Social- och hälsovårdsminister Laura Räty (svamlingspartiet) satte foten i munnen två gånger denna höst. Först var hon blind för fattiga människor, sedan avslöjades det att hon hade smitit från skatter genom att trolla sina löneinkomster till lågbeskattade dividender.

Det är klandervärt, av minst fyra orsaker:

1. Det är omoraliskt, i bemärkelsen orättvist, eftersom hon sällade sig till det skattefrälse av bland annat läkare och jurister som fått sina inkomster lägre beskattade än andra, fattigare löntagare.

2. Det skapade ett inkomstbortfall som inte ursäktas av att dess bidrag till statens snart 100 miljarder euros skuld inte är väsentligt.

3. Det undergräver skattesystemets legitimitet och lockar medborgarna att följa den amerikanska kapitalisten J. Pierpont Morgans doktrin att alla har rätt att undfly skatter, men ingen moralisk skyldighet att stöda regeringen.

4.Bolagisering gör det möjligt att bokföra privata utgifter som företagets avdragbara kostnader (ful misstanke).

Räty-incidenten tangerar ändå betydligt större frågor. Den av finanssektorns inkompetens skapade ekonomiska världskrisen har fått västerländska samhällen att knaka i fogarna. Orsaken är klyftan mellan de offentliga inkomsterna och utgifterna.

Enligt ekonomisk jargong är välfärdssamhället underfinansierat, alternativt överdimensinonerat. Det beror både på att utgifterna ökar och inkomsterna tryter. En av orsakerna till att de offentliga utgifterna sväller kallas för Wagner-effekten, efter Adolf Wagner (1835—1917). Den innebär att ett samhälles krav på offentliga tjänster ökar ju rikare samhället blir. En annan är att den snabbt växande livslängden höjer behovet av omsorg och sjukvård, som dessutom blir allt dyrare.

Samtidigt ökar inte inkomsterna, kanske rentav minskar de. Realkapital är billigare än arbetskraft, maskiner ersätter människor, och robotar betalar inte inkomstskatt eller sociala avgifter (de kostar i ränta, men den är i dag noll). De som härav blir arbetslösa betalar ingen skatt, utan kräver tvärtom understöd. Antalet arbetslösa ökar, och antalet anställda minskar. De som får behålla sina jobb är i allmänhet lågavlönade, och betalar lite skatt.

När inkomstskatterna inte avkastar tillräckligt och skatterna på kapital är låga eroderas  skattebasen.

Detta har varit känt länge, men regeringarna gömmer sig i buskarna. Jyrki Katainens (fd arbetarpartiet) regering fick 2010  i julklapp ett utkast till skattereform av statssekreterare Martti Hetemäkis utredningsgrupp. I det stod det bland annat:

 

För företags- och kapitalinkomstbeskattningens del föreslår arbetsgruppen en återhållsam förflyttning av tyngdpunkten från samfundsbeskattning till kapitalbeskattning av personer. Som en del av denna reform ska skattefriheten för dividend från icke börsnoterade bolag slopas och ersättas med lättad beskattning av normalavkastning på dividender.

 

Det var tillräckligt för att skrämma Samlingspartiet, och med det hukade sig också de andra. Regeringen trampade djupare i det finanspolitiska träsket, med ett stadigt grepp om låntagningens halmstrå, som sagt snart 100 miljarder euro.

Nu måste en skattereform genomföras i en globaliserad värld med nya möjligheter och nya risker. Skattebasen består, liksom Suomipistolen i tiden, av fasta och rörliga delar.

Rörliga delar är kapitalet, som kan söka sig till länder där det avkastar mest och beskattas lägst. Även den högt utbildade arbetskraften är rörlig, vilket de finlandssvenska ungdomar visar som söker internationella karriärer.

Orörliga delar är däremot konsumtionen, fastigheter, lågt kvalificerad arbetskraft och pensionärer. Den orörliga skattebasen blir ett sittande byte för beskattaren. Han siktar på de tre f:en: Föda, Fastigheter och Fattigt folk.

Ett föråldrat skattesystem är svårare att reda ut än en tilltrasslad strömmingssköta. Det nya skall beakta moraliska principer som rättvisa och social empati, pragmatiska motiv som tillväxt och finanspolitisk effektivitet, allt komplicerat av olika ideologier och motstridiga intressen.

Det stora avgörandet står mellan att antingen strypa samhället och slå ned den uppväxande generationen eller att belasta den med de skulder som nu tas för att undvika de uppoffringar som kallas för strukturella reformer. Tala om aids och ebola!

Svårigheten ligger i att det gäller att fördela bördor och knapphet, i stället för förmåner och understöd.

Det var lätt för klockaren att blunda för orättvisan så länge det duggade lite mindre på honom än det regnade på kyrkoherden. Därför har ojämlikhet försvarats med droppeffekten, att smulorna från de rikas bord blir bättre ju mera det dignar, eller med att ett stigande vatten höjer alla båtar.

Klyschorna visar att argumenten tryter. Det finns inga hållbara bevis för att lägre beskattning av företag och individer automatisk leder till högre tillväxt. Det är frestande att använda inbesparad skatt till dividender i stället för investeringar som görs med helt andra motiv. Lättnaderna borde var riktade direkt till investeringar, till exempel i form av avskrivningsmöjligheter.

Under de senaste decennierna har de pragmatiska motiven dominerat över de moraliska. Ändå har moralisk blindhet medverkat till den ekonomiska krisen med girighet, överdimensionerade risker, dysfunktionella styrelser och en överbetoning av aktieägarnas egenintresse.

En kombination av egenintresse och okunnighet är inte tillräcklig för att åstadkomma rättvisa. Det är också, som Upton Sinclair sade, svårt att få en människa att förstå någonting när hans inkomster avgörs av att han inte förstår det. Detta är orsaken till att man betalar mindre skatt när man förtjänar pengar på pengar än när man förtjänar pengar på arbete, som Thomas Pickety har visat.

Tilliten till den riksdag som väljs i vår och den regering den utser kommer inte att avgöras av hur stora skatterna blir, utan av att de uppfattas som rättvist fördelade. Edmund Burke sade att ett samhälle som inte har medel för reformer inte heller har medel för att överleva.

 

Per-Erik Lönnfors

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.