Zimbabwe. Namnet, som på shonaspråket betyder ”hus av sten”, är aktuellt från några år tillbaka, och har kommit att förknippas med allt det som dysfunktionella och totalitära tredje världen-stater i allmänhet lider av; korruption, polisvåld, systematisk stöld av statliga medel, fattigdom och misär. Landet styrs med järnhand av presidenten och tidigare frihetshjälten Robert Mugabe som är ökänd för sin misskötsel av ekonomin och våldet mot oppositionsanhängare och aktivister.

Inför president- och parlamentsvalet 2008 eskalerade våldet, särskilt mot det största oppositionspartiet MDC, och även om omvärldens ingripanden och sanktioner sedan dess tvingat Mugabe att gå med på att bilda en samlingsregering med MDC och sitt eget parti ZANU-PF, så är situationen långt ifrån ljus. Landet håller dessutom fortfarande på att hämta sig från en hyperinflation.

Hit anländer Kajsa Norman, svensk frilansjournalist, för att skriva en reportagebok. Hon börjar med att konstatera att landet är på bättringsvägen, det finns ju matvaror på butikshyllorna igen. När hon börjar intervjua folk framgår det däremot att allt verkligen inte är som det ska.

Norman inleder, precis som vilken annan västerländsk journalist som helst, med att intervjua de som vill bli intervjuade. Aktivister, oppositionspolitiker, journalister och andra veteraner från Mugabes tortyrhålor får berätta sina historier, den ena mer blodisande än den andra. Norman kompletterar med lite historia och basfakta om vissa mekanismer i det zimbabwiska samhället men avstår, på gott och ont, från några djupare egna analyser.

I början förstärks den stereotypa bild vi vanligen serveras av media i väst. Mugabe är galen och ond, hans parti korrumperat och svartsjukt vaktande sin makt och oppositionspartiet MDC och deras ledare Morgan Tsvangirai landets enda hopp. Sedan förändras bilden då avvikande åsikter sakta börjar bli mer frekventa i intervjuerna. Särskilt en intervju med representanter för Zimbabwes urbana medelklass målar upp en helt annan bild. Vi vill ha kvar Mugabe, säger de, han har redan stulit tillräckligt. ”Om nån ny stiger in kommer han bara att bli lika korrumperad och stölden börjar om från början.”

Långsamt, genom intervjuer och exempel från Normans vardag i landet, målas bilden av ett genomruttet system upp där cynism och paranoia mer eller mindre förstört varenda människa. Alla misstänker varandra hela tiden och ingen har något emot att till exempel ljuga för en vit reporter för att tjäna en extra slant. Den nervkittlande slutscenen då Norman tvingas fly samtidigt som det går upp för henne att inget av det hon trodde var obestridligt sant går att lita på, är bokens överlägset bästa del. Det är synd att den inte håller samma kvalitet genom de jämntjockare mittenpartierna, där Norman allt för lätt tappar bort sig i ett virrvarr av förkortningar på namn ur Zimbabwes komplicerade historia och samtid.

Trots sina ojämnheter är Ge mig kolera – Vägen till överlevnad i dagens Zimbabwe ändå en rätt bra bok, vars informativa och lättförståeliga, om än något tradiga, faktadel hjälps upp rejält av den psykologiska knorren på slutet. Norman visar hur maktmissbruk kan förstöra ett helt samhälle och skapar en blodisande läsupplevelse som kan rekommenderas envar som vill förstå hur livet fungerar i en av världens mest förstörda stater.

Otto Ekman

Kajsa Norman: Ge mig kolera – Vägen till överlevnad i dagens Zimbabwe. SILC förlag, 2011.

 

Lämna en kommentar