Demokratins gång från stenåldern till EU

av Fredrik Österblom

Med sin senaste bok Hatade demokrati gör populärhistorikern Henrik Arnstad en beundransvärd ansats att skriva en demokratins biografi, men recensenten Fredrik Österblom ser beklagliga brister i framställningen.

Genom mänsklighetens historia har en ideologisk strid rasat mellan exkluderande antidemokrater och inkluderande demokrater. Det är åtminstone kontentan av journalisten och populärhistorikern Henrik Arnstads övermodigt utformade bok Hatade demokrati, där han följer demokratins idé från jägar- och samlarsamhällena till 1980-talets gayaktivister. Jämfört med Arnstads senaste bok Älskade fascism (2013) är spännvidden bredare, och ambitionen svårare att leva upp till.

Bokens huvudtes är att demokrati inte bara är ett styrelseskick utan också en ideologi. Med stöd från demokratiteoretiker, bland andra Iris Marion Young, menar Arnstad att den demokratiska ideologins centrala idé är inkludering. Exakt vad det innebär lämnas dessvärre obesvarat och diskussionen förblir ytlig och luddig, med plattityder som ”Demokrati är en ständigt pågående process”. Utan vidare diskussion fastslår Arnstad också att extremistisk vänster precis som extremistisk höger är antidemokratisk, som om det inte fanns en milsvid skillnad mellan rörelserna just beträffande inkludering.

Från Mesopotamien till suffragetter

Efter den inledande diskussionen om ideologi leder Arnstad oss genom Mesopotamiens primitiva demokrati via Aten och in i Osmanska rikets inkluderingspolitik. Efter franska revolutionen handlar det om demokratikamper som suffragettrörelsen och USA:s medborgarrättsrörelse.

Utöver standardexemplen lyfter Arnstad också fram en del mindre kända demokratiska experiment som piratskeppen i 1600-talets Karibien där makten utgick från besättningen, och de feminister som redan under franska revolutionen försökte kräva sin rätt genom föreningen De republikanska medborgerskornas revolutionära klubb.

Motståndet som feministerna mötte är ett exempel på en av bokens bärande tankar, nämligen att demokratiska idéer har varit populära på pappret men ofta väckt motvilja så fort det ställts krav på inkludering av nya och bredare grupper. ”Demokrati är en omtyckt ideologisk tanke men framställs ofta som hotfull praktik, när den ska omsättas i konkret politik.”

Ytlig analys

Ansatsen att skriva en demokratins biografi är beundransvärd, men precis som den teoretiska diskussionen förblir även den historiska översikten alltför ytlig. Ett exempel är när Arnstad beskriver uppkomsten av klassamhället i Mesopotamien med följande icke-förklaring: ”Människor blev olika mycket värda utifrån organiserad, formaliserad och institutionaliserad maktproduktion”.

Överlag förklarar han sällan händelser utifrån deras specifika historiska sammanhang utan tillämpar vår samtids måttstock på samtliga skeenden. Urbefolkningen guancherna som fram till 1400-talet levde på Kanarieöarna kallas ”antirasistiska aktivister” och 1100-talets katolska korsfarare beskrivs som ”islamofober”. Korstågen förklaras med ”rasismens inneboende mordiska raseri”, och den spanska återerövringen av Iberiska halvön på 1400-talet är ett uttryck för ”hatpolitik”. Det är inte mycket till förklaring av mekanismerna bakom sådana massakrer eller krig, och därmed ges inte heller den förståelse som behövs för att kunna motverka liknande händelser.

Slarvig hantering

Utöver svag teoretisk förklaringskraft och ytliga begreppsanalyser störs också läsningen av inkonsekvent och slarvig hantering av referenser, citat och översättningar. Varför Norstedts inte har ägnat boken mera och strängare redaktörsarbete är en gåta. Det kan verka småaktigt att ta upp mindre fel och tabbar, men de är så många och så frekventa att både läsningen och trovärdigheten tar skada.

Vid flera tillfällen innehåller Arnstads egna översättningar skavanker. Ibland är det bara harmlöst klumpigt men ibland påverkar det även begripligheten. Ett exempel är när det i sammanhanget centrala begreppet public goods i ett citat av rättsfilosofen Jeremy Waldron blir ”offentlig godhet” istället för det etablerade ”kollektiv nyttighet”. Översättningen klipper banden med den ekonomiska teori som ger begreppet dess mening, och det blir svårt att förstå Waldrons viktiga resonemang om de samhälleliga effekterna av hate speech.

Allt för ofta blandar Arnstad också samman olika nivåer av abstraktion. Ett exempel på detta är när abstrakta substantiv följs av aktiva verb, som då han skriver att ”demokratin anser” si eller att ”rasismen anser” så. Eftersom det inte går att kontrollera vad exempelvis demokratin ”anser” så kan man på detta sätt hävda vad som helst utan att kunna ställas till svars. Än värre blir det när Arnstad försöker ge kredibilitet åt ståndpunkter genom att utan referenser hävda att de sammanfaller med vad ”forskningen” anser eller med hur ”historieskrivningen” tolkar saken.

Ytterligare ett exempel är när Arnstad skriver att inkluderingen av svarta i USA ”väckte starka känslor hos mäktiga samhällsstrukturer”. Förutom att det är en absurd formulering förloras själva poängen med att använda abstrakta begrepp som ”samhällsstruktur”, nämligen att komma åt mekanismer som inte kan förklaras av människors känslor eller avsiktliga agerande.

Angelägna frågeställningar

Vetenskapsjournalistik bör inte enbart förmedla resultat utan även graden av säkerhet eller osäkerhet som råder kring resultaten. Allra viktigast är detta kanske när det gäller fält med så stor oenighet kring kvalitetskrav och metod som de samhälls- och humanvetenskapliga fält som Arnstad förhåller sig till. Han redovisar friskt teorier och analyser men det framgår sällan vad dessa har för ställning. Är de omstridda eller allmänt accepterade? Genom att i bestämd form tala om vad ”demokratiforskningen” har kommit fram till får Arnstad tvärtom sina favoritteorier att framstå som allenarådande.

Alla brister åsido, så behandlar Arnstad ett antal angelägna frågeställningar. Måste demokratins försvarare stå handfallna inför folkvalda som agerar antidemokratiskt? Idén om att demokratin har sin egen ideologi gör det lätt att svara nej. Vilket leder Arnstad vidare till frågan om vad man kan göra. Hur bör demokratiska aktivister agera för att förstärka demokratisk ideologi inom en statsbildning som redan anses vara demokratisk? Det är en högst aktuell fråga, men stringenta försök att besvara den får man söka efter någon annanstans.

Illustration: Otto Donner

Henrik Arnstad:
Hatade demokrati.
De inkluderande rörelsernas ideologi och historia.
Norstedts, 2018.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.