Västerlänningen förstår inget om Afrika men är snabb att berätta vad som är fel med kontinenten. Kanske det vore på tiden att sluta moralisera? undrar Eva Nilsson.
Den afrikanska kontinenten brukar hålla sista plats på internationella index som rankar till exempel korruption eller politiska rättigheter. ”Failed” är stämpeln som speciellt amerikaner ivrigt ger de flesta stater söder om Sahara. Misslyckade afrikanska stater drabbas av korruption, diktatorer, dåliga förvaltningar och valfusk.
Stämpeln ger legimitet för interventioner. Under Kalla kriget styrdes afrikansk politik utifrån med våld då den inte tjänade USA:s eller Sovjetunionens intressen. Det mest tragiska exemplet kommer från Demokratiska Republiken Kongo, där den populära, vänsterinriktade självständighetsledaren Patrice Lumumbas mord orkestrerades av CIA och Belgien medan Mobutu Sese Seko tillsattes som landets president. Sedermera blev Mobutu en ökänd diktator som styrde landet i 32 år.
I dag rättfärdigar stämpeln ”failed” allt mer genomgående samhälls- och statsomformande ”good governance”- och demokratiinterventioner som (oftast) inte involverar våld. Det skulle vara fel att säga att de här i stort sett biståndsstödda projekten inte skulle göras med goda motiv i bakgrunden. Korståget mot korruption är ett gott exempel. Bland annat Världsbaken har startat en internationell allians för ”korruptionsjägare” (International Corruption Hunters Alliance) som för samman antikorruptionskämpar från överallt i världen.
Ibland spelar realpolitiska intressen ändå tydligt in. När det till exempel är val i länder som finns på västerländernas intresseradar, ges offentligt stöd för den ”bättre” kandidaten och fredsbevaringstrupper skickas in då valresultatet orsakar trubbel. Det här har hänt till exempel i Kenya och Elfenbenskusten under de senaste åren.
För det mesta är Afrika ändå okänt för västerländsk politologi. Endast få teoretiker, som Samir Amin och Walter Rodney, har blivit kända för beroendeteoretiska analyser om Afrika på 1970-talet. I allmänhet är biståndstänkandet och eurocentrismen så inrotade att kontinenten lyser med sin frånvaro i världspolitiska teoriers mainstream.
Empirisk
suveränitet fattas
Däremot har frågan om hur afrikanska stater borde byggas upp och utvecklas orsakat huvudbry i över 60 år. Man har speglat afrikanska stater mot Max Webers definition om den moderna staten som har monopol på att legitimt bruka våld över ett specifikt territorium och administreras av en legal-rationell byråkrati. Enligt dagens norm är stater som inte uppfyller dessa kriterier misslyckade. Biståndsbranchen har försökt lösa problemet på olika sätt. Ibland vill man förstärka staten, ibland privatisera allt och minimalisera staten.
Logiken har varit att utvecklingen i Afrika hämmas, eftersom länderna där lider brist på något som vi i västvärlden har. När FN:s generalråd gav kolonierna självständighet i slutet av 50- och 60-talen, ansågs det att länderna inte behövde ha samma politiska och ekonomiska karaktär som europeiska stater historiskt haft då deras suveränitet formats.
Länderna hade inga ordentliga statsförvaltningar, juridiska system, polisstyrkor eller offentliga medel. Och även om de hade statsförvaltningar, hade staten ingen legitimitet eller grund i en demokratisk tradition. Kolonialstaternas makt, som främst baserat sig på våld och vertikala hierarkier, lämnade djupa spår efter sig. Staten sågs som något främmande som tillsatts utifrån.
Staterna fick alltså en juridisk suveränitet utan empiri. Den juridiska suveräniteten gav den afrikanska politiska eliten rättighet att vara verksam i det internationella systemet samtidigt som de forna kolonialmakterna beslöt sig för att bygga upp empiriunderskottet med biståndsmedel. Tillgången till internationella anslag blev ett villkor för staters och människors överlevnad.
Uppfattningarna
förändras
Under de senaste åren har uppfattningarna om Afrika och den afrikanska staten dock varit i ett brytningskede – åtminstone akademiskt. Det som Edward Said gav orientalisterna genom sitt banbrytande verk Orientalism (1978) om det postkoloniala förhållandet mellan occidenten och orienten, har teoretiker som Achille Mbembe givit afrikanisterna.
