Då kunde jag lika gärna bli filmregissör

av Viktor Granö

Det kroniskt prekära arbetslivet fick Viktor Granö att till sist göra just det han ville. Dok: Theseuskomplexet är en film om Viktor Granös oförverkligade regissörsdrömmar. I den här texten beskriver han den ekonomiska frustration som till sist fick honom att inleda förverkligandet. Ursprungligen erbjöd Granö texten till Svenska Yles webb som en slags puff i samband med publiceringen av hans film, som nu finns att se på Yle Arenan.  Svenska Yles ledning refuserade texten. Ny Tid publicerar nu texten.

”It took poverty, not courage, to get me performing.” – Leonard Cohen

På bokmässan i Helsingfors stötte jag i höstas ihop med en av mina första uppdragsgivare. För mig var det ett glatt återseende. Hen frågade mig vad jag hade på gång. Jag svarade att jag nyss fått mitt tredje barn, att jag grundat ett produktionsbolag och som bäst färdigställer min första film.

”Och hur försörjer du din familj med ditt [konstpaus] produktionsbolag?”

Frågan skar i mig som en insinuation bara kan skära när den kommer från en människa man högaktar. I ett försök att avväpna kränkningen har jag förklarat den för mig så här:

Människor som inte följer sina drömmar intalar sig själva att de inte har något val. Och de intalar sig vidare, att människor som följer sina drömmar antingen måste vara ekonomiskt privilegierade eller ansvarslösa.

Graden av min ansvarskänsla får andra bedöma. Vad de ekonomiska privilegierna beträffar är sakförhållandet däremot glasklart. Det som till sist fick mig att ta steget ut i det okända var inte ekonomisk trygghet, utan kronisk ekonomisk osäkerhet.

Lägre lön för lika jobb

Sommaren 2009 gjorde jag min universitetspraktik som kulturredaktör på Svenska Yle. Praktiken följdes på hösten av ett vikariat. Mot slutet av vikariatet meddelade producenten mig att det framöver tyvärr inte kommer att finnas resurser till att engagera mig.
Det sved, men jag gjorde det bästa av situationen och slutförde mina studier. Våren 2012 tog jag min magisterexamen.

Vid det laget hade min sambo och jag fått tvillingdöttrar att försörja. På det fält där jag hade arbetserfarenhet fanns, då som nu, inga tjänster att söka.

Som så många andra högutbildade i min generation inrättade jag mig i den ovissa ströjobbartillvaro vi draperar i den friskt klingande eufemismen ”frilans”. Jag skrev recensioner, vikarierade i skolor och gjorde inslag för radion. Radion betalade bäst, så inom kort frilansade jag för Yle till hundra procent.

”Men hur kan det där gå ihop ekonomiskt?” beklagade en fast anställd kollega under ett sommarvikariat.

Oönskat medlidande smakar beskt, särskilt då det är befogat. För nej, det gick inte särskilt bra ihop, tackar som frågar.

Betala bäst betyder nämligen alltjämt inte betala bra.

När jag som frilans gjorde radioprogram motsvarade mitt arvode knappt två tredjedelar av det som en anställd fick för samma arbetsinsats. Jag påpekade detta missförhållandet för producenten och fick svaret:

”Månadslön får redaktörer som är anställda här.”
Vilket skulle bevisas.

Lite jobb för lägre lön

Det verkligt stora problemet var ändå inte den lägre lönen, utan den ständiga ovissheten: att jag ständigt fick lägga en ansenlig del av min tid och en ännu ansenligare del av mina krafter på att försöka hitta på och sälja in idéer.

I en sådan tillvaro är det oerhört svårt att slappna av, och omöjligt att arbeta långsiktigt.

Alltnog, det radioinnehåll jag skapade uppskattades. Gång efter annan erbjöds jag nya frilanshelheter och punktinsatser.

Under de långa perioderna mellan de korta visstidsanställningarna arbetade jag på att utveckla dokumentärer och featureprogram samt drygade ut kassan med arbetslöshetsunderstöd. Då gällde det bara att med jämna mellanrum övertyga FPA om att jag egentligen inte var frilans. En frilans är nämligen inte arbetssökande.

Men finns det någon som bättre kan beskrivas som arbetssökande, arbetsletande, arbetsspanande än en frilans?

Sista jobbet

Med familj var denna tillvaro knappast hållbar (ansvarsfull?) i längden. I aktiveringsmodellens Finland är den för övrigt inte längre ens möjlig.

Efter fem år hade jag fått nog.

Min sista anställningsperiod på Yle var min överlägset längsta: ett sex månader långt alterneringsvikariat. (”Det är så man får in foten”, log redaktören jag alternerade.)

Mötet då vikariatet erbjöds mig inledde producenten med frågan:

”Har du varit arbetslös under det senaste året?”

Jo, stammade jag lite osäkert, eftersom jag ännu inte visste vad mötet gick ut på. Kanske hade FPA ringt upp Yle för att utreda hur det nu egentligen låg till med det här frilansandet?

