Ann Heberleins nya bok, med den formidabla titeln Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig, är skriven som en brevväxling mellan författaren och skaparen av universum. Det är en kort bok på knappt 130 sidor och innehåller ett brev från Ann till Gud och ett från Gud till Ann. Heberlein är teologie professor i etik, har sju tidigare böcker bakom sig, och har i den här boken ett lätt men allvarligt grepp om sina teman. I boken försöker hon ge läsaren insyn i sin gudsrelation.
Och det är verkligen en relation. Hennes Gud är inte förtryckande, sluten, statisk, utan känslosam och full av längtan efter människan. Dessutom är Gud en hon, vilket i ljuset av Heberleins feminism givetvis ska tolkas som en kommentar till en lång patriarkal tradition av präster, kungar och kyrkofäder.
I bokens första del närmar sig Heberlein Gud via egna svåra erfarenheter av psykisk sjukdom och en våldtäkt som skett i ungdomen. Och även om det är smärtsamt, är det befriande att läsa. Heberlein låter sitt brevjag anklaga Gud, attackera henne för allt det vi är så bekanta med: ondskan, hemskheterna, barnamorden. Hur kan Gud tillåta sådant? Det är, med ett ord, teodicéproblemet, det vill säga dilemmat att försöka förklara Guds omnipotenta existens samtidigt som världen är full av lidande. Men det här handlar egentligen inte om teologi, hinner jag tänka: tonen är alltför personlig, anslaget så tyngt av subjektivitet. Sedan slår det mig att det Heberlein kanske är ute efter är att föra in en slags dialogisk dimension i teologin, vars (förträdesvis manliga) förespråkare – så vitt jag med min blygsamma beläsenhet i teologi kan avgöra – inte direkt är kända för sårbarhet och öppenhet utan snarare tolkar utifrån scheman och ordningar.
I bokens andra del låter författaren Gud replikera. Den röst som hörs är en invertering av allt det som en blivit van vid att Gud ska vara. I stället för en trumpen gubbe med vitt skägg låter den allsmäktige i Heberleins tappning som en saktmodig men varmhjärtad flerbarnsmamma (eller flerbarnspappa, för den delen, men Heberleins Gud är uttryckligen kvinnlig) som kärleksfullt längtar efter sina utflugna barn. Vilket kan vara nog så uppfriskande och ögonöppnande, men det är samtidigt i Guds röst som mitt största problem med Heberleins bok finns.
Det finns något förnumstigt med Gud i den här boken. Det må vara min brist som läsare, men medan jag läser tänker jag tillbaka på hurdana tankar om Gud jag själv hade som arton-nittonåring. De skiljer sig inte markant från den Gud jag möter i Heberleins bok. Vilket dels får mig att glädjas, eftersom jag instämmer ibland annat följande repliker som författaren lägger i Guds mun: ”Jag erbjuder inte våld och hämnd. Jag erbjuder kärlek och försoning”. Men samtidigt hade jag önskat mig något mer. Något jag inte redan visste. Också Heberleins lösning på teodicéproblemet lämnar något mer att önska; hon nöjer sig med att i några meningar låta Gud säga att hon inte är allsmäktig utan bunden till sitt löfte till människorna att låta dem behålla sin frihet.
Oberoende av hur en förhåller sig till Gud existens, är de frågor Heberlein väcker oerhört viktiga. Vad ska vi göra med det vi kallar vår fria vilja? Varför gör vi varandra så illa? Varför har våra samhällen blivit så kvinnoförtryckande som de har varit? Det är frågor vars svar ständigt är förtjänta av uppdateringar och diskussioner.
Mathias Rosenlund
Ann Heberlein: Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig.
Albert Bonniers förlag, 2015.