Att bli förälder sägs vara den ultimata lyckan för en människa, ja själva meningen med livet. I och med föräldraskapet tar en ny gemenskap och ett nytt sammanhang vid. Två blir tre, en ny människa är bland oss och ingenting är mera sig likt. Men om en människa inte kan eller vill få barn?

Mikaela Sonck, redaktör för antologin Utan – om barnlöshet och barnfrihet, skriver redan i förordet om den stigmatisering och det  utanförskap som följer med barnlösheten, framför allt för kvinnor. Frivilligt barnlösa tvingas klargöra och motivera valet att inte skaffa barn gång efter annan. Ofrivilligt barnlösa osynliggörs. Ämnet är milt sagt tabubelagt.

Moderskap som teori och praktik har stötts och blötts genom historien och nu på senare år har även faderskap kommit upp på agendan. Antalet ofrivilligt barnlösa ökar i västvärlden. En av de främsta orsakerna är att allt fler kvinnor väljer att skjuta upp barnafödandet tills de är en bra bit över trettio. Omkring tio procent är ofrivilligt barnlösa på grund av sjukdom. Det har lett till en allt större efterfrågan på fertilitetsbehandlingar, adoptioner och en växande marknad för surrogatmödraskap, där fattiga kvinnor från tredje världen många gånger exploateras som handelsvaror för barnlösa västerlänningar.

I antologin medverkar tolv kvinnor som personligt och ärligt delar med sig av sin barnlöshet, frivillig eller ofrivillig. Vi får ta del av djupt intima – och modiga – berättelser om den sorg och smärta som följer med ofrivillig barnlöshet men också om rätten att välja att inte skaffa barn. De ofrivilligt barnlösas väg är kantad av omständliga och påfrestande hormonbehandlingar, utdragna adoptionsprocesser, bitterhet och avundsjuka, men också av insikten – ibland också försoningen – om att livet inte blev som planerat. De frivilligt barnlösa berättar om varför de valt att inte skaffa barn och hur de förhåller sig till moderskapet, familjelivet och inte minst kvinnorollen. En av de medverkande, Monika Fagerholm, påpekar att det råder en ny våg av ”familism”, där ett traditionellt konservativt familjeideal hyllas. Hon efterfrågar vars och ens rätt att gå utanför de givna ramarna, i synnerhet kvinnors. Yrsa Stenius talar öppenhjärtligt och gripande om sina aborter och hur hon var tvungen att omdefiniera sig själv, när det stod klart att hon inte skulle få några barn.

Susanne Ringell lägger fram tesen att en människa genom föräldraskapet mognar som individ. Genom en ny människa förmår hon höja blicken och ta sig vidare i livet. Men behöver det ske genom just ett eget barn? Barnlösa får hitta andra strategier som substitut för barn, menar Ringell.

Uppenbarligen kan vem som helst, när som helst, ta sig rätten att hurtfriskt fråga ”när är det dags för dig att skaffa barn då?” eller ”har du bullar i ugnen” följt av ovälkomna klappar på magen. Flera av författarna vittnar om hur okänslig omgivningen kan vara när det gäller kvinnor i fertil ålder. Mikaela Röman berättar till exempel om en kollega som vid upprepade tillfällen anmärkt på hennes figur och utan pardon frågat om hon är gravid. Till slut fick Röman nog och skällde med all rätt ut vederbörande och förklarade dessutom att viktuppgången berodde på hormonbehandlingen hon genomgick för att försöka bli gravid. Kollegan blev tyst åtminstone för den gången. Både Röman och Sonck skriver om hur smärtsamt det kan vara att varje jul få julkort föreställande barn i tomteluva eller hur hånfulla statusuppdateringar och textmeddelande om barnens göranden och låtanden kan vara för en person som är ofrivilligt barnlös.

Samtliga essäer är uppriktiga och bottnar i den smärtsamma levda erfarenheten som det innebär att inte få tillträde till ”Mammalandia”, som Lotta Moring kallar den gemenskap som följer med moderskapet. Susanna Sucksdorff är med sin kåserande text den som ifrågasätter den konsumtionshets och expertdjungel som följer i kölvattnet efter ”projektet barn”. Hon är också ärlig om sin frivilliga barnlöshet, då hon erkänner att visst finns de där ibland, stingen av navelskåderi och tråkig ensamhet, men att motiven för att skaffa barn ändå inte är tillräckligt övertygande.

Som helhet betraktad är antologin väl genomarbetad, välskriven och framförallt aktuell. Visst önskar jag att även barnlösa män fått komma till tals men det kanske kommer en uppföljning? Utan väcker tankar och öppnar upp för vidare diskussioner kring barnlöshet och erfarenheterna kring detta. Hos mig väcker boken också frågorna om det verkligen är varje människas rätt att få barn och det etiskt försvarbara i att ”köpa” sig ett barn av till exempel surrogatmödrar, något som jag hoppas kommer att diskuteras mera framöver. Att få barn är ingen självklarhet eller alla människor förunnat. Barn är en nåd och en gåva som ”man ska bära som den sista droppen vatten”.

Ylva Larsdotter

Utan – Om barnlöshet och barnfrihet. Red. Mikaela Sonck. Söderströms, 2011.

 

Lämna en kommentar