För att kunna ta emot ett alterneringsvikariat måste man ha varit anmäld som arbetssökande i minst nittio kalenderdagar under de senaste fjorton månaderna. Lättad svarade jag nu att jo visst, det kunde jag uppfylla om jag tog lite sommarsemester.

I övrigt var de arbetsvillkor som nu erbjöds nästan för bra för att vara sanna. Jag skulle skapa kulturinnehåll för webben, fördjupande texter utan fastslagen publiceringstidtabell, och framför allt skulle jag få göra kortfilm.

Jag tackade ja, och lade upp två föresatser för mig själv:

1. Efter detta tar jag inte emot fler visstidsanställningar.

2. Denna anställning behandlar jag som ett slags lön för lång och trogen tjänstlöshet. Jag arbetar med precis det jag vill och i precis den takt jag vill.

Resultatet blev mina överlägset främsta yrkesmässiga framgångar, med gratulationer ända uppifrån organisationens topp.

Mot slutet av halvårsperioden knackade jag på mellanchefens dörr och delgav mitt beslut: fast anställning eller inget.

Jag tror jag är ärlig mot mig själv när jag säger att jag innerst inne hoppades på det svar jag väntade mig att få och också fick:
”Vi skulle så otroligt gärna erbjuda en tjänst, men det är helt enkelt inte möjligt. Däremot kan vi erbjuda…”

Men nu var jag alltså inte längre öppen för vidare erbjudanden av det slaget.

Då det är lätt att vara djärv

För en (ansvarskännande?) familjefar hade en fast tjänst varit mycket svår att tacka nej till, och ännu svårare att hoppa av. När man ingenting har att förlora är det lättare att vara djärv.

Många var de som varnade mig för att bli företagare, särskilt producenter som tidigare anlitat mig för ströjobb.

Faktum är dock att den enda egentliga uppoffring jag gjorde när jag grundade mitt produktionsbolag var att jag frånsade mig möjligheten att lyfta arbetslöshetsunderstöd. Men mina framgångar hade nu blåst upp min självkänsla till den grad att jag vågade lita på att jag klarar mig ändå.

Förresten skulle jag ju få startpeng under ett år (kring 650 euro/månad före skatt). Startpengen hade också en annan funktion. Den garanterade att jag inte gav efter och tog emot ströjobb, eftersom detta hade inneburit att startpengen dragits in.

När jag nu en gång var djärv, kunde jag lika gärna passa på och vara djärv på riktigt. Alltså beslöt jag att mitt bolag i första hand inte skulle producera det jag visste mig behärska, radio och text. Nej, jag skulle göra film. Detta trots att jag a) inte hade någon relevant utbildning, bortsett från sex (6) studiepoäng i filmhistoria, och b) inte hade mycket mer erfarenhet heller, bara de fyra kortfilmer jag gjort för Yles webb (kortfilmer jag dock är mycket nöjd med).

Dessa för mina ambitioner ogynnsamma omständigheter var producenterna på Yle inte sena att påpeka.

Konsten att vända på steken

I ett uppenbart underläge bör man söka svaret på frågan: Hur kan jag vända underläget till min fördel?

I mitt fall blev frågan: Finns det någon film som bara jag kan göra och som jag dessutom bara kan göra just nu?

För knappt ett år sedan gick jag upp till Yles producent med en mapp i min hand. Korridorerna osade samarbetsförhandling. Sällan har jag varit så nervös.

Jag öppnade mappen och visade något jag aldrig förr visat någon annan: filmplanscher jag tecknat i pubertetsåldern, hopdrömda filmografier och hyllande recensioner.

Och min idé? En film om mina oförverkligade filmdrömmar.

Hon köpte den.

Så när jag på bokmässan samlat mig och återfunnit målföret, kunde jag svara min forna uppdragsgivare att jag försörjer familjen med min film.

Offerlös uppoffring

Fast riktigt så där rosigt var det nu inte.

Med finansieringen från Yle kunde jag avlöna fotograf, ljudplanerare, ljussättare och färgkorrigerare, samt bekosta utrustnings- och utrymmeshyror, rekvisita och musikrättigheter. För att också kunna betala lön till mig själv skickade jag in tre ansökningar om produktionsstöd till diverse institutioner.

De tre ansökningarna fick jag avslag på. Ingen lön för mig denna gång, utöver ett litet manusstöd. Undermåligt (ansvarslöst?) producentskap kunde någon säga.

Men jag har alltjämt min startpeng, jag har mitt förhållandevis förmånliga bolagslån, jag har min frihet och nu har jag också min film.

Och uppoffringen – om den nu kan kallas en uppoffring, för vad var det jag offrade? – uppoffringen lönade sig. Nu är jag redan i färd med min första fiktionsfilm. Denna gång med rimlig budget.

Så kom det sig till sist att jag blev det jag alltid drömt om att bli. (Är det skrytsamt att skriva så? Det bjuder jag i så fall på.)

Men varför kom det sig inte förrän nu?

Mitt svar på den frågan har en alldeles annan karaktär än den här texten. Det sänker sig ner i de tidlösa spänningarna mellan far och son. Mitt svar antar också en helt annan form: min film, Theseuskomplexet, som ni hittar via denna länk (Yle Arenan).

Viktor Granö

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.