Finland internerade 24 000 civila sovjetmedborgare i samband med fortsättningskriget och nästan 500 tyska och ungerska medborgare, en del av dem finländare som också hade tyskt pass. Forskningen om de sovjetiska och tyska fångarna är i dagsläget rätt omfattande. Att mellan 500 och 700 kommunister och andra misstänkta personer internerades i koncentrationsläger är inte lika känt.
Dagspressen skrev sparsamt om Allan Asplunds bok när den första gången gavs ut i Sverige år 1949 av det syndikalistiska Federativs förlag. Vasabladet och Österbottniska Posten skrev om utgivningen och så självklart Folktidningen Ny Tid, där Asplund själv jobbade. Också Nya Pressen publicerade via sin svenska korrespondent en kort text om boken. I november 1949 reagerade Ilta-Sanomat i en ilsken ledare där man fördömde att boken getts ut i Sverige. Dessutom var Ilta-Sanomats ledarskribent arg över att Nya Pressen i upprörda ordalag refererade bokens innehåll. Enligt en notis i Ny Tid i december 1949 blev det helt tyst i pressen om boken efter Ilta-Sanomats ledare.
Hur har historieforskningen tagit upp behandlingen av de finska vapenvägrande kommunisterna under fortsättningskriget? Docent Lars Westerlund som lett flera stora forskningsprojekt för National-arkivets räkning – bland annat utredningarna om inbördeskrigets dödsoffer, samt de sovjetmedborgare, tyskar och ungrare som internerades i läger under och efter fortsättningskriget – menar att anledning till den knappa forskningen kring finska politiska fångar är etablissemangets självbevarelsedrift.
– Under sovjettiden ville detta inte ge sovjetinstanserna vapen i händerna för kritik mot Finland. Ifråga om behandlingen av de personer som tagits i skyddsförvar fanns igen flera mycket genanta drag trots att saken inte gällde Sovjet. Behandlingen av internerna i lägren hade varit rå och brutal och som lägerchefer hade man satt sadister som kapten Kartano och Lappomän som löjtnant Eerolainen.
Då internerna i många fall var kommunister framstår detta ju som minst sagt konstigt då lägerledningen och fångarna måste befinna sig ideologiskt möjligast långt från varandra. Den enda rimliga förklaringen är att Ryti och inrikesministern Horelli, vilka som högsta politiska instans gett arrangemanget sitt godkännande, avsåg att både ideologiskt underkuva internerna och bryta ned dem fysiskt.
Inte fanns det i ett dylikt klimat något intresse för att klarlägga lägermyndigheternas övergrepp. I allmänhet har Finland före slutet av 1990-talet haft mycket svårt att göra upp med sin våldshistoria, säger Westerlund.
Politisk vetenskap
Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet bekräftar att det inte finns utförlig historieforskning om de finska politiska fångarna under fortsättningskriget.
Men någon forskning måste väl ha gjorts? Det har ju under åren getts ut memoarer, självupplevda skildringar om livet på koncentrationslägren?
– Man kan säga att varje kollektiv skriver sin egen autobiografi. Man måste ju också komma ihåg att historievetenskapen är en politisk vetenskap. Det fanns på den tiden skäl att förtiga dessa händelser. Att tala och skriva om de här frågorna skulle ha gynnat de finska kommunisterna och Sovjetunionen. Det var inga andra än kommunisterna själva som hade ett intresse av att lyfta fram de här frågorna. Det var av samma skäl man höll fast vid tesen om separatkrig, man ville inte i för hög grad hålla fram frågan om vapenbrödraskapet med Tyskland, säger Meinander.
Henrik Meinander lyfter fram att många av de finska kommunisterna flydde till Sverige och därifrån samarbetade med Sovjet.
– Det fanns en stark misstro mot kommunisterna. 1940 grundades Sällskapet för fred och vänskap mellan Finland och Sovjetunionen och de stod i nära kontakt med Sovjet. Man kan med fog kritisera det sätt som kommunisterna hanterades, men det är viktigt att komma ihåg det hot många av dessa kommunisterna ansågs utgöra. Detta rättfärdigar inte på något vis de övergrepp som gjordes men det är lätt att glömma sammanhanget.
Fruktansvärd praxis
Tauno Saarela, universitetslektor i politisk historia som verkar inom statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet, berättar att de politiska fångarna internerades enligt lagstiftning från 1939 som gav presidenten fullmakt anta förordningar som stred mot medborgarnas i grundlagen definierade grundrättigheter. President Kallio gav sedan polisen fullmakt att fängsla personer som hade verkat mot landets försvar eller som man hade skäl att misstänka för att i framtiden kunna göra så. Polisen fick nu också fängsla personer som hade eller kunde verka för ett försämrande av rikets relationer med andra länder.
– När man började förverkliga dessa lagar behövdes ingen bevisföring och därmed fanns det inga möjligheter för de internerade att försvara sig. Det var en ganska fruktansvärd rättspraxis, säger Tauno Saarela.
Många av de internerade hörde likt Allan Asplund till Sällskapet för fred och vänskap mellan Finland och Sovjetunionen. I hur hög grad samarbetade medlemmarna med Sovjet?
– Sällskapet var i väldigt liten grad i kontakt med Sovjet. En del av de ledande personerna var nog i kontakt med Sovjetiska ambassaden. Men man får inte glömma bort att en del har gjort tolkningen att sällskapet i praktiken var det samma som ett vänsterparti – de propagerade ju också för medborgarnas rättigheter. 1930 hade ju partier till vänster om socialdemokraterna förbjudits. Nog hade det finska borgerskapet och säkerhetsmaskineriet en tendens att överdriva hotet från kommunisterna och kommunisternas farlighet. Man ville med avsikt skapa en bild där det inte gjordes skillnad mellan sovjetiska och finländska kommunister, säger Tauno Saarela.
Nu när det gått över 20 år sedan kalla krigets slut och Sovjets fall – skulle det inte var dags att se på händelserna med nya ögon, så att säga ur ett mänskliga rättigheter-perspektiv?
– Jo, det är nödvändigt med en sådan debatt – men man måste komma ihåg kontexten – varför man internerade dessa kommunister, säger Meinander.
Tyst tradition
Tauno Saarela efterlyser i forskningen flera projekt om krigsfångarna där man kopplar den finska statens förhållningssätt till de medborgerliga rättigheterna.
– Man skulle ju nog ha kunnat tro att forskningen skulle ha tagit fram behandlingen av de finska politiska fångarna. Sedan 1990-talet har det ju varit väldigt mycket tal om mänskliga rättigheter. Och nog måste man ju säga att dessa människors rättigheter har kränkts på ett alldeles fruktansvärt sätt och nu efteråt har man inte kunnat erkänna att det hela gick till överdrifter, säger Saarela.
Tauno Saarela tror att ett viktigt skäl till att det funnits så lite forskning och diskussion kring detta ämne är två dominerande tankesätt i Finland; det statscentrerade och ett tankesätt som kräver nationell enighet.
– Enskilda människors välmåga är enligt det här tankesättet inte särskilt viktig. Kanske det i Finland inte riktigt funnits en tradition av att tala för individers eller enskilda gruppers rättigheter – jämfört med hur det är i en del anglosaxiska länder. Nog har det ju för dessa personer handlat om rätten att uttrycka en åsikt. De har sagt att ”krig är fel” – är det nu så hemskt om man säger det högt?
Marcus Floman
