Hur kampen om frihet begravdes i våld

av Christin Sandberg

Samar Yazbeks intervjubok Nitton kvinnor är skakande läsning om hur inbördeskriget drabbat Syriens civilbefolkning.

Den syriska författaren Samar Yazbeks förra bok Resa in i tomheten – En berättelse från Syrien var en reseskildring från tre resor hon gjorde i hemlighet åren 2012–2013 från exilen i Frankrike till det krigshärjade Syrien. Med den boken etablerade hon sig som den främsta skildraren av hur inbördeskriget i Syrien drabbat landets civilbefolkning.

Med sin senaste bok Nitton kvinnor – Berättelser om syriskt motstånd vill Yazbek skildra krigets inledande fas och motståndet ur kvinnornas perspektiv. För boken har Yazbek intervjuat femtiofem syriska kvinnor i exil som deltog i det som började som en revolution för ett demokratiskt och fritt Syrien.

Men kampen för frihet övergick snart i hunger, förnedring och en förlorad övertygelse, och till slut förlorad värdighet och död. Nitton av deras vittnesmål finns nedtecknade i boken. Idag bor kvinnorna i Turkiet, Frankrike, Tyskland, Kanada, Libanon, Storbritannien, Nederländerna och Syrien.

Patriarkala strukturer överallt

Yazbek beskriver hur patriarkala strukturer råder på alla nivåer och i alla samhällsgrupper, såväl hos salafister och extremister som hos de sekulära grupperingarna. Kvinnorna ska hållas i bakgrunden, vare sig de är hemmafruar eller vill stå först i revolutionsleden. I kriget används de som vapen. Och de ska alltid veta sin plats.

Den enda ljusglimten för kvinnorna är att kaoset ger dem utrymme att organisera egna centrum för läskunnighet, utbildningsinsatser och barnomsorg, utanför regimens och religiösa grupperingars kontroll. Aktiviteterna pågår dagligen och får stor uppslutning trots att bomber och kulor viner omkring deltagarna. Men så fort männen, oavsett vilken sammanslutning de tillhör, får nys om hur populära utbildningscentren är börjar de motarbeta dem med alla medel som står dem till buds. Många fraktioner ser sin chans att få en del av finansieringen. När kvinnorna vägrar sluta blir de smutskastade eller fängslade, beroende på hur stark deras sociala ställning är.

Visst finns det splittring även bland kvinnorna, men den stora majoriteten har samma intressen: att få ett stopp på kriget, att få mat på bordet och att få en grundläggande samhällsservice att fungera igen.

Hoppet sviker

I sin förra bok Resa in i tomheten beskrev Yazbek hur visionen under revolutionens inledande stadium var att bygga en demokratisk och sekulär rättsstat. De religiösa grupperingarna var då frånvarande i konflikten. Men folket som protesterade på gatorna saknade ledning, organisation och finansiell uppbackning.

Motståndet, som inledningsvis var organiserat framför allt kring Fria syriska armén, splittrades snabbt i avsaknad av ett stabilt stöd. Splittringen gjorde det möjligt för islamistiska grupperingar att ta kontroll över områden. Revolutionen utvecklades snabbt till ett mycket våldsamt och blodigt inbördeskrig där allt fler utländska stridande strömmade i landet.

I takt med att husen bombas sönder och människor tvingas på flykt sviktar även förtroendet för motståndsmännen, vilket är precis den effekt som regimen söker. Vardagsrutinerna och att hålla döden stången är så påfrestande att det syriska folket inte har tid att tänka på allianser och geopolitiskt spel.

Islamister vinner förtroende

I Nitton kvinnor går kvinnorna orädda ut, till en början för att demonstrera och längre fram för att samla in döda kroppar, ibland sy fast avslitna kroppsdelar, och begrava dem. De organiserar sig och riskerar livet för att dela ut mat till hungriga barn och mediciner till åldringar och skadade. Mediestuderande dokumenterar kriget i siffror och försöker nå ut till omvärlden med vittnesmål om vad det är som pågår, men desperationen växer i takt med den uteblivna responsen. Alla är utmattade.

Detta är en delorsak till att islamisterna, som hjälper till att bygga upp grundläggande infrastruktur, vinner folkets förtroende och får fotfäste i delar av landet.

Intervjupersonerna ger detaljerade beskrivningar av krigets mest fruktansvärda konsekvenser. Åttaåriga skolflickor lemlästas efter ett bombanfall mot en skola, ryggsäckar hänger kvar på axlarna medan ett ben eller en arm ryckts bort av en klusterbomb. Vissa av kvinnorna torteras då de sitter fängslade för att ha deltagit i protester eller hjälpaktioner, och somliga av de detaljerade beskrivningarna är så smärtsamma att läsa att jag måste skumma mig igenom passagerna.

Men förutom att kvinnornas vittnesmål får hela kroppen att vrida sig i obehag medan jag läser så får det mig också att känna avsky, maktlöshet och skuld.

Smuts och hunger

Yazbek beskriver krigets konsekvenser in på huden. Hungern, törsten, smutsen och kroppsvätskorna. Jag tror också det är första gången jag läser om hur det är att ha mens under så fruktansvärda förhållanden. Att föda barn under samma omständigheter.

Boken har dock vissa begränsningar. Redan i förordet skriver Yazbek att alla de intervjuade kvinnorna tillhör medelklassen. ”Jag inriktade mig medvetet på medelklassen därför att dess medlemmar har större förmåga att berätta och avslöja. De är också överlevarna,” skriver hon.

Där väcks en inre protest hos mig. Alla kvinnor ur alla samhällets skikt har naturligtvis en unik berättelse. Tvärtom mot vad författaren menar hade minnet av kvinnornas samlade kollektiva erfarenheter blivit mer komplett om hon hade tagit med just fler röster från olika skikt i samhället med utgångspunkt i utbrottet för revolutionen. Hur upplevde kvinnor utanför universiteten och den akademiska världen revolutionsutbrottet?

Det finns inget egenvärde i att, som Yazbek gör, enbart förlita sig på röster från kvinnor som utmanar sin sociala ställning. Att dessa kvinnor, varav några är mycket religiösa, blir en del av motståndsrörelsen känns mer som en naturlig följd av just deras sociala ställning. Med den erfarenhet och utbildning som deras sociala ställning medför, fungerar samhällspositionen snarare som språngbräda för deras motstånd. Det är också deras sociala ställning som skyddar dem och sedermera gör att de lyckas lämna landet. Det fråntar dem dock inget av det mod de visade under revolutionsutbrottet och den efterföljande tiden.

Varifrån kom vapnen?

I Resa in i tomheten beskrev Yazbek hur revolutionen förvandlades till ett religiöst krig medan omvärlden tittade på. I efterordet skrev hon att ”världen njuter av att smygtitta på överlevnadskampen som iscensätts runt de syriska offrens lik”.

På samma sätt uttrycker de nitton kvinnorna en stor besvikelse med omvärlden. Flera av dem hängav sig åt att i minsta detalj informera omvärlden om vad som hände under de första åren. Trots det uteblev hjälpen. Ett par av dem ställer nyckelfrågor, till exempel var kom vapnen och pengarna ifrån? Hade inte den typen av internationell inblandning, framför allt införandet av pengar och vapen, eskalerat så hade inte kriget blivit så blodigt och så långvarigt.

Samar Yazbek: Nitton kvinnor.
Berättelser om syriskt motstånd.
Översättning: Marie Anell. Ordfront Stockholm, 2019.

Foto: Richard Sammour. 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.