Annika Thor skildrar hur flyktigpoltiken drabbade människorna i andra världskrigets Sverige. Om inte nu så när är en oerhört engagerad och medryckande roman, skriver Ylva Larsdotter.
Frågan ”om inte nu så när?” ställdes av den judiske läraren Hillel vid tiden för Kristi födelse. Det som åsyftas är var och ens individuella ansvar, att vi inte kommer undan med förklaringar som ”jag lydde bara order” eller ”jag märkte ingenting, därför kan det inte vara mitt fel”.
Denna direkta fråga är också titel på Annika Thors senaste roman. Det är en synnerligen adekvat titel, som sätter fingret på bokens tema – den svenska flyktingpolitiken under de turbulenta beredskapsåren 1938–1943, då nazismen gick som ett spöke genom Europa.
I historikern Klas Åmarks utmärkta Att bo granne med ondskan (2011) kan vi läsa om den svenska flyktingpolitiken och Sveriges förhållande till Nazityskland. Det kan sägas att där Åmark slutar tar Thor vid. Med hjälp av fiktionen klär hon Åmarks kalla fakta med berättelser om människor av kött och blod. Samtidigt bildar Om inte nu så när en resonanslåda till dagens restriktiva flykting- och invandringspolitik.
Det är en synnerligen mörk bild som tecknas av det land, som i efterhand mer än gärna lyfter fram Raoul Wallenbergs räddningsaktioner av judar eller Folke Bernadottes vita bussar. När det väl begav sig hade Sverige omfattande inskränkningar för judiska asylsökande. Antisemitismen och kommunisthatet i Sverige var tämligen utbrett, inte minst bland bourgeoisien. ”Ariseringen” pågick för fullt inom näringslivet. Att Tyskland fick köpa svensk järnmalm och beviljades obegränsad rätt att transitera krigsmateriel genom Sverige är ingen hemlighet.
fakta genom fiktion
Thor har tidigare behandlat flyktingtemat i sina böcker. I debuten En ö i havet från 1996 – första delen i en svit om fyra – får vi följa de judiska flickorna Nelli och Steffis liv som flyktingar i andra världskrigets Sverige. Thor har även denna gång gjort ett gediget och grundligt researcharbete. Hon har grävt i tidningsarkiv, tagit del av protokoll, domstolsbeslut, brev och skrivelser. Genomgående integreras storpolitiska faktiska händelser med ett antal fiktiva människoöden som öppnar upp för det mänskligt kalejdoskopiska och mångskiftande.
I denna rikt befolkade roman får vi inledningsvis stifta bekantskap med den unga tyskan Ilse Neuberg som befinner sig i ett kvalmigt väntrum på utlänningsbyrån i Stockholm – då en underavdelning till Socialstyrelsen – för att få sitt uppehållstillstånd förlängt. Redan här stöter hon på patrull i form av en stelbent och opersonlig byråkrati. Genom boken får vi följa hennes tillvaro, som stegvis blir allt hårdare och osäkrare. På grund av sin judiska härkomst får hon sparken från sitt arbete trots att hon är en ytterst kompetent och uppskattad sekreterare – så såg ariseringen ut på svenska företag 1938. Vidare får vi följa henne genom ensamma nätter, när hon hunsas som husa hos överklassfamiljer och svälter i sin desperation. Till sist hamnar hon hos en arbetsgivare som ger henne ekonomisk trygghet men kräver sexuella tjänster i gengäld.
Ilses drivkraft, som växer vartefter kriget mullrar allt högre i Europa, är att få sina föräldrar och sin bror till Sverige. Hennes envetna kamp blottlägger de svenska myndigheternas medgörliga, insmickrande och inte minst patetiskt naiva hållning till Tyskland.
Andra personer i boken är den unga kvinnliga tjänstemannen på utlänningsbyrån, Ingrid, och den tyska journalisten Arnold Cohen. Även han ansöker om förlängt uppehållstillstånd och tvingas snart fylla i formulär där hans judiska börd skall uppges och anges i procent. De svenska myndigheterna frångick tidigare svensk praxis och föll till föga för de tyska kraven att det i pass och andra dokument måste uppges om personen i fråga är av judisk börd.
otippat par
Kärlek uppstår mellan den unga Ingrid och den äldre Arnold. Ett något otippat par, vars relation möts med skepticism och hinder. Ingrids familj tar avstånd från henne och hon tvingas också byta arbetsplats på grund av förhållandet. Så småningom gifter de sig och får en dotter tillsammans. Ett mycket gripande och sorgligt avsnitt i boken, som fyller mig med vrede, är skildringen av hur Arnold döms till fängelse för sin publicistiska verksamhet med påföljden att han interneras i ett arbetsläger i Dalarna. Idag är det inte många som känner till att det fanns svenska arbetsläger där man spärrade in utlänningar som betraktades som opålitliga och misstänktes utgöra en säkerhetsrisk, även om de inte var kriminella. I de flesta fall fattades domstolsbesluten på lösa grunder.
Ingrid i sin tur sitter ensam med den nyfödda dottern, får ingen information eller bistånd. Till slut brister det för henne och hon hamnar på mentalsjukhus.
Berättelsen får en ytterligare dimension genom den bild som tecknas av verksamheten inom olika myndigheter, inte minst Socialstyrelsen. Med skicklig penna blottlägger Thor intriger, svågerpolitik och fördomsfulla karriärister men också samvetskvalen och oron hos tjänstemännen, vars avgörande beslut påverkade människors livsöden.
Boken avslutas 1943. Kriget har vänt och Tyskland går mot nederlag. Men för människorna som på olika sätt blivit drabbade av de svenska myndigheternas hantering är inget sig likt. Ilse lyckas till slut få sina föräldrar till Sverige men blir en hemmadotter utan egen tillvaro. Arnold, Ingrid och deras dotter återfinner varandra men kommer till insikten att det är omöjligt att bygga upp en gemensam framtid i Sverige.
Om inte nu så när är en oerhört engagerad och medryckande roman, berättad med patos. Språket är behärskat och avskalat. Med sin roman berättar Thor om Sveriges förträngda dubbelspel och fega inställning till Tyskland under andra världskriget. Men hon vill också påminna oss. De främlingsfientliga och fördomsfulla röster som talar i romanen ekar otäckt i dagens flyktingpolitik. Och frågan återstår – om inte nu så när?
Ylva Larsdotter
Annika Thor: Om inte nu så när. Wahlström & Widstrand 2011.
