Spår av minnen vi inte vill ha

av Maria Hirvi-Ijäs

I galleri Hippolytes vackra gallerisal visar Diego Bruno oss ett verk som i huvudsak består av en dubbelprojektion. På den högra sidan ser vi hur kameran följer en stenmur, en ruin som från en arkeologisk utgrävning. Kamerans rörelser är lugna, de stannar upp, vilar, fortsätter sin gång, tecknar upp planritningen av något som en gång varit en byggnad.

Den andra projektionen är tom sånär som på en text som översätter till engelska det som en berättarröst säger på spanska. Vi får en beskrivning av byggnaden som vi antar oss se kvarlämningarna av. Bredvid köket fanns en trappa, ett badrum, utgången till en trädgård, ett tortyrrum, dörröppningar, ytterligare ett litet badrum…

Kameran fortsätter sin färd över de låga stenmursresterna, vi ser nutida fotspår. Många människor har rört sig här. De som har trampat runt på platsen har sökt något. Rösten fortsätter parallellt sin berättelse, en något annorlunda version av samma beskrivning. Det är någon annan som minns.

Under åren 1976-1983 upprätthöll den sista diktatoriska regimen i Argentina ett hemligt koncentrationsläger på denna plats. År 2004 utfördes här utgrävningar i samband med de rättegångar som hölls kring brotten som begåtts.

Det är med en kylig rysning som vi får följa med de sakliga berättelserna om planritningar, rumsinredningar och fönstrens placeringar. Samtidigt finns det en stark estetik i den poetiska videobilden. När kamerans närbild till slut övergår till en blick över hela platsen, visar den en upplyst och strukturerad situation – platsen för en filminspelning. Fiktionen vill ta över, bryta in i sakligheten och i de rysliga fakta som bevittnas.

Diego Bruno, ursprungligen från Argentina, har studerat såväl konsthistoria som bildkonst, och har en magisterexamen från Bildkonstakademin i Helsingfors. Hans utställning, Location, innefattar även fotografier, ett utskrivet dokument och textmaterial.

Genom att utnyttja spelet mellan ett diskursivt grepp – där texten och kamerans sakliga registrering är i förgrunden – och den affekt som är den rörliga bildens potential, lyckas han ladda sin presentation till det yttersta. Hans medel är understatement, ett avskalat tillstånd, som gräver sig in i den känslomässiga avgrund som historien ger upphov till. I det som vi inte vill, men inte kan undgå att minnas.

 

Maria Hirvi-Ijäs

 

Diego Bruno: Location.
Hippolyte, till 30.3.

Lämna en kommentar