Att glömma för att minnas

av Zinaida Lindén

Du kommer aldrig att kunna förstå”, säger den 17-åriga Kaja– (Andrea Berntzen) rakt in i kameran. ”Bara lyssna på mig.”

Det dröjer lite innan vi inser att denna tonårsreplik är avsedd för Kajas mamma som flickan pratar i telefon med. Kaja och hennes lillasyster är på ett sommarläger på Utøya. Hundratals ungdomar rör sig mellan de färggranna tälten, skojar och skrattar. Samvaron grumlas av nyheten om explosionen vid regeringskansliet i Oslo. Trots den usla täckningen på Utøya lyckas några kontakta sina föräldrar. Utan att ana det upplever 69 av lägerdeltagarna sina sista minuter i livet.

Terrordåden år 2011 var den största katastrof som drabbat Norge sedan andra världskriget. Jag råkade vara i Oslo kring den 17 maj år 2012 då rättegången mot Anders Behring Breivik pågick. Den tv-journalist som rapporterade från tingsrätten i Oslo lät saklig och proffsig samtidigt som tårarna rann nerför hans kinder. Vittnesmålen sändes bara via text, eftersom många överlevande var minderåriga.

I sin smärtsamt intensiva studie i skräck ställer Erik Poppe (Tusen gånger god natt, Kungens val) en viktig fråga: vad är det som etsar sig i allmänhetens minne några år efter ett illdåd? De massmediebilder och skildringar som de facto fokuserar på förövarna? I Utøya 22 juli faller allt ljus på de drabbade. Det är deras film, de återerövrar sin historia. Poppe nämner aldrig Breivik vid namn, inte ens i texterna. Terroristen skymtar bara i två scener – som en mörk, ansiktslös gestalt på långt avstånd. I Jan Troells Il Capitano som handlar om Åmselemorden är det däremot offren som inte har några ansikten (av hänsyn till förlagornas anhöriga).

Att glömma illgärningsmannen och minnas bara offren är Poppes rättmätiga budskap. Å andra sidan bidrar skräckgestaltens anonymitet kombinerad med det faktum att det är bara ungdomar som figurerar i filmen till en viss genremässig förvirring. Tänk The Hunger Games eller Flugornas herre.

Även vuxna var med på skräckön. Orättvist att de strukits från denna historia. Till Breiviks första offer hörde Monica Bøsei, kallad Mor Utøya efter att ha jobbat på lägret i 20 år. En vuxen, en motorbåtsägare syns flyktigt i finalen. Annars är barnens utsatthet övergripande.

Det 19-åriga proffset Andrea Berntzen gör en stark insats som Kaja. De övriga skådespelarna, som är amatörer, imponerar i birollerna. Manuset bygger på de överlevandes berättelser, men karaktärerna är fiktiva. Här finns varken hjältar eller skurkar. Filmmakarna dömer ingen. Inför döden är alla lika. Den 72 minuter långa tagningen som Poppe och filmfotografen Martin Otterbeck satsar på för att återge de drabbades känslor under det 72 minuter långa angreppet är mästerlig. ”Jag var tvungen att ta med tiden som en karaktär”, kommenterade Poppe i en intervju.

En svår men nödvändig film som kommer att få mången tittare att gråta. ”Vi är på en ö, det är tryggt här”, säger en av ungdomarna i telefon kort innan skjutningen börjar. Det går inte att avskärma sig från omvärlden, påminner filmmakarna. Denna tanke känns i märgen, när jag efter att ha sett filmen går ut på en av de gator i ”det lilla trygga Åbo” som bevittnade en terrorattack den 17 augusti år 2017.

Zinaida Lindén         

Utøya 22 juli
Drama. 92 min. Norge, 2018.
Regi: Erik Poppe
Manus: Siv Rajendram-Eliassen, Anna Bache-Viig, Erik Poppe Foto: Martin Otterbeck Musik: Wolfgang Plagge
I rollerna: Andrea Berntzen, Alexander Holmen, Solveig Koløen Birkeland m fl

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.