I sitt verk On the Postcolony (2001) argumenterar Mbembe att den afrikanska mänskligheten förståtts endast genom negativ tolkning och att kontinenten aldrig ansetts besitta attribut som vanligtvis hör till människonaturen. Enligt honom har vi i relation till Afrika byggt upp den starkaste uppfattningen om ”den andre”. Samma tolkning gäller staten: ”medan vi nu känner att vi vet nästan allt om vad afrikanska stater, samhällen och ekonomier inte är, vet vi absolut ingenting om vad de egentligen är”, skriver Mbembe.
Den korrumperade staten
En handfull akademiker har ägnat sig åt att skapa alternativa teorier och sätt att förstå kontinenten. Analyser har satt fokus på den nutida politiska verkligheten och afrikanerna som aktiva och medvetna aktörer. Ett tema som varit centralt i analyserna om den afrikanska staten har varit de beteendemönster som vi västerlänningar i allmänhet kallar för korruption.
Grundläggande för analyserna är uppfattningen om korruption som ett normativt begrepp. Det beskriver en negativ upplevelse, en verksamhet som överskridit gränsen för allmän acceptans och legitimitet.
I Afrika definieras gränsen mellan korruption och legitim verksamhet på ett annat sätt än i Finland. Det förväntas ofta att offentliga medel används för privata ändamål. Enligt Mbebe är afrikanska samhällen uppbyggda enligt komplexa system av reciprocitet som ständigt skuldsätter människor att betala en ”social skatt” åt samhället. På grund av det här har staters makt och legitimitet efter kolonialismen byggt på att man anställt människor och belönat dem med löner som sedan kunnat delas ut i samhället enligt sociokulturella normer. Staten har ersatt marknaden som skaparen och regleraren av ojämlikheter i samhället. En annan afrikanist, J.P. Olivier de Sardan, har kallat systemet ”moralisk ekonomi”.
I dessa spår har Patrick Chabal och Jean-Pascal Daloz svängt på idén om den misslyckade afrikanska staten i klassikern Africa Works (1999). Enligt dem skapar det som vi ser som oreda inte kaos, utan instrumentaliseras politiskt på ett strategiskt och logiskt sätt. Författarna argumenterar att endast genom att acceptera det här som ett faktum, kan vi förstå de partikulära och kollektiva beteendemönstren som har lite gemensamt med den legal-rationella tanken om det allmänna bästa som vi känner till.
Vårt moraldilemma
Tyvärr guidar den här typen av analys om afrikanska stater och samhällen sällan bistånds- eller världspolitisk praxis. Hur man än vänder på saken så ligger både lösningen och problemet i olika moraluppfattningar. Afrikaforskare argumenterar att västerlänningar måste sluta se på Afrika genom moralistisk bedömning och ha förståelse för de moraluppfattningar som ligger bakom allmänt accepterade beteendemönster och kulturer, även om de strider mot vår egen moral.
Men faktum är att många västerlänningar anser att det är omoraliskt att inte döma korruption eller auktoritära regimer. Å andra sidan finns de som känner tyngden av den vita mannens börda allra mest och tar moralen så långt att de knappt vågar yttra sig om afrikaner eller afrikanska stater – åtminstone inte i negativ ton. För dem skulle det vara omoraliskt att se afrikaner som något annat än offer för vår imperialism.
Om man simplifierar lite, kan man dra likhetstecken mellan det sistnämda och den politiska vänstern vars existens ofta förankras i att ”hjälpa de svaga”. På det här sättet klassar vi oss själva (omedvetet) som de starka som kan bestämma över dem som vi definierar som svaga och hjälplösa. Dessutom finns det i hjälparnas intresse att se de hjälpta som moralstarka människor. Även om vi i dag flaggar för jämställdhet och partnerskap mellan länder, kontinenter och kulturer, har vi ytterst svårt att se de ”svaga” som något annat än dygdiga människor som lever enligt vår moraluppfattning. Annars skulle ju vår hjälp kanske ifrågasättas eller till och med inte rättfärdigas. Det är liksom bättre att blunda för korruptionen och definitivt lättare att göra det än att försöka förstå de komplexa sociala normer som ligger bakom den.
Att tala och skriva om Afrika utan att drabbas av detta moraldilemma är svårt för vem som helst. Det gäller väl att komma över moraliserandet helt och hållet.
Eva Nilsson
