”Hur kommer det sig att de ord vi kallar på när vi vill säga att vi älskar någon ofta kommer ut som platta, inadekvata, eller som barnsliga naiviteter? Du säger ”jag älskar dig”, men du känner att orden liksom inte träffar. Men man kan samtidigt känna att inga andra ord skulle duga. Eller föreställ dig en vän som förlorat en närstående. De ord som vi griper efter – till exempel ”Jag beklagar sorgen” – kan upplevas som alltför invanda, använda, fadda – som om vi bara repeterade en artighetsfras som papegojor. De verkar helt enkelt inte klara av att bära situationens tyngd. Och när det kommer till ondska, så återkommer problemet. Orden tycks svika oss. Antingen finner vi dem inte, eller så duger de inte. Orden räcker inte till.”
Frågan om ordens otillräcklighet var föremålet för filosofen Niklas Forsbergs föredrag vid höstens inledande filosoficafé i Åbo, söndagen den 28.9.
Ibland verkar orden vara alltför stora, alltför tunga. Ord som ”jag älskar dig” kan liknas vid katedraler utan besökare. Ibland verkar däremot orden vara alldeles för futtiga. Orden ”jag beklagar sorgen” liknar begagnade plåster som fäster dåligt vid den sorg orden säger sig vilja beklaga.
En vanligt förekommande föreställning är att orden här helt verkar ha förlorat sin mening på grund av repetition, det vill säga att man nött ut orden genom att använda dem i allt för hög grad. Dessutom tillkommer problemet med ”det opersonliga” i orden: hur kan orden ”jag älskar dig” eller ”jag beklagar sorgen” bevara sin karaktär av att vi vill förmedla något privat, som bara jag och den person jag för tillfället riktar mig till kan dela, samtidigt som vi, när vi pratar, använder oss av ett språk som vi alla faktiskt delar?
Om vi betraktar frågan i detta ljus kommer min kärlek eller min sorg att framstå som opersonlig, något som omöjligt kan ringa in min privata erfarenhet.
Men tänk om det, vilket Forsberg konstaterar, inte är orden som sviker oss, utan istället vi själva?Att säga att orden är otillräckliga i sig, kan vara en form av bortförklaring man tar till när man vill fly ansvaret att faktiskt mena det man säger. Problemet med ord är att de ”bara är ord”, och de kan aldrig överta vårt ansvar över orden.
Forsberg använder sig av ett vardagligt exempel gällande begreppet ”tacksamhet”: det är jul, och du har fått en tröja av din mormor i present. Du tänker att du förmodligen inte kommer att använda den, men du vill samtidigt tacka för gåvan. Du vill att ordet ”tack” ska tas emot som äkta tacksamhet över tröjan, inte enbart som en artighetsfras. Ett år senare, får du en ny tröja av mormor, och den här tröjan är precis den tröja du alltid velat ha. Nu uppstår följande problem: du vill att ordet ”tack” ska emottas som uppriktig tacksamhet, inte enbart som den artighet du visade julen innan. Om du nu lägger till ett ”jag menar det, verkligen”, kanske mormor inser att du förra julen bara var artig och först nu visar tacksamhet på riktigt.
Svårigheten kan här, enligt Forsberg, sägas bestå i att det är svårt att se skillnaden mellan artighet och uppriktighet. Kontexten kan här inte sägas vara avgörande för betydelsen av ordet ”tack”, eftersom båda situationerna, utifrån betraktat, ser helt likadana ut. Exempelet visar ingen brist hos språket självt – ordet ”tack” är adekvat i bägge fallen – utan visar istället något om vårt mänskliga liv. Det mänskliga livet som bär upp språket är alldeles för mångtydigt, en längtan efter entydig mening är en ”längtan efter en värld bortom människan”.
Ett mer extremt exempel hämtar Forsberg från inbördeskriget på Balkan, samt från Förintelsens gaskamrar. Ofta hör man fraser som ”jag finner inga ord för att beskriva detta”, eller ”detta är obeskrivbart”. Återigen verkar det som om språket här sviker oss. Men, konstaterar Forsberg, vad vi menar med sådana fraser är inte att vi saknar kunskap om saken och att vi skulle finna orden om vi visste mer.
Det som fraser som ”detta är obeskrivbart” egentligen uttrycker är i själva verket en förståelse av ondskan – just genom insikten om att ondska är något som man vare sig kan förstå eller beskriva.
Att beskriva ondska som något man varken kan förstå eller beskriva visar så på en moralisk hållning inför det obegripliga.
När vi talar om ordens otillräcklighet kräver vi alldeles för mycket av orden själva. Uppmärksamheten borde istället riktas mot vår egen otillräcklighet.
Alexander Öhman
