Överflöd och utanförskap på Flow

av Elis Karell

Årets Flow var som vanligt ingen besvikelse. Framförallt de mindre scenerna levererade, trots en överhängande vag känsla av att något inte står helt rätt till.

“Lider du eller din kompis av allvarlig FLOMO?”, frågar Flow Festival-sidan på Facebook under veckoslutet i ett försök att marknadsföra några sista biljetter som ännu finns kvar. Neo-neologismen flomo (från fomo, det vill säga fear of missing out, men i detta fall specifikt för Flow) beskriver träffande vad festivalens starka dragningskraft bygger på. Redan flera månader innan själva festivalen är marknadsföringen i full fart med att befästa denna affekt hos målpubliken, som jag gissar att består främst av 18–35-åriga högutbildade helsingforsare och i växande grad(?) också medelklassiga och trendmedvetna turister.

Flomo produceras inte bara genom ett omfattande och mångsidigt artistutbud. Minst lika viktigt är löften och förväntningar om ekologisk hänsyn, uppvisningar av det senaste modet, konst och konstnärer, influencers och bloggare, alla företag, restauranger och medier som deltar i spektaklet samