För ungefär en månad sedan höll jag ett inledande anförande för SDP:s veteranorganisation Wanhat toverit, där jag försökte mig på att presentera en kritik av den idag existerande socialismen, till vilken jag storslaget nog också räknade socialdemokratin. Det hade eljest inte blivit så mycket att diskutera. När jag nyligen läste Matti Vesa Kolanens artikel Det röda och det gröna, arbetarrörelsens styrka och svaghet (på finska) i Viikkolehti, slog det mig att jag i min egen framställning inte alls berört förhållandet mellan rött och grönt i dagens politiska verklighet. Det var en miss som hette duga, för det är naturligtvis i den kombinationen framtiden ligger.

Jag ska därför i den här kolumnen rätta till en del av det oförlåtliga misstaget.

I den socialistiska traditionen är principen ”åt var och en enligt behov, av var och en enligt förmåga” kanske den mest centrala. Den har uppfattats som en politisk och moralisk grundidé för alla dem som räknat sig till vänstern. Marx, som själv sannolikt inte var principens fader, menade att den kan förverkligas endast i det kommunistiska överflödssamhället, då människorna inte mera betraktar varandra som fiender och då de mellanmänskliga relationerna bygger på ömsesidigt förtroende. Detta är den kommunistiska utopin.

Jag förmodar att många såväl inom de röda som inom de gröna rörelserna i grund och botten omfattar den här basprincipen. Låt vara att det aldrig kommer att finnas oemotsägliga svar på frågorna om vilka behov som ska uppfattas som vitala (de för livet nödvändiga behoven) och vilka som ska uppfattas som legitima (t.ex. behovet att utföra något, att tillhöra någon/något, njutning, självförverkligande, intellektuella behov, historisk och kulturell identitet, kontakt med naturen och så vidare).

Vi är inte politiskt och moraliskt berättigade att ställa omöjliga krav på behovstillfredställelse. Däremot är vi alltid berättigade att ställa sådana krav som är potentiellt realiserbara. Av den anledningen kan vi aldrig kräva något som är helt oavhängigt av den samhälleliga och historiska situationen. Idealsamhället ligger alltid bakom horisonten.

Det vi lärt oss av realsocialismen är att idealet inte kan uppnås via statliga dekret och våld. Det kan endast uppnås om vi först i våra mellanmänskliga relationer börjat praktisera det som David Graeber i sin bok Skuld kallar individualistisk kommunism. I den utgår vi från konkreta mänskliga relationer, sådana som t.ex. finns mellan barn och föräldrar, mellan vänner och grannar och bekanta. Det är fråga om både personliga och sociala relationer, det vill säga gemenskapsförhållanden. Egentligen är det inte en fråga om politik utan om moral.

Den marknadsekonomi som vi lever i idag är den individualistiska kommunismens fullständiga motsats. På marknaden är människorelationerna abstrakta. Vi umgås där via penningrelationer (jag avskyr ordet pengarelationer). Det viktiga är att vi via pengar får de varor och tjänster vi vill ha/få. De rikaste männen och kvinnorna i finansvärlden, det vill säga den nya nationella och globala eliten, kommunicerar enbart via virtuella pengar, ofta utan någon som helst relation till verkligheten. Ekonomin har utvecklats till ett bland molnen svävande universum.

I den molnvärlden kommer de rödgröna aldrig att kunna andas. I den världen räknas endast kvantifierbara storheter. Samlevnadsforhållanden, medmänsklighet, allmän hygglighet och trivsel kan vi däremot inte mäta, hur mycket vi än försöker. Och den för mänsklighetens överlevnad viktigaste frågan, den om planetens fortsatta existens som beboelig, undandrar sig all kalkylerbarhet.

Så länge den klassiska nationalekonomin fortsätter med att främst ägna sig åt kvantitativa och inte åt kvalitativa problem är den dömd att förr eller senare gå i graven. Saken blir inte mycket bättre av dess nästan fullständiga oförmåga att göra hållbara prognoser. Vi behöver helt enkelt en ny Adam Smith, som både är medveten om att en ekonomi utan mänskligt anlete inte längre är gångbar, och om att förändringstempot i det postindustriella samhället är av det slag den traditionella nationalekonomin aldrig kunde föreställa sig.

Ny Tids läsare har nyligen bekantat sig med Serge Latouches tankar om nödvändigheten att överge den marknadsekonomi vars främsta syfte är att trygga fortsatt tillväxt. Latouche och allt fler med honom, i Finland framförallt Jan Otto Andersson, har under senare tid börjat förespråka nerväxt (degrowth, kohtuutalous, hidastettu talous m.m.) som ett alternativ till tillväxtekonomin. Det skulle med nödvändighet leda till födelsen av en ny ekonomisk vetenskap baserad på humanitära och planetära (ett ord som Ele Alenius har infört i den finska diskussionen) värderingar. Det vore en vetenskap i linje med mycket av det som den gröna rörelsen företräder – och med vad Vänsterförbundets ungdomar omfattar.

Problemet här är att den traditionella vänstern, till vilken jag idag räknar socialdemokraterna, nästan helt försvurit sig åt marknadsekonomin. Tillväxten är fortfarande för dem ett icke-ifrågasatt samhällspolitiskt mål. Det betyder med andra ord att det rödgröna alternativet kommer att vara ett mer eller mindre långsiktigt projekt. Det kan rentav hända att det får stöd av en majoritet först då stora förändringar i samhällets funktionssätt inträffat eller i samband med allvarliga ekokatastrofer.

Drivkraften för dem som är beredda att verka for det rödgröna alternativet är övertygelsen att vi för närvarande håller på att nå vägs ände i fråga om marknadsekonomins överlevnadsbetingelser.

 

Lars D. Eriksson 


Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.