Cyber, ånga, bio, diesel, atom … Vilken punk är bäst?

av Octavia Westerholm

Sedan decennier pågår en bitter och i grund och botten absurd fejd mellan den litterära cyberpunkens efterträdare skriver Octavia Westerholm. Bland bio-, steam-, postcyber, diesel- och atompunk med mera, vilken företräder egentligen den ”riktiga” punk-andan?  Solarpunken anser hon själv är bäst.

Världen som vi känner den formas av en oändlig kedja av ungdomar som ser den föregående generationens idéer som stela och tråkiga. Vid julmiddagsbordet gormar en farfar över hur allt var så jäkligt mycket bättre förr, då män var män och kvinnor var kvinnor, och samhället just så jämlikt som det borde vara. De unga himlar med ögonen, och glömmer att varje generation haft en farfar vid julmiddagsbordet, att det en dag kommer att vara deras generation som blir farfar vid julmiddagsbordet, och cykeln upprepas ad infinitum.

Ur denna cykel föds motkulturen, varav särskilt punken är anmärkningsvärd som en enkel, rå, och på många vis revolutionär rörelse som hämtade sin rebelliska anda ur epokens ökande sociala missnöje. Punken associeras nuförtiden närmast med subversiv musik och anarkism, men på 80-talet nådde dess stötvågor så gott som alla populärkulturens hörn och vrår.

En av de mest intressanta och vidsträckta sidorörelserna som punken gav liv åt uppstod i science fiction-kretsarna, där den uppblandades med den postmoderna new wave-rörelsen och skapade cyberpunk. I futuristiska film noir-berättelser bekämpade upproriska, alienerade ”punkare” i utkanterna av ändlösa dystopiska megastäder samhällets korrupta eliter, eller konkurrerade med varandra om överlevnad i surrealistiska cyberrymder.

Men under årtiondenas lopp har cyberpunken blivit farfar vid julmiddagsbordet – föråldrad, trångsynt och smårasistisk – och nu måste hans otaliga barn och barnbarn överta rollen som science fictionens punkrepresentant.

Riktig punk?

I litteraturpunkkretsar pågår idag en livlig diskussion om vad som kan betraktas som ”riktig” punk. Punk är ju traditionellt cyniskt och angstigt, punk handlar om omoraliska antihjältar i fördömda samhällen, korrupta regeringar och regniga film noir-städer.

Steampunkderivat som diesel- och atompunk är därför inte punk, menar vissa, eftersom de är exklusivt estetiska rörelser som saknar cyberpunkens filosofiska komplexitet. Steampunkderivat är visst punk, menar andra, eftersom deras rötter ligger i Gibsons och Sterlings The Difference Engine, som onekligen är punk, och bara för att termen ibland har missbrukats för att beskriva generisk höghattsfantasy förtjänar inte att hela genren att falla ur punkkartan.

Den som inte är insatt i den tiotals år långa fejden mellan punkgenrer kunde tycka att det är en absurd dispyt, och det har den absolut korrekt i; denna diskussion är värdelös. Men folk tycker om att tillhöra den starkaste och tuffaste sociala subgruppen, och vad har vi för rätt att förneka punkarna denna fundamentalt mänskliga längtan?

Så frågan gäller; vilken är cyberpunkens arvtagare, vilken är den allra punkigaste punken? Är det postcyberpunken, som förkastat sin företrädares revolutionära anda och inte längre strävar efter att fälla det korrupta systemet utan försöker förbättra det samhälle vi lever i? Är det dieselpunken med sina zeppelinare, biopunken vars groteska mutationer både skrämmer och fascinerar, atompunken som kombinerar cyberpunkens cynism med guldålderns estetik, stonepunk, sandalpunk, clockpunk, elfpunk …

Betyder dessa ord något överhuvudtaget? Eller är det dags att stänga av datorn och gå ut och njuta av solskenet? Och nu är det dags för mig att sparka getingboet genom att avslöja att cyberpunkens mantelbärare, den allra punkigaste punken, utan tvekan är solarpunken.

Hippiefuturism

Solarpunken är en relativt ny genre, och är vad en cyniker kunde beskriva som utopistisk hippiefuturism; en fri och egalitär värld där samhället drivs av grön energi och människan lever i harmoni med naturen. Och man kan, och bör, fråga sig vad det är som i praktiken är punkigt med en vänsterromantikers våta dröm, vad som är punkigt med de gröna takträdgårdarna där solen bräckligt lyser igenom trädtopparna, med brett leende hjältar och hjältinnor som inte motiveras av egenintresse utan altruism.

Men punk är mer än en estetisk strömning, mer än bara läderjackor och spetsigt hår. Punk är en sinnesstämning. Punk handlar om uppror och motkultur, om att omkullkasta orättvisa maktdynamiker och auktoritetsfigurer, och till skillnad från postcyberpunk som accepterar världen som den är vill solarpunken omstörta de förtryckande samhällssystemen som förhindrar denna ljusa framtid från att bli en verklighet.

Dess punk är en reaktion på den dunkla framtid som vi har att se fram emot om vi fortsättningsvis låter världen styras av alla sorters Trumpar och Bezosar. Och istället för att begrava huvudet i händerna och jämra oss över vilket ohjälpligt predikament vi befinner oss i begär den att vi kämpar. Kämpar med all styrka vi kan uppbåda för en ljusare framtid, men aldrig mister hoppet och aldrig, aldrig glömmer bort vår medkänsla.

Och hopp och altruism i ett samhälle som belönar cynism och själviskhet, ett samhälle där det är de slugaste och ohederligaste individerna som tar sig till samhällstoppen – det om något är punk! Vi må alla i slutet vara dömda till att bli farfar vid julmiddagsbordet, men också farfar gav liv åt barn som är bättre än han.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.