Sex, klass och hunger Gangnam style

av Zinaida Lindén

Jong-su (Ah-In Yoo), en tystlåten, osäker bondpojke med universitetsexamen i kreativt skrivande samt vaga författardrömmar jobbar som bud i Gangnam-gu, ett lyxigt område i Seoul som rapparen Psy har satt på världskartan.
En dag möter Jong-su en tjej som är uppvuxen i hans hemby. Den flirtiga Hae-mi (Jong-seo Jun) påstår att han brukade kalla henne ful (något som han själv inte minns). Är hon inte snygg nu? Hon som har skönhetsopererat sig. Efter några cigaretter, drinkar och lite small talk hamnar de förutsägbart nog i hennes säng. Jong-su blir betuttad på denna rastlösa själ som är bra på att mima.

Snart reser hon till Afrika, för att ”hitta sig själv”. Jong-su lovar att mata hennes katt medan hon är borta. Pliktskyldigt kommer han till hennes hem men djuret, i bästa Haruki Murakami-stil, visar sig aldrig. Finns katten överhuvudtaget – eller är den lika imaginär som de mandariner som Hae-mi ”skalade” inför Jong-su?

Innan den sävlige Jong-su kommer på något svar är Hae-mi tillbaka i Seoul, med ett nytt kap i släptåg. Vips blir huvudpersonen förpassad till friendzone. In träder Ben (Steven Yeun), en elegant, lite blaserad ung man som kör en Porsche. Till skillnad från Jong-su och Hae-mi som har sina rötter på landsbygden tycks Ben komma från ingenstans. Han bor i en flott lägenhet, lagar trendig pasta till middag, äter ute med sina världsvana vänner.

Hur förtjänar han sitt levebröd? ”I dagens värld finns det ingen skillnad mellan lek och jobb”, förklarar Ben. Överraskande nog vill han att Jong-su ska hänga med på sammankomsterna.

En dag besöker Ben och Hae-mi honom på hans fars slitna gård i Paju. Till saken hör att Jong-sus far sitter i fängelse och hans mor har övergivit familjen. Ben hämtar med sig rödvin, mat och cannabis. Efter några puffar och Hae-mis långa, vågade dans i solnedgången berättar Ben om sin hemliga hobby för Jong-su: ”Ibland bränner jag ner växthus.” En bekännelse som förbryllar huvudpersonen och resulterar i att han utvecklar en viss besatthet. Kort efter besöket försvinner Hae-mi. Sorgligt nog är Jong-su den enda som letar efter henne.

Lee Chang-dong (Green Fish, Poetry) är en romanförfattare som blivit filmregissör utan att ha gått i någon filmskola. Efter att ha sett Burning frestas jag med att utropa honom till Sydkoreas Andrej Zvjaginstev. Bildspråket är pregnant, dock inte övertydligt. Här finns många skikt. De lokala problemen samsas med civilisationskritik.

På tv mässar Donald Trump om muren. Den nordkoreanska propagandan ekar bakom bergen. Ungdomsarbetslösheten i Sydkorea blir plötsligt något annat än bara ett ämne på nyheterna, då vi ser Jong-su och flera andra ungdomar (kanske med akademisk examen?) söka jobb på ett lager. De klassresenärer som desperat försöker återuppfinna sig själva är dömda till alienation. Att undkomma sitt öde är lika omöjligt som att mata en osynlig katt eller hitta en uttorkad brunn på sin mammas gata.

I Zvjaginstevs film Neliubov (Saknaden) är det en pojke som försvinner, här är det en flicka. Hae-mi må vara naiv eller rentav dum med sin ”hunger”, men hennes dans hänger länge kvar i minnet. Likaså hennes tjusiga pantomim.

Murakamis berättelse används här som underlag, med allusioner på novellen Barn Burning av William Faulkner och Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald. Filmen kan upplevas som aningen för långsam, särskilt med tanke på den korthuggna, brutala finalen. Å andra sidan, lyckas filmmakarna (i synnerhet mästerfotografen Kyung-pyo Hong) med att bygga upp en nagelbitande späninng, ett effektivt crescendo av ångest, klassavund, dunkla begär och krossade drömmar.

Drama/ thriller. 148 min. Sydkorea, 2018. Regi: Lee Chang-dong. Manus: Lee Chang-dong, Jungmi Oh, efter en novell av Haruki Murakami. Foto: Kyung-pyo Hong. Musik: Mowg. I rollerna: Ah-In Yoo, Jong-seo Jeon, Steven Yeun.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.