När Andres Kasekamps bok A History of The Baltic States utkom för tre år sedan, fick den ett gott internationellt mottagande. I en del recensioner har den till och med kallats för det bästa historiska verket om Baltikum som publicerats på engelska. Aulis Kallio är redo att säga det samma om den finskspråkiga utgåvan.
Jag har själv satt mig in i de baltiska ländernas historia ur ett litauiskt perspektiv och upplevt det som problematiskt att de verk som hittills kommit ut på – Vilho Niitemaas Baltian historia (1959), kompletterat av Kalervo Hovi 1991, och Kari Alenius Viron, Latvian ja Liettuan historia (2000) – inte har lyckats med att skapa en organisk helhet av å ena sidan Estlands och Lettlands, och å den andra sidan Litauens, väldigt olika historia.
Katolicismens roll
De största historiska skillnaderna mellan norra Baltikum och Litauen är att esterna och letterna under korstågstiden hamnade under tysk överhöghet och därigenom blev delaktiga av den kristna europeiska högkulturen, medan litauerna å sin sida bildade en egen stat, vars adelskap antog katolicismen efter att Litauen ingått förbund med Polen i slutet av 1300-talet. Ännu efter att det polsk-litauiska förbundet, som levt kvar under hela den ryska tiden, upplösts i och med ländernas pånyttfödelse 1918, utmärktes relationerna av den bittra fejden om Vilnius. Detta utestängde för lång tid Litauen från samarbete med Estland och Lettland.
En faktor som haft betydelse också politiskt och kulturellt har varit att man i norra Baltikum drev igenom reformationen, medan Litauen förblev katolskt. I Litauen spelade den katolska kyrkan en viktig roll i 1800-talets nationella väckelse; under 1918–1940 i byggandet av nationalstaten och i motståndet under sovjettiden. I norra Baltikum har den lutherska kyrkan inte utgjort någon sådan stöttepelare för den nationella identiteten. Kanske detta är en av orsakerna till att andelen lutheraner i Estland enligt den senaste undersökningen bara är 9 procent, medan tre fjärdedelar av litauerna bekänner sig till katolicismen.
En viktig skillnad är också att industrialiseringen under tsartiden huvudsakligen förlades till områdena kring Östersjön (Estland och Lettland). Delvis på grund av den stora andelen industriarbetare fick bolsjevismen ett starkt fotfäste i Lettland 1917–1918. Även Sovjetregimen drev på industrialiseringen av norra Baltikum under 1900-talets senare hälft. Det ledde till att Estland och Lettland fick stora ryska minoriteter, medan Litauen förblev etniskt enhetligare, något som fortfarande avspeglas på det politiska fältet. I Litauen var det kommunistiska partiet mycket starkt i händerna på det egna landets män och kvinnor och med partiets karismatiska ledare Algirdas Brazsauskas i spetsen frigjorde sig partiet från Moskva och spelade en betydelsefull roll i självständighetskampen.
Ur partiet uppstod sedan det socialdemokratiska arbetarpartiet och Brazsauska blev Litauens första folkvalda president.
På grund av socialdemokraternas starka ställning skiljer sig den litauiska politiken från den estniska och lettiska.
Tonvikt på modern historia
Det är glädjande att Andres Kasekamp – professor i historia vid Tartu universitet – lyckats skapa en övergripande historik över Baltikum i vilken ländernas historiska och kulturella skillnader är väl integrerade. Han verkar emellertid inte ha använt vare sig lettiska eller litauiska källor, så i det avseendet påminner boken om de finska Baltikum-historikernas verk. Kasekamp beskriver huvudsakligen geopolitiska skeenden men sonderar också den ekonomiska utvecklingen, sociala förhållanden och kulturen. Samtidigt undersöker han hur uppfattningen om Baltikum som ett specifikt historiskt område har uppkommit. Trots att boken börjar från tiden efter den senaste istiden, ligger tonvikten vid Baltikums moderna historia, från 1800-talet fram till medlemskapet i Europeiska Unionen 2004. De baltiska ländernas minoriteter tas också upp, till exempel den judiska befolkningens liv och förintelse i Holocaust.
Andres Kasekamp skriver bra, verket ger en komprimerad överblick men innehåller också intressanta detaljer. Irina Kyllönen har gjort en förstklassig översättning. Boken lämpar sig både som lärobok och som läsning för vem som helst som är intresserad av Baltikum.
Aulis Kallio
Översättning: My Lindelöf
Andres Kasekamp: Baltian historia (A History of the Baltic States). Vastapaino, 2013. Övers. Irina Kyllönen.
