För de tidiga kristna var det klart att religiösa ritualer hade en politisk innebörd, skriver Patrik Hagman i sin nya bok.

Mycket av inställningen till kristendom inom dagens vänster kan utan större ironi sammanfattas i den väl kända tesen att religion är opium för folket. Av just den orsaken är också många aktivt kristna, oavsett politisk orientering, obekväma i vänstersammanhang.

Samtidigt finns det en livskraftig men ofta osynlig kristen vänster där den aktiva kristna omsorgen om vår nästa går hand i hand med en radikal strukturell samhällskritik och där solidariteten med de fattiga både hemma och borta är, vågar jag påstå, mycket aktivare och djupare förankrad än vad som är gängse i dagens sekulära vänster. (När Ny Tid för några år sedan gjorde ett temanummer om fattigdom var det just en aktivt kristen läsare som upprördes av att numret fokuserade på relativ fattigdom i norden och inte berörde u-ländernas absoluta fattigdom.)

Till den aktiva kristna vänstern hör också Åboteologen Patrik Hagman som i sin bok Kristet motstånd skissar fram en modern asketisk form av kristen aktivism som motstånd mot en överkommersialiserad samtid.

Han vill ”komma bort från de två halvmesyrer som ofta kännetecknar kristen politisk aktivism”: att man antingen betonar samhällsansvar lite vid sidan av det vanliga församlingslivet, eller att man driver politiska målsättningar med en tunn fernissa av ”kristna värderingar”. Förebilderna för ett annat sätt att leva som politisk och kristen hittar han hos de tidiga kristna som byggde upp sin tro i motstånd mot Romarrikets rådande samhällskick. Jesus, hans lärjungar och de första århundradenas kristna presenteras här som radikaler som insisterade på alla människors lika värde, och lät slavar och fria sitta till bords tillsammans som vänner och bröder. De vägrade offra till de romerska gudarna; inte för att de var vidskepliga eller fanatiska utan för att offret skulle ha inneburit en oacceptabel bekräftelse av den rådande ordningen. För dem, menar Hagman, var det självklart att religiösa ritualer hade en politisk innebörd.

Förändra sig själv

Hagman räknar upp tre komponenter som kännetecknar den tidiga kristna asketen: 1) han strävar efter att förändra sin personlighet, 2) han strävar efter att sända ett budskap till andra genom sin askes och 3) hans askes involverar kroppen. Här ”står asketismen mera på den postmoderna sidan än på den moderna”, noterar Hagman. ”Tvärtemot vad som ofta påstås bygger asketism inte på att man nedvärderar kroppen, utan på att man förstår hur kropp och själ hänger ihop och påverkar varandra.”

Målet är att göra sig så fri som möjligt från vanor, tankemönster och njutningar som binder en vid en ohållbar samhällsordning. Hagmans moderna kristna aktivist imiterar de tidiga kristnas andliga hållning, men anpassar sin självdisciplin till vår tids frestelser. Han säger nej till konsumtions- och stressamhället genom att avstå från tevetittande, lyx, onödig konsumtion och karriärism. I stället ger han tid åt vänner och familj, uppskattar det enkla, och skiljer på fest och vardag. Som vägkost på ”motståndets väg” bjuder Hagman på moderna listor av laster (ambition, effektivitet, status etc.) och dygder (gästfrihet, tålamod, ödmjukhet), inte som definitiva rättesnören, utan som praktiska redskap för att känna igen de särskilda problem och möjligheter som vi möter i dagens samhälle. Vad är till exempel skillnaden mellan effektivitet och flit? Något att fundera på?

Goda föresatser till trots börjar jag någonstans på vägen tycka att det här nog påminner en smula om en självhjälpsbok: verktygslåda för ett gott liv, förändra världen genom att förändra dig själv, etc. Men Hagman föregriper min kritik: ”i motsats till tusen självhjälpsböcker är det skäl att redan nu påpeka att när man i kristna sammanhang talar om destruktivt beteende så handlar det om beteende som är destruktivt för andra”. Just det: det handlar inte om att bli mera blomstrande i största allmänhet eller om att må bättre, utan om att ge sig in på en väg där man, om allt går väl, kan bli en bättre (kristen) människa och tillsammans vända på skadliga tendenser i samhället. Det handlar inte om en teori eller en direkt handlingsplan utan om ”att sätta ord på ett hopp som finns nedlagt i den kristna tron”.

