I Gabriel Byströms digra reportagebok Tystnadens triumf är det flera personer som jämför Viktor Orbáns Ungern med Benito Mussolinis Italien. I Europas svaga hjärta försöker journalisten Annika Ström Melin komma underfund med hur EU igen kan låta ett europeiskt land flörta med etnisk rensning och nedmontera demokrati och tryckfrihet.
Jag lägger nästan ifrån mig Gabriel Byströms reportagebok Tystnadens triumf innan jag kommit förbi första sidan i boken. Första kapitlet heter ”En kväll i februari” och inleds så här: ”Ett enkelt fotografi till vänster om köksluckorna. En ung man, stora överarmar, t-shirt med avklippta ärmar. Blicken rakt in i kameran. Till vänster om honom en liten pojke i röd kavaj. Sorgsen blick”.
Det här är ett uttryck för vad jag kallar för ”svenska sjukan”, en inbillning om att om man skriver korta, grammatikaliskt ofullständiga meningar i reportage och andra journalistiska texter, så överskrider texten på något sätt det vardagligt journalistiska och blir någon form av konstjournalistik. Den här typen av grepp används speciellt då man behandlar tunga ämnen, ofta med dramatiska och omtumlande inslag.
Det är en sjuka som under de senaste tio åren spridit sig som en svulst i den svenska journalistiken, och är så överanvänd att den är banal. Personligen frågar jag mig alltid då jag läser den här typen av journalistisk text om a) skribenten inte klarar av att förmedla en stämning med fullständiga meningar, eller b) om skribenten inte själv tror på att historien är sig är tillräckligt dramatisk för att hålla utan den här typen av billiga trick.
Makthunger
Nå, lyckligtvis fortsätter jag läsa, eftersom Tystnadens triumf är en riktigt bra reportagebok. Den unga mannen som beskrivs ovan är Róbert Csorba, tillsammans med sin son. De tillhörde Ungerns stora romska minoritet, och är två av dem som fallit offer för den senaste tidens fascistiska våld landet. Erzsébet Csorba, Róberts mor, är en av trettiotalet personer som Göteborgs-Postens kulturchef Gabriel Byström intervjuat under ett och ett halvt år av resor i Ungern mellan januari 2013 och maj 2014.
Bland de intervjuade finns politiker ur alla de stora ungerska politiska rörelserna: det dominerande maktparriet Fidesz, högerextrema Jobbik, och det forna maktpartiet Socialisterma, som schabblade bort sitt stöd i en politisk skandal 2010. Byström talar också med forskare, aktivister, journalister och vanliga människor, bland annat från de utsatta romska och judiska minoriteterna, som högt uppsatta personer inom Jobbik har förespråkat att ska deporteras, eller helst avrättas.
Men bilden av just Jobbik blir ytlig, det är som om författaren inte ens själv riktigt vet hur han ska förklara partiets stora popularitet. Däremot är det en tydlig, och skrämmande, bild han tecknar av premiärminister Viktor Orbáns Fidesz. Fidesz är ett parti vars ledarskikt till stora delar består av avhoppade socialister, som i samband med socialismens fall såg sin chans att driva en hårdnackad högerpopulism för att komma till makten. Och när de en gång fått den, har de inga som helst tankar på att ge den ifrån sig.
Trots att mycket av Fidesz politik är avskyvärd ur ett rent humanistiskt perspektiv, som till exempel skapandet av en underklass utan rättigheter på arbetsmarknaden, de snabbt ökande inkomstklyftorna, och det blinda ögat man vänder mot Jobbiks våld mot minoriteter, är det mest skrämmande med partiet hur det totalt lyckats nedmontera demokratin i Ungern. När partiet väl fått två tredjedels majoritet i parlamentet, revs grundlagen upp från botten, och en rad reformer infördes med det uttryckliga målet att göra det närmast omöjligt att rubba Orbáns och Fidesz maktposition.
När författningsdomstolen satte sig på tvären, fråntog man helt enkelt domstolen dess makt, när journalisterna satte sig på tvären, inskränkte man pressfriheten. Mycket i boken cirklar kring den portugisiske EU-parlamentarikern Rui Tavares betänkande om Ungerns politiska situation 2013, ett betänkande som Fidesz vägrar befatta sig med – vilket är snarast oerhört i ett modernt europeiskt land. I det aningen torrt skrivna betänkandet uppmanar Tavares bland annat Ungerns regering att sluta styra rättsväsendet politiskt, respektera yttrandefriheten och avskaffa nyligen införda begränsningar av tryckfriheten. Det är, skriver Byström, otroligt att dylika uppmaningar till att följa grundläggande demokratiska regler måste påpekas för ett europeiskt land. Det är inte bara en och två personer i boken som drar paralleller mellan Viktor Orbán och Benito Mussolini.
Minns Haag!
EU:s handfallenhet går som en röd tråd genom boken, och det är också temat för den svenska journalisten Annika Ström Melins alster Europas svaga hjärta, som Byström också citerar. Det är besynnerligt, skriver Ström, att EU kan straffa länder för att de inte följer reglerna om tomater och korv, men är maktlösa då ett europeiskt lands demokrati och mänskliga rättigheter monteras ned.
Ström Melin är i sig inte så intresserad av Ungern, även om hon för boken också besöker Budapest. Snarare är hon intresserad av hur den europeiska gemenskapen har utvecklats, och vad som var den bärande tanken då EU:s startskott sköts under Europakongressen i Haag 1948. Den största delen av boken uppehåller sig kring den historiska kongressen och dess omständigheter. Ström Melin kommer fram till att det fanns en stark demokrati- och människorättsaspekt i bakgrunden. Tanken var dels att ett enat Europa kunde ingripa på fredlig väg om något som hände i Italien och Tyskland på 30-talet igen skulle utspela sig i Europa.
Men, beklagar, Ström Melin, då länder som Storbritannien och Polen, till exempel, sätter stopp för alla försök att låta EU får någon verkligt praktisk makt, är det svårt åtgärda problem i länder som Ungern. Ett annat problem är enligt författaren EU:s komplicerade beslutsfattarsystem, med en tvådelad maktfördelning – kommissionen och parlamentet, som ofta motarbetar varandra. Några klara svar på EU:s dilemma har Ström Melin inte, men dels handlar det enligt henne om vilja. Därför, menar hon, kan det löna sig att igen läsa igenom resolutionerna från 1948.
Janne Wass
Gabriel Byström:
Tystnadens triumf. Ordfront, 2014.
Annika Ström Melin: Europas svaga hjärta. Från Haag 1948 till Budapest 2014. Dialogos Express, 2014.
