Mara Lees roman Future perfect är som en saga för vuxna där paralleller till Monika Fagerholms romanuniversum kan dras, samtidigt som Lee tecknar sina litterära gestalter i en ännu mörkare färgskala, skriver Anna von Bonsdorff.
Dora, Lex, Trip och Chandra, så heter de fyra huvudpersonerna i en berättelse där allt det som är utstött och annorlunda lyfts fram och skärskådas på ett både skarpt och varsamt sätt. Den svenska författaren Mara Lee har skrivit en sällsam roman som bär på en sagolik, förtrollad stämning, ungefär som om romanens till synes realistiska förankring i själva verket svävar någon tum över verkligheten. Efter två diktsamlingar och två romaner, däribland den prisbelönta Salome (2011), uppvisar Mara Lee med sin nya roman Future perfect än en gång en stilsäker berättarförmåga. Liksom i Salome har tonår och uppväxt tilldelats en tungt vägande roll och den här gången undersöks ungdomstidens skörhet och smärta i ytterlighetens olika riktningar.
I ett litet skånskt samhälle där jantelagen råder och där det annorlunda inte gillas, bor den levnadsglada sömmerskan Dora tillsammans med sönerna Lex och Trip. När flickan Chandra dyker upp blir alla tre alldeles betagna av henne, men på olika sätt. En handlingsspiral som utmynnar i katastrof trappas upp och efteråt blir de fyra åtskiljda. Innehållsmässigt består Future perfect av flera delar, med ett växlande berättarperspektiv. Den första delen handlar om barndom, om lekarna som Trip och Chandra leker, om Dora som en atypisk förälder och om Lex utanförskap och längtan efter normalitet. Barndomens mytiska dimensioner framträder i ett gytter av böljande tyger, läppstiftskladd och fantasier. Det är som att läsa en saga för vuxna där paralleller till Monika Fagerholms romanuniversum kan dras, samtidigt som Lee tecknar sina litterära gestalter i en ännu mörkare färgskala.
Sedan följer en del som handlar om Chandras tid i Borgmästarvillan, en anstalt med drag av förvaringsplats för flickor som inte passar in i gängse normer och som tillskrivits diagnoser så som nymfomani. Den normbrytande flickans villkor undersöks med kritisk skärpa och här kommer jag att tänka på det slags annorlunda, skeva flickskildringar som bland annat litteraturvetarna Maria Margareta Österholm och Mia Österlund har skrivit om.
Den gåtfulla amoviblan
Romanens sista del handlar om Trip som beger sig till Paris där han börjar sitta modell och dras med i ett dekadent konstnärsliv. Det både magiska och typiska Paris kryllar av igenkänningselement; fria konstnärssjälar, blaserade amerikaner och intellektuellt aspirerande ungdomar som hänger på anrika Café de Flore. Trips historia får ett allt mer tragiskt skimmer över sig. Samtidigt är Parisdelen romanens allra intressantaste tack vare Lees förmåga att skildra intressanta och komplexa litterära gestalter. Hit räknas bland annat Trips rumskamrat Lazare, en ful ankunge med superhjärna, och hennes vän Marc som hyser planer på att omskapa henne och sig själv till Castor (Simone de Beauvoir) och Jean-Paul (Sartre).
I romanen ingår också flera utdrag ur en påhittad bok som handlar om den fiktiva klänningen amoviblan. Amoviblans spår i västerlandets historia läggs fram, från ett omtvistat mode vid de kungliga hoven, till läkaren Charcots hysteriska patienter vid La Salpêtrière i 1800-talets Paris. Klänningens historia är som ett omsorgsfullt lagt pussel som skulle kunna stämma och det böljande, blottande tyget hänger ihop med föreställningen om den både farliga och gåtfulla kvinnliga sexualiteten. Och så finns det ett samband mellan amoviblan, det faktum att Dora är sömmerska, och Chandras uppvaknande sexualitet.
Tiden i Future perfect är ogripbar, vilket förstärker det sagolika intrycket och försvårar fastställandet av vilket decennium det rör sig om. Miljöerna i boken bär på drag av både gammalt och nytt och blir därmed tidlösa. Lees språk är vackert och skört, särskilt när hon lyfter fram allt det som är fult och skaver och som inte passar in, och hennes berättande präglas av en känsla för detaljer. I Future perfect har Lee lyckats med konsten att fånga udda litterära gestalter, ifrågasätta normer och bädda in rikligt med intellektuella inviter i berättelsen. Slutresultatet är rätt så imponerande.
Anna von Bonsdorff
Mara Lee: Future perfect.
Albert Bonniers förlag, 2014.