Man kan förstås fråga om det inte är politisk problematiskt att Hagman fokuserar på individen som lösning på samhällets problem. Att plantera roten till det onda i den enskilda själen hör ju ändå just till självhjälpsböckernas, de konservativas och överlag högerns tankemönster, och leder ofta till att man vänder bort blicken från de ekonomiska och sociala strukturer som individen inte ensam kan ändra på. Jag tror den frågan är viktig att ställa mot vilket som helst perspektiv som individualiserar ansvaret för samhällets problem. Men Hagman lyckas också visa att den dikotomi mellan individuellt och kollektivt som vi ofta opererar med i den i den här typens frågor varken är uttömmande eller självklar: att betona individens ansvar ska inte innebära att man bortser från att hon är en del av en gemenskap som både sätter gränser och ger möjligheter. Det handlar inte om ett antingen eller. ”Att bli lik Kristus är alltså en uppgift för den kristna gemenskapen som helhet, Kyrkan.”

var finns makten

Den klart svagaste länken i Hagmans bok är analysen av det omgivande samhället; inte alls för att den skulle vara direkt felaktig, utan för att den känns lite väl enkel. När han ritar upp sin samtid gör han det med schabloner: vi är reklamens och köphysterins slavar, vi strävar efter anseende, pengar och status, och glömmer bort att vara närvarande i nuet. Vi bedövar oss med underhållning och makthavarna utnyttjar våra beroenden för att skärpa greppet om oss, osv. Det här är kanske en konsekvens av att han uttryckligen vänder sig till en bred publik och väljer fenomen som är lätta att känna igen. Men frågan är om Hagman verkligen behöver de här schablonerna för att lyfta fram sitt eget alternativ.

Jag skulle ha uppskattat en finmaskigare maktanalys, som inte antar att makten verkar entydigt uppifrån och ner. Lite mera populariserad Foucault, så att säga; lite mera om tanken att vi själva är en del av makten som förtrycker oss. Den här insikten är en viktig del av asketismens idé: att vi måste ändra på vårt sätt att handla just för att sluta medverka i destruktiva strukturer, att vi är delaktiga i makten. Men jag tror att man kan nå djupare med den insikten om man inte, som Hagman stundtals gör, svepande identifierar makten med ”maktahavare”.

Bokens negativa inställning till organiserad politisk verksamhet känns också problematisk eftersom den etablerar en typ av ”vi och dom”-perspektiv som Hagman uttryckligen själv tar avstånd från. Den kristna (aktivisten) ska helst inte verka inom politiken eftersom makt korrumperar och det politiska systemet drivs av osunda personliga ambitioner. Men någon måste ju rimligtvis verka inom politiken också, om vi ska ha en fungerande representativ demokrati.

Boken är överlag skriven nästan utan hänvisningar till alla de tänkare som Hagman läst och använt, med de tidiga kristna tänkarna och asketerna som enda undantag. Jag skulle själv ha uppskattat ett närmare samtal mellan Hagman och de tänkare som han har tagit intryck av: Stanley Hauerwas, John Howard Yoder, William Cavanaugh, John Milbank, Michael Hardt och Antonio Negri, Naomi Klein, Slavoj i‑ek och Peter Halldorf, inte minst för att hitta vägar in i deras texter.

Men att man överhuvudtaget kommer på tanken att ställa alla de här kraven på Hagman har att göra med den överraskande, finstämt analytiska, rörliga intelligens som han överlag visar upp i sin text, med tonfall som naturligt och ogenerat rör sig mellan aktivistens, forskarens och församlingsprästens. Problemet som återstår för den sekulära läsaren är att han egentligen inte vänder sig till den som inte är kristen, och som inte tänker på det goda livet i termer av ett kristet liv i den gemenskap som en församling ger. Men skillnaden behöver kanske ändå inte vara oöverkomlig? De aspekter av boken som jag hakar upp mig på och vill kritisera tycks i varje fall snarare härröra sig från Hagmans politiska influenser och en bred vänsterdebatt, än från hans kristna perspektiv.

Nora Hämäläinen

Patrik Hagman: Kristet motstånd, Artos/Fontana media 2011

2 kommentarer

Ny Tid recenserar Om kristet motstånd | frequently asked questions 19 augusti, 2011 - 18:33

[…] fortsätter droppa in (väntar ännu på den första i svensk press!). Den här är speciell, eftersom den är skriven ur ett sekulärt perspektiv av Nora Hämäläinen i den […]

Reply
Profilbild
tapio tukiainen 20 augusti, 2011 - 12:47

Människor på vänsterkanten brukar vanligtvis avfärda religiösa fenomen med att religionen skulle vara ett opium för folket enligt det klassiska marxcitatet. Många annars klarsynta forskare har därför gjort misstaget att förbise religiösa fenomen med motiveringen att de bara är avspeglingar av de ekonomiska strukturerna i samhällets bas. Men hur var det med Marx och folkets opium? Låt oss till att börja med titta på citatet i sin helhet:

“Det religiösa eländet uttrycker samtidigt det verkliga eländet och protesten mot det verkliga eländet. Religionen är den betryckta skapelsens suckan, en hjärtlös världs hjärta, och det andelösa tillstånds ande. Den är folkets opium.” (Marx 1977: 133)¨

Alltså det ska låta “folkets opium” (Opium des Volkes).

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.