Ahmed Ayan satt 13 år i Guantanamo, och är en av sex politiska fångar som kom från Guantanamo till Uruguay efter en överenskommelse mellan presidenterna José Mujica och Barack Obama. De anlände till Uruguay 2015, de har ingen ersättning att vänta utan är tvärtom fortfarande under sträng bevakning av agenter från både CIA och Mossad. Ana Valdés träffade honom i Montevideo.
Ahmed Ayan är från Aleppo i Syrien, och reste till Pakistan för att läsa teologi för en berömd imam. Där togs han till fånga av amerikanska styrkor som anklagade honom för att tillhöra al-Qaida. Han satt fängslad i över ett decennium trots att USA aldrig hittade några bevis mot honom. Han själv anser att han såldes till de amerikanska styrkorna av pakistanska gränspoliser, som angav alla män med arabiska utseende för fem tusen dollar styck.
De förhördes och torterades, förhörsledarna ville veta om de var medlemmar av al-Qaida, om de hade träffat Usama bin Laden. De fördes vidare till Kandahar i Afghanistan och vidare till Guantanamo. Där torterades Ahmed Ayan och hans medfångar nästan varje år under fem års tid. Inga bevis hittades. Amerikanska advokater försvarade dem pro bono. De fick inte kontakta sina familjer.
Fullt av oskyldiga
Guantanamofängelset var fullt av oskyldiga vars enda brott var att vara på fel plats vid fel tidpunkt. Där fanns fotografer från Al Jazeera och sjukskötare från Röda Halvmånen, folk som hade kidnappats i Bosnien och Turkiet. Det spelade ingen roll vilket yrke du hade eller om du var där på jobb, de tog dig ändå. Det fanns bosnier som tagits till fånga i Sarajevo där de hade tittat på hemsidor där al-Qaida presenterade sig själva och sina visioner. Amerikanerna ansåg att de var rekryteringssidor och att alla som besökte dem var misstänkta.
– En man från Qatar som var journalist för den statliga tevekanalen satt 13 år i fängelset, när han blev fri återvände han till Qatar och fick en miljon dollar och ett hus som ersättning av regeringen. Vi andra fick ingenting, USA har sagt att de inte tänker betala oss någon ersättning, trots att vi satt i fängelset utan rättegång utan att de kunde bevisa oss skyldiga till något brott, säger Ayan.
Religion var Ahmed Ayans enda trygghet i Guantanamo, och han ber fem gånger om dagen. I Guantanamo fick de äta soldaternas mat, opersonlig, lagad någon annanstans, inplastad, anonym. De hungerstrejkade ofta, krävde arabisk mat och halalkött, men lägret vägrade gå med på deras krav och tvångsmatade dem.
Upproret fanns i luften
Ahmed berättar att han självklart kände till den syriska presidenten Bashar al-Assads fängelser, och redan under al-Assads far fängslades många intellektuella och dissidenter. Alla som inte tyckte om hans sätt att regera stämplades som farliga. Syrien har en av världens största säkerhetspoliser med hundratusentals medlemmar.
– Det fanns massor med angivare och folk som anmälde sina grannar. Det var ett bra sätt att göra sig av med en fiende eller med en affärsrival.
– Jag gjorde lumpen i Damaskus och bodde där i två år. Jag blev stationerad vid flygplatsen i Damaskus. Det var en rolig tid och många utländska flygbolag flög dit. Men redan då kände man upproret i luften. Vi brukade gå till olika kaféer och dricka kaffe och te. Precis som när vi var tonåringar i Aleppo, säger han.
Återförening över nätet
År 2015 fick Ahmed Ayan och fem medfångar bosätta sig i Uruguay, långt borta från sina familjer, språk och kulturer. En av dem, syriern Jihad Diyab, flydde från Uruguay med ett falskt pass och försökte ta sig in Turkiet för att hitta sin hustru och sina barn som bor som flyktingar vid gränsen mellan Turkiet och Syrien.
Ahmed hade ingen kontakt med sin familj på 13 år. Han var lika rädd för al-Assads agenter som för CIA.
– Det var fantastiskt att återse dem via Skype. Det har skett många förändringar, mina yngre systrar är gifta nu och jag har flera syskonbarn. Min mamma dog medan jag satt fängslad och min far har gift om sig. De har förlorat allt, kriget har drabbat Aleppo hårdast. Affärerna är plundrade och husen sönderbombade. Det är bara min far som bor kvar i Aleppo, vårt barndomshem ligger i den delen av staden som skyddas av al-Assads soldater. Den delen av staden är inte lika förstörd som de kvarter som utgjorde slagsfältet mellan rebellerna och regeringsstyrkorna, berättar han.
– Jag ringer dem på Skype varje dag, de har hjälpt mig och lärt mig laga mat. Nu kan jag laga exakt samma hummus som jag åt som barn och som min mamma lagade.
– Jag kunde ingenting om telefoner eller om datorer. I Aleppo lärde jag mig att smida i guld och silver. Damaskus har ända sedan antiken varit känt för sina metaller och vapen, syriska svärd var en statussymbol. Här i Uruguay finns inga sådana traditioner och har knappt några guldsmeder. Förresten varför bär inte kvinnor juveler här? Jag ser knappt någon här som har ett halsband, några ringar bara, inga armband, inget guld. Vi vill att våra kvinnor ska se ut som skinande stjärnor, det är därför Gud gjorde dem så vackra.
– Nu har jag sadlat om och ska bli kock eller konditor. Jag har lärt mig att göra baklava och det svåraste av allt, efterrätten knafeh som kommer från Nablus. Men de har inte samma färskost som vi har. Här i Montevideo får jag ta mozzarella eller ricotta och ta bort saltet för att använda den.
Den enda utvägen som erbjöds fångarna var att samarbeta med amerikanerna.
– CIA:s tjänstemän erbjöd oss att bli fria om vi samarbetade med dem. Vi skulle flytta till något arabiskt land och gå till moskén för att avlyssna samtal mellan besökarna. Ifall det var någon som planerade ett attentat. Om vi samarbetade skulle vi få ett hus, en bil och en lön.
– Jag svarade att om jag så levde i Guantanamo i tusen år skulle jag inte samarbeta med dem och spionera på mina landsmän. De blev sura och jag blev slagen. Men det gjorde inget, nu hade jag ett mål, att överleva.
