”Lycklig den man som vet tingens orsaker” skrev humanisten Vergilius med en ironisk släng till naturvetaren Lucretius. I sin bok Väder som förändrade världen gör radions suveräna kvanthoppare Marcus Rosennlund, trots många ”helt enkelt” och ”sist och slutligen”, knappast anspråk på att komma med den definitiva sanningen. Men han gör rätt i att underhållande påpeka att historikerna har glömt vädret då de förklarat de kausala sambanden i historiens gång.
Den första myten han dödar är att den hårda vintern 1939–40 skulle ha varit på finländarnas sida i kriget. Det var tvärtom tövädret som hjälpte dem i början. Kölden i januari frös Viborgsviken till en is som kunde användas som en gata för de ryska pansarfordonen och de klara vinternätterna gjorde det lättare att bomba Helsingfors.
Det var kanske inte Leo Tolstoj som skrev att Rysslands främsta officerare var ”general Januari och general Februari”, men han var ense med Rosenlund om att krig oftare avgjordes av tillfälligheter än noga uppritade planer. Rosenlunds facit tar ofta fram vädret som den avgörande slumpen. Kalla vintrar blev Napoleons och Karl XII:s öde.
Kung Filip II skyllde katastrofen för hans armada 1588 på att den inte kunde bekämpa Gud, som var på protestanternas sida. Men Herrens verktyg var vädret. Betydligt fler av spanjorerna ”föll offer för stormar än för fiendens kulor”.
Långt tidigare hade Caesars första försök att invadera England stoppats av nordliga stormar och tidvatten som man inte var van med på Medelhavet. Klimatet blev sedan en ännu större katastrof för romarna: “Orsaken till Roms fall … är som sagt klimatförändringen som med kyla och ruskväder utlöser den så kallade folkvandringstiden”.
Och vilken hade den alternativa historien blivit om inte Gud hade varit protestantisk? Trots att Rosenlund tycker att det är onödigt att gå in på saken skriver han att ”… det är klart att det aldrig hade blivit något brittiskt imperium om Spanien hade invaderat England. Det skulle sannolikt inte ha blivit något USA heller, åtmnstone inte ett engelskspråkigt sådant. De två världskrigen hade antagligen också uteblivit, fast andra krig hade säkert utkämpats i stället för dem”.
Författaren glömmer att påpeka att det inte heller hade behövt bli något Brexit (om Gud och vädret hade varit på katolikernas sida 1588).
Som Rosenlunds mormor brukade säga: ”Nordan är kall, varifrån den än blåser”.
Så fortsätter författaren med att spekulera om hur vädret har förändrat världen. Till hans lycka saknar recensenten den sakkunskap som skulle krävas för att motsäga honom. Jag tar gärna emot tillrättalägganden av förklaringar som tror på rationella mäns (!) självsäkra beslut. Och jag har faktiskt aldrig kommit att tänka på att det var den indonesiska vulkanen Mount Tamboras massiva utbrott som förorsakade det överraskande skyfall som gjorde att Napoleon förlorade slaget vid Waterloo ett par månader senare.
En lika överraskande koppling är att den svält och den anarki och det kaos som följer i lilla istidens spår skapar ett missnöje som går djupare än avlatshandeln och prästernas lyxliv. Det kulminerar 1517 då Luther spikar upp sina teser – författaren ifrågasätter handlingen – vilket leder till religionskrig och det hemska trettioåriga kriget på 1600-talet.
Skyll på vädret!
Till att förutspå vad vädret skall ställa till med i framtiden erkänner Rosenlund att hans slutledningförmåga inte räcker. Allt beror – sist och slutligen – på allt och naturliga och mänskliga klimatförändringar är inte varandra uteslutande fenomen.
Till pessimism lockar politikernas sätt att mäta tiden med snabba, biologiska mått i stället för de långsammare geologiska.
Rosenlund föredrar, utan att underskatta situationens allvar, att tro på att ”anpassning är vår grej”. ”Även om det tidvis blir nog så tufft och många tror att slutet är här, så kommer mänskligheten nästan säkert att hitta på ett eller annat sätt att anpassa sig och gå vidare i en eller annan sammansättning”.
Som exempel framhåller han hur torkan i Mesopotamien fick folket att tänka om och uppfinna det moderna jordbruket. Och med det kom den mänskliga civilisationen: städerna, konsten och vetenskapen.
Men tidigare i boken har han skrivit om vändpunkten ”när vi slår oss ner och börjar äga saker och ting: boskap, land – till och med andra människor. Plötsligt har vi saker som behöver försvaras från dem som vill ta vår egendom ifrån oss. Plötsligt har vi orsaker till avundsjuka. Abel var herde och Kain brukade jorden”. Och Kain dödade Abel.
Det finns annat än bara väder.
Tack för boken, Marcus. Det var mycket som jag inte visste att jag ville veta.
Marcus Rosenlund:
Väder som förändrade världen. Schildts & Söderströms 2018.
