Vad händer med arbetstagarna när självkörande truckar tar över logistikarbetarens jobb, när robotar sköter kundbetjäningen eller när olika maskiner och automater hjälper och diagnostiserar äldre i hemmet?
Det här är frågor som många arbetstagare ställs inför. Och trots att tekniken ofta tar över enskilda arbetsuppgifter, så är det rätt ovanligt att jobben försvinner helt. Logistikarbetaren kan få i uppgift att övervaka och reparera de självkörande robotarna, kundbetjäningsroboten låter människan sköta de mest krävande fallen och vårdaren inom äldreomsorgen kanske hinner umgås med sina klienter.
I bästa fall tar robotarna alltså över farliga, slitsamma eller tråkiga jobb, så att människan kan ägna sig åt intressantare och mer utmanande uppdrag. Men det finns också arbetsplatser där arbetstagarna råkar i teknikens våld, utan att förstå eller kunna påverka sitt arbete. Arbetet kan också bli ensamt – robotarna är inget vidare sällskap i kafferummet.
Ofta är det utbildning som är nyckeln. Arbetstagarna måste få en möjlighet att utveckla sitt kunnande så att arbetet också i fortsättningen känns meningsfullt, eller att lära sig ett nytt yrke när robotarna tar över det gamla.
Goda arbetsförhållanden underlättar
Arbetsplatserna kan påverka hur framgångsrikt man lyckas ta i bruk ny teknologi, men misslyckas oroväckande ofta. Det visar flera utredningar som fackcentralen FFC har gjort i år, när artificiell intelligens och annan ny teknologi på arbetsplatserna har varit ett tema inom projektet ”Möjligheternas tid”.
FFC:s arbetslivsbarometer visar att de arbetsplatser där arbetsförhållandena i övrigt är goda, också lyckas bättre med att ta i bruk ny teknologi. Av de som arbetar i goda arbetsförhållanden har 25 procent positiva erfarenheter av den nya teknologin, medan nio procent har negativa erfarenheter. På arbetsplatser med dåliga eller rätt dåliga arbetsförhållanden är det endast sex procent som har positiva erfarenheter, medan 38 procent har negativa erfarenheter.
Utredningen visar att just kvaliteten på arbetsförhållandena är den bakgrundsfaktor som har störst inverkan på arbetstagarnas mottaglighet för ny teknologi. Också arbetstagarens kön, ålder och bransch spelar en roll, men inte i lika hög grad.
Liten inverkan på sysselsättningen
Det talas om att robotarna tar människornas jobb, men fackets utredningar visar att det här inte är något utbrett fenomen. Av dem som svarade på FFC:s arbetslivsbarometer berättade hälften att de har tagit i bruk ny teknisk utrustning i det egna arbetet under de senaste åren. Av dessa var det endast fyra procent som sa att de egna arbetsuppgifterna i märkbar grad har övertagits av maskiner, robotar eller annan ny teknologi. 22 procent uppgav att maskinerna till en viss grad har tagit över de egna arbetsuppgifterna, medan 74 procent sa att de inte har förlorat arbetsuppgifter på teknologins bekostnad.
Också en enkät bland tusen förtroendemän och arbetarskyddsfullmäktige inom FFC visar att teknologins inverkan på sysselsättningen har varit liten. Störst har inverkan varit inom industrin där 18 procent av de förtroendevalda uppger att jobben har blivit fler och 12 procent att jobben har blivit färre.
Ett exempel på en arbetsplats där robotiseringen skapar fler jobb än den tar, är Valmet Automotives bilfabrik i Nystad. Det är troligtvis Finlands mest robotiserade arbetsplats, samtidigt som personalstyrkan uppgår till 4 000 och hela tiden ökar.
Automatiseringspanik redan på 1970-talet
Diskussionen om att teknologin tar över jobben är ingalunda ny. Tapio Bergholm, som har skrivit FFC:s historik, har påpekat att det under 1970- och 1980-talen rådde en ”automatiseringspanik” som liknar dagens ”digitaliseringspanik”.
FFC:s tidning Löntagaren publicerade ett temanummer om automatiseringen 1979, där fackcentralens jurist Tarja Halonen konstaterade att FFC hade en ”reserverad inställning till automationen”. Halonen ansåg att företagen knappast tar i bruk ”ADB och andra tekniska hjälpmedel” för att förbättra den nationella köpkraften eller för att människan ska slippa farliga, tunga och enformiga jobb.
Halonen ansåg att den enda drivkraften var företagsägarnas strävan efter att maximera vinsten, och hon påpekade att facket inte vill att fördelarna ”anhopas hos en allt mindre krets av kapitalägare och skadeverkningarna hos en allt större skara av arbetare”.
Med facit på hand kan vi väl säga att även om det är ägarnas strävan efter vinst som driver på utvecklingen, så skulle arbetslivet och köpkraften knappast ha utvecklats i gynnsam riktning om facket hade lyckats stoppa automatiseringen.
Vanligt med halvfärdig teknologi
I dag är det knappast någon inom facket som försöker bromsa den tekniska utvecklingen, utan fokus ligger att maximera de positiva och minimera de negativa effekterna för arbetstagarna.
En utmaning är att den teknologi som tas i bruk på arbetsplatserna ofta är bristfällig och att arbetstagarna inte får tillräckligt med utbildning. FFC:s utvecklingschef Juha Antila har konstaterat att arbetstagarna ofta blir försökskaniner.
FFC:s förtroendemannapanel visar att endast 28 procent anser att den nya teknologin har förbättrat produktiviteten på arbetsplatsen. Juha Antila förklarar det med att arbetsgivaren inte lyssnar på personalen när man fattar beslut om att skaffa ny teknologi.
I praktiken betyder det här lagerrobotar som krockar med varandra, kundbetjäningsrobotar som hakar upp sig på skrivfel och apparater som strular så att vårdaren ägnar mer tid åt tekniken än åt sin klient.
Både arbetstagarna och arbetsgivarna har alltså mycket att vinna på att personalen får mer inflytande och utbildning när ny teknologi tas i bruk på arbetsplatserna.
Jonny Smeds
är kommunikationsexpert på FFC
