig om regissören Ntshaveni wa Luruli, en av de första i denna typs underhållningsgenre med filmen Chicken Bizniz, som på frågan om politiska budskap sade: ”Varför ska man bära sand till Sahara?”
Den andra typen filmer är animationsfilmerna. De kan ofta komma närmare samhällskommentaren, det gjorde åtminstone flera animationsfilmer på Cinemafrica. En kortis av karikatyrtecknaren Zapiro visade Tata (Mandela) och Tutu (Desmond alltså) som två gummidockor i samspråk om en viss ledares fräcka korruption. Desmond beskärmar sig över att Mandela alltid hittar något gott i allt: ”Ja, han är så energisk, han reser mycket”, är hans kommentar till de lustresor som ledaren gjort på statens bekostnad.
Den tredje genren, den patriotiska, är i Sydafrika alldeles speciell. Den lovsjunger det nya Sydafrika, försoningsprocessen som var dess förutsättning och inte minst Nelson Mandela som dess centrala gestalt och symbol. På Cinemafrica företräddes den av den medryckande och snyggt klippta dokumentären The 16th Man, som fått sin titel av att Nelson Mandela var nr 16 av femton rugbyspelare i VM 1995, som Sydafrika vann. Clifford Bestalls film är en rörande historia om hur Nelson Mandela, som då varit landets president i ett år, medvetet gjorde uppslutningen kring ”our boys” till hela folkets sak. Ingen liten prestation eftersom rugbylandslaget Springboks stod för vit separatism – svarta spelar inte rugby utan fotboll. Med en svart spelare i laget 1995 blev Springboks ändå hela Sydafrikas sak, med Mandela klädd i lagmössa och lagtröja i spetsen. Via intervjuer visar filmen också hur 1995 för de vita rugbyspelarna blev omvändelsens år. Efter segern for Springboks till Robben Island och fick besöka Mandelas cell. Filmen är ett gripande dokument som fångar ett emotionellt ögonblick i Sydafrikas historia. Att jag inte håller med Bestall att sport alltid är av godo, är en annan sak.
Den fjärde genren, samhällskritiska filmer, får här representeras av en dokumentär och en spelfilm. Den ena handlar om homosexuellas (här lesbiska kvinnors) rätt till sin grundlagsenliga ”sexuella inriktning”, den andra är en av många filmer om aids.
Zanele Muholi har gjort dokumentären Difficult Love. I botten är hon fotograf och filmen inkluderar en rad mycket vackra bilder av lesbisk närhet. De är långt ifrån pornografiska, för att citera Gail Smith, för här finns nakenhet men inget som kittlar. Filmen har självbiografiska inslag; Muholis partner är en afrikaantalande vit. Här finns också hemska bilder av offer för homofobiskt våld. Till slut får vi besöka ett par färgade kvinnor som bor under en bro i Kapstaden; de har sparkats ut från ett kooperativt boendeprojekt på grund av sin homosexualitet.
Zanele Muholi är medveten om att hon själv har tagit många steg bort från Umlazis svarta ghetto utanför Durban, att hon efter mötet med kvinnorna kan gå hem och vrida på varmvattenskranen, ta sig ett bad, sätta på musikanläggningen, se en video. Men hon hör inte till något jetset, hon har svårt att få pengar för sina projekt. På en grupputställning vände kulturministern som skulle hålla invigningstalet i dörren när hon såg Muholis foton.
– Finansiering eller inte, jag gör vad jag vill och måste göra, säger Zanele Muholi.
Om Muholis film andas kärlek, vrede och respekt så andas Oliver Schmitzs film Life, Above All sympati, resignation och sorg. Sedan den hade premiär 2009 har den fått en rad priser och var Sydafrikas bidrag till Oscarsnomineringen i år. Den bygger på Alan Strattons Chanda’s Secrets, med tonårsflickan Chanda (som spelas imponerande av Khomotso Manyaka) i huvudrollen. Hon är oförtröttlig i sin kärlek till modern och till den föräldralösa Esther. Mänskorna i hennes omgivning är fulla av brister, och störst av dessa är hemlighållandet av den aidssjukdom som först fadern, sedan styvfadern och till slut modern drabbas av. Byn beter sig som en mobb som vill förvisa de pestdrabbade. Visserligen lyckas Chanda på slutet få byborna att låta den sjuka modern återvända hem för att dö.
Budskapet är för mig grumligt. Publiken snyftar och suckar: Tänk så hemskt det är. Och så blir jag litet arg. Varför blir det så ofta i de mest välvilliga vita skildringar av Sydafrika så att det bara finns en enda god svart – på makroplanet bara Mandela (nej kanske två, Desmond Tutu också), på mikroplanet bara en intelligent ung svart som går emot massan.
Mai Palmberg
CinemAfrica 2011.
Afrikansk filmfestival i Stockholm 23–28 mars.
