I Naima Chahbouns debutdiktsamling ställs läsaren öga mot öga med djurens situation i den västerländska civilisationen.
Jag har under en lång tid läst boken, lagt den ifrån mig för att återvända till den. Tyckt mig hitta spår, hittat andra, för att slutligen komma tillbaka till en punkt där jag började. Boken jag läser är Naima Chahbouns debutdiktsamling Okunskapens arkeologi. Och det är så som det konstateras i början av boken, fritt översatt: Letar du tillräckligt länge, hittar du ett mönster, vare sig där finns ett mönster eller inte. Det är den danska poeten Mette Mostrup som skriver så i sin diktsamling kingsize från 2006.
Och egentligen spelar det väl ingen större roll om man hittar de där mönstren eller inte, om de finns där eller inte. För Chahbouns diktsamling är en övertygande skapelse, ett ordflöde där orden inte bara flödat utan delat upp sig i små strida strömmar och bildat en granskande helhet där förfluten tid och nutid vävs samman till en helhet man inte kan blunda för. Här finns jordens skapelse fram till en möjlig undergång, inte kronologiskt men i formen av ett mönster det är svårt att komma underfund med.
Som ett huvudstråk genom boken går historien om amerikanerna Ethel och Julius Rosenberg, som på 1950-talet anklagades för att ha spionerat för Sovjet och läckt känsligt material kring atombomber. Paret åtalades och avrättades slutligen. Ännu i dag är sanningen om makarna Rosenberg oklar – var de skyldiga eller inte? Chahboun redogör i poetiska ordalag för skeenden kring jakten på sanningen om händelseförloppet. Denna berättelse varvas med fakta och frågor kring den västerländska civilisationen, moraliska frågeställningar, fakta kring orientering samt inte minst djurens situation världen. I alla dessa dystopiska och politiska dikter, numrerade från noll till fem och tillbaka till noll, i tvåspaltigt upplägg på sidorna, befinner sig varelserna, människorna och djuren, bara ett steg ifrån döden.
På pärmen till Okunskapens arkeologi syns en del av ett elefanthuvud, ett öga och en mängd rynkor. Läsaren ställs öga mot öga med denna elefant. Ser rakt in i det starka, lojala och kloka elefantögat. Elefanten är, liksom andra djur, återkommande i Chahbouns texter.
När förändringar sker i naturen, katastrofer som tsunamis eller företeelser som solförmörkelser, är djuren de första som anar oråd. De är känsligare och uppfattar situationen innan människorna sett eller hört något. Vad händer då med djuren vid omständigheter orsakade av människan, vad händer i krig? När ger sig djuren av, och vart tar de vägen? Och hur går det för de inspärrade djuren, de som inte kan fly? Chahboun har tagit reda på hur det gått för burdjuren under olika skeenden i historien. Vi får t.ex. veta att djuren i Berlins, Wiens och Londons djurparker klarade sig under andra världskrigets bombningar.
Chahboun har länge varit en aktiv poetryslammare och estradpoet. Spår av det tycker jag mig se i associationsflödena och ordrikedomen, och Chahboun har i sin debutsamling polerat fram dikter som gör sig både upplästa och i bokform. Enligt omslagsfliken doktorerar hon i statsvetenskap och denna vetenskapliga bakgrund syns i boken.
Det är på det hela taget en välskriven diktsamling och därför helt rätt att Naima Chahboum är en av de fem som nominerats till Borås Tidnings debutantpris, som delas ut den 23 februari.
Heidi von Wright
Naima Chahboun: Okunskapens arkeologi. Norstedts, 2011.
