Casamance utmaning för demokratin i Senegal

av Gordana Malešević

Senegal framhålls ofta som ett demokratiskt föredöme i Afrika. Nu på söndag är det presidentval i landet och i juni väljs ett nytt parlament. Men det finns mörka moln på den senegalesiska himlen. Det senaste året har den väpnade kampen för självständighet i Casamance intensifierats.

Casamance ligger i södra Senegal och är geografiskt avskilt från resten av landet (så när som på en liten landremsa i öst) – Gambia ligger emellan. Casamance har delvis också en annan kolonial historia. Därutöver står regionen för större delen av Senegals produktion av livsmedel och bomull och fram till mitten av 1980-talet var turismen en stark näring här. Men på senare år har Casamances befolkning upplevt att rikedom och investeringar gått dem förbi och när de inte fått gehör för sina tankar hos regeringen har självständighetstanken fått allt starkare stöd.

Självständighetsrörelsen är gammal. Sedan 1947 har organisationen Movement des Forces Démocratiques de la Casamance (MFDC) kämpat för regional autonomi och så sent som 1982 valde man att ta till väpnad kamp mot regeringen. Konflikten har hört till de minst blodiga i Afrika, trots att både staten och MFDC begått brott mot mänskliga rättigheter.

Parallellt med striderna har MFDC och regeringen ändå förhandlat. År 2004 slöt den senegalesiska staten och MFDC ett fredsavtal, men konflikten fortsatte – med lägre intensitet. Under 2009 förvärrades läget igen och dialog uteblev fram till nyligen.

Regeringen hävdar att den uteblivna dialogen beror på oenigheter inom MFDC, men enligt Vincent Foucher, vid Centre d’études d’Afrique noir i Bordeaux, har regeringen inte visat någon verklig ambition att förhandla.

Minor

Ett problem som uppstått till följd av den väpnade konflikten är det stora antalet minor i Casamance.

– Byar har blivit övergivna, jordbruksmark har vuxit igen och blivit svår att bruka. Skolor, bostäder, vägar, stigar, risfält, jaktmarker, marker med torra döda träd som man samlar och använder till ved – överallt finns det minor. Barn har blivit offer för minor i skolan. Det har resulterat i utbredd fattigdom och flykt till grannländerna, säger Mamadou Oury Bah, chef för Unicef i Casamance.

I fredsavtalet från 2004 tas behovet av minröjning upp: att röja marken från minor ses av alla parter som grundläggande för att människor ska återvända till sina hem, kunna nå sina fält, bruka jorden och känna sig trygga. När marken är fri från minor kan man även bygga infrastruktur och få fart på den ekonomiska utvecklingen.

– Lärarna behöver mer pedagogiska verktyg, skolorna behöver mer pengar och det behövs mer pengar till informationen till de fattigaste kvinnorna och barnen om farorna med minor. Det behövs även nya sätt att informera invånarna och ett gratis telefonnummer dit man kan ringa och fråga om minor.

En organisation som å statens vägnar röjt minor är Handicap International (HI). Enligt HI är 90 procent av de röjda minorna tillverkade inom EU, vilket en del Casamancebor menar är ett bevis på att det är staten som har lagt ut dem. Regeringen, både den förra och den nuvarande, har förnekat anklagelsen, men kritikerna säger att det skulle vara omöjligt för MFDC att köpa vapen från EU. De anser att EU mycket väl kan ha sålt minor till staten och hävdar att EU och enskilda länder inom EU gjort goda affärer genom att sälja vapen till stridande parter.

Parallellt med mindebatten har HI, med EU-finansiering, röjt stora områden på minor och befolkningen i trakterna kring Dar Salam (i närheten av huvudorten Ziguinchor) kunde flytta hem i mars 2011.

– Cirka 50 000 individer som varit antingen internflyktingar eller levt i läger i grannländerna har återvänt som resultat av minröjningen i Casamance, säger Bah.

Avmilitarisering

Men den väpnade konflikten intensifierades under 2011, vilket ledde till att närmare 500 flydde över gränsen till Gambia och de nyligen hemkomna flyktingarna började pendla mellan minröjda åkrar och temporära övernattningsplatser.

Det eskalerade våldet är resultatet av att Senegals armé har intensifierat attackerna mot MFDC. Enligt regeringen beror det på att nigerianska myndigheter har beslagtagit en leverans av iranska vapen som var på väg till Gambia, men tros ha varit avsedda för MFDC. I februari 2011 bröt Senegal och Gambia sina diplomatiska förbindelser med Iran, samtidigt som relationen mellan de två grannländerna försämrades.

Senegals regering menar att MFDC använder Gambia som bas för sina attacker mot armén och har under åren gått ut med flera anklagelser mot regeringen i Gambia. I augusti bad dock Senegals president Abdulaye Wade sin gambiske kollega Yahya Jammeh om hjälp att medla i konflikten i Casamance.

Konkreta åtgärder återstår däremot och nu hörs både varnande och vädjande röster från Casamance.

Allt fler menar att Wade kan vänta sig fler våldsamma gatuprotester i samband med valet. Casamance var en av regionerna där Wades parti PDS tidigare fick stöd, för Wade ingöt hopp om en bättre levnadsstandard och en lösning på konflikten. Till att börja med gav hoppet en viss politisk stabilitet, men sedan många år har gått utan att löftena infriats har det övergått i besvikelse. En del menar att den väpnade konflikten kan öka i styrka i och med valet och att stabiliteten i Senegal kan stå på spel.

SOS Casamance grundades som stöd för statens och MFDC:s fredssträvanden samt med sikte på utveckling och återuppbyggnad av regionen. Organisationens ledare Amadou Sylla är en av dem som inte ser den utveckling han hoppades på. Han har nu gått ut med en internationell appell: ”Jag röstar för fred i Casamance 2012”. Med sin appell vill han lyfta frågan om fred och konfliktförebyggande åtgärder inför valet.

– Som första steg är det nödvändigt att avmilitarisera regionen – med hjälp av grannländerna Gambia och Guinea Bissau – för att säkerställa en hållbar lösning och fred, säger Amadou Sylla.

Han lyfter också fram det faktum att inte ens en opinionsundersökning har gjorts för att ge klarhet i vad medborgarna anser om självständighet. I början på 2011 föreslog nämligen MFDC en folkomröstning i frågan. Det möttes av ett blankt nej från Wades regering. MFDC vände sig då till Afrikanska unionen (AU) och FN, och bad dem organisera folkomröstningen, vilket i sin tur gjorde att ledarna för näringslivet i Casamance bad AU och FN att ignorera frågan. De sistnämnda tycks ha fått gehör.

Sylla vill att regeringen återupptar förhandlingarna med MFDC.

– Regeringen kan inte fortsätta att hota dem eller se dem som ovälkomna element i republiken. Detta sker inte i en handvändning, men regeringen bör lägga grund för en hållbar och långsiktig politisk dialog – det är ett civilt alternativ, till skillnad från den militära.

Gordana Malesevic

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.