Många ryssar har glömt landets fantastiska filmtradition och Hollywood tränger sig allt närmare. Men det finns en livskraftig grupp av oberoende filmskapare som filmvetaren Zinaida Lindén ställer sitt hopp till.

När jag frågade en bekant, uppvuxen i 70-talets Omsk och numera bosatt i Esbo, hur det kommer sig att han så sällan reser till sitt hemland, svarade han utan någon ironi i rösten:

– Viktor, I had a motherland. It was the Soviet Union.

I första hand var det väl inte den sovjetiska filmkulturen han hade i åtanke. Men när Zinaida Lindén föreläser (Helsinfors Arbis, 18.10) om den ryska filmens utveckling efter perestrojkan, är det obönhörligt förlorade ett genomgående tema.

– Det är ett enormt ämne som dessutom förpliktigar, inleder Lindén och beklagar sig (helt utan orsak) över sin brisfälliga behörighet: hennes planerade doktorsavhandling om Bergman och Tarkovskij blev aldrig av.

Förpliktigar gör ämnet, eftersom kunskapen om den samtida ryska filmen i regel är rätt knapp, till och med bland hängivna filmvänner. I första hand beror detta helt enkelt på begränsad tillgång till rysk film. Helt annorlunda låg det till före perestrojkan, då flera av de internationellt tongivande filmkonstnärerna kom från Sovjetunionen.

Något filmens förlovade land var imperiet givetvis inte, det förvissar sig den som läser Tarkovskijs dagböcker snabbt om. Böckerna är utgivna under den talande titeln Martirolog. Men en filmskapare som Tarkovskij hade knappast kunnat uppstå någon annanstans än i Sovjet, där de projekt som lyckades stämplas igenom det byråkratiska maskineriet kunde förverkligas, utan marknadsstrategiska (om än inte utan ideologiska) hänsynstaganden, med resurser man bara kunde drömma om i väst. Efter perestrojkan föll allt detta samman.

Lindén berättar om hur flera av hennes ryska filmvetarkolleger på 90-talet allvarligt oroade sig för själva fortlevnaden av den inhemska filmen. Under Jeltsintidens ekonomiska djupdykning ströps de statliga pengakranarna och oberoende finansiering var lika främmande för de ryska filmskaparna som för de nyrika, potentiella investerarna.

Amerikanisering

I samma tumultartade tid gjorde sig mammutbolaget Warner Brothers dessutom skyldigt till ett utslag av sällsynt grov kulturimperialism. Bolaget och den ledande ryska biografkedjan skrev ett kontrakt som bland annat fastslog att en avsevärd andel av biografutbudet måste bestå av WB-produkter. Sedan dess har de inhemska filmerna skjutits in i luckorna mellan massiva amerikanska block.

Så, förklarar Lindén, uppstod den absurda situation som råder idag. Till och med ryska kassasuccéer kan ha svårt att rymmas med på de stora biografernas repertoarer. Och flera av de filmer som uppmärksammats på internationella festivaler – Lindén nämner Andrej Zvjagintsevs guldlejonkorade Återkomsten och Alexandr Sokurovs aktuella Faust – får nöja sig med ett fåtal föreställningar på små biografer.

I Ryssland är idag endast 40 av 250 biopremiärer inhemska, vilket dock är avsevärt fler än för tio år sedan. Majoriteten av de inhemska produktionerna är hur som helst amerikanskinfluerad action. Lindén talar om ett glapp i biokulturen: till och med  i början av 90-talet var biografutbudet, åtminstone i St. Petersburg där hon växte upp, huvudsakligen ryskt och europeiskt. Det amerikaniserade utbudet och de kraftigt höjda biljettpriserna ledde till att den äldre generationen filmvänner slutade gå på bio. De unga som fortsatte – av vilka vissa nu blivit filmmakare – är uppvuxna på amerikansk bio, medan deras intag av inhemsk film begränsats till klassikerutgåvor på dvd.

Lägg till nedläggningen av det statliga filmmuséet, och vi får ett näst intill fullkomligt brott i en av världens starkaste nationella filmtraditioner. Endast mot denna bakgrund är det möjligt att förstå att flera av Lindéns ryska bekanta – bekanta som saknar cineastisk läggning – uttryckte en patriotisk stolthet över Timur Bekmambetovs starkt Hollywoodflirtande scifi-thriller Night Watch (2004): också vi kan!

Det amerikanska filmmonopolet har alltså tagit över efter den sovjetiska censuren – men också närmare släktingar till denna finns alltjämt med i (eller kanske snarare utanför) bilden. Regissören Nikita Michalkov – för en västerländsk publik främst känd för den Oscarbelönade Brända av solen (1994) – har i två årtionden utövat despotisk makt som ordförande både för ryska kulturfonden och för landets regissörsförbund.

– Politiskt sett är han en Putintrogen monarkist, sammanfattar Lindén.

Ljus i tunneln

Också i övrigt är den statliga finansieringsstrukturen putiniserad. Presidenten har nyligen grundat en filmkommitté, vars funktion ännu inte är helt uppenbar. Men något slags befrämjande av traditionella ryskpatriotiska och kristna värden, antar Lindén att det handlar om. Vilket ju inte bådar gott för den fria levande bilden.

Men Lindén är ingen pessimistisk nostalgiker. Tvärtom utgörs en stor del av hennes föreläsning av en hyllning till den oberoende filmproduktion som börjat spira i Ryssland, främst tack vare unga filmskapare som aldrig lärt sig att räkna med statligt stöd. Någon renodlad censur finns inte i dagens ryska samhälle. De oberoende filmskaparna har svårt att finansiera och sprida sina filmer, men det de lyckas producera kan se ut precis hur som helst.

Lindén lyfter fram Aleksej Balabanov som en filmskapare som går hem både hos ”folket” och hos filmkännare. Hans framgång på hemmaplan har förmodligen samma orsak som hans uteblivna internationella genombrott: hans filmer är sällsynt starka skildringar av det specifikt ryska av idag. Brat (1997) är särskilt känd, och sevärd, enligt Lindén. Ilja Chrzjanovskij är å sin sida den ryska filmens enfant terrible, i synnerhet på grund av 4 (2005) som lekfullt rör ihop olika verklighetsplan till en stuvning av äckel och surrealism: för många är det lite väl magstarkt att se en hel by med babushkor fira begravning i en orgie av sprit och nakenhet. Den bildsköna och imagemedvetna Renata Litvinova spelar ett stort antal roller i den ryska filmvärlden, främst som manusförfattare, men också som regissör, skådespelare och starkt personlig debattör.

Det namn Lindén nämner flest gånger är hur som helst Sokurov. Han var verksam redan under sovjettiden, och var då Tarkovskijs vän och protegé. Sokurov har stor erfarenhet av motvind. På 80-talet hindrades hans arbete av statsmaskineriet  – Tarkovskij rådde honom att söka sig utomlands, men av kärlek till det ryska språket stannade han i sitt hemland. Efter perestrojkan har flera av hans originella och internationellt uppmärksammade filmer blivit helt utan rysk biografdistribution. Ur Sokurovs stora produktion lyfter Lindén fram Alexandra (2007), en film om tjetjenienkriget, i vilken kriget aldrig syns men överskuggar allt, samt tetralogin om makten: Molok (1999) om Hitler, Taurus (2001) om Lenin, Solen (2005) om Hirohito, och Faust (2011).

Alla till synes hopplösa omständigheter till trots ser Lindén flera lovande tendenser i den ryska filmen, vilket syns redan i rubriken för hennes föreläsning: ”Rysk film idag – Från nedgång till en ny äkthetskänsla”. Tål önskas att den finska filmimporten skulle bidra till utvecklingen genom att köpa in åtminstone någon av de oberoende produktionerna.

Viktor Granö


Lämna en kommentar