Christian Brandts korta roman Berättelsen om slutet utspelar sig år 1899 och är en fascinerande skildring av kolonialismens konflikter från en kolonisatörs perspektiv. Efter en lovande inledning tyngs dock romanen av astrologiska och mystiska motiv som varken integreras effektivt med berättelsen eller utforskas djupt nog för att bli intressanta.
Berättarjaget William är en kommendant som har skickats till en utsliten koloni för att förinta rebelltrupper. Kommendanten åtar sig sitt koloniala uppdrag plikttroget, men inte utan cynism. Till underordnade talar han om fosterjordens eviga ära men själv verkar han förhålla sig ironiskt distanserat till den civiliserade världen ”som den vill kalla sig”. Och med samma cynism som han betraktar den gamla världen betraktar han den nya, där regementet är förslöat av malaria och whisky, med soldater som är berusade från och med soluppgången. Ursprungsbefolkningen förblir en anonym massa som kommendanten endast kommunicerar med indirekt: ”Hälsa dem att de som stjäl blir skjutna på platsen.”
I kolonins gränder dyker en gåtfull man som heter Geoffrey upp och berättar för kommendanten om en lokal uppfinnare som har byggt en maskin som kan tänka. Maskinen är någon form av steampunk-version av en dator (eventuellt med artificiell intelligens), stor som en byggnad med sina kablar, spolar, tryckkärl och elektrodrör. Snart börjar kommendanten se svarta fläckar i solen, ”kryptiska små bokstäver”, och genom oklara slutledningar kopplar han dem till den tänkande maskinen.
Här börjar en nästan Jekyll-och-Hyde-aktig konflikt mellan två sidor hos kommendanten. Mellan å ena sidan en jordnära och cynisk befälhavare som inte vill låta sin fantasi överhettas och å andra sidan en emotionellt uppskruvad nyandlig sökare som med hjälp av sin Handbok i astrologi för soldater hittar järtecken i skyn. Trots att kommendanten intalar sig själv att han håller sig till ”vetenskapens klara ljus” får tankarna på det mystiska solalfabetet ett allt större grepp om honom i takt med att malariafebern gräver sig djupare. Snart börjar han även hallucinera och gränsen mellan barndomsminnen och verklighet sammansmälter.
Detta sänker förtroendet för kommendanten som berättare. Resultatet är att den realistiska berättelse om ett kolonialkrig som Brandt inledningsvis vaggar in läsaren i till slut inte är särskilt fängslande, trots dramatiska händelseförlopp. Kommendantens deliriska själsliv är inte heller tillräckligt intressant gestaltat för att kompensera för förlusten av en pålitlig berättare. Medan skildringar av det yttre livet i kolonin är målande och medryckande är skildringen av kommendantens inre sökande ofta fånig och stilistiskt pretentiös, som då han drivs till tårar efter att i en rebellkvinnas blottade kön hittat ”månens oändliga virvel”. Detta gör det svårt att gripas av hans öde.
Berättelsen om slutet är som starkast i början då vi genom en fortfarande klartänkt kommendant introduceras för kolonin och den lokala sociala dynamiken. Brandt skriver skickligt fram landskap, scener och lågmälda stämningar, men när känslorna skruvas upp sjunker träffsäkerheten.
Fredrik Österblom
Christian Brandt: Berättelsen om slutet, Förlaget Kain, 2017.
Romanen kommer samtidigt ut på finska i översättning av Martin Enckell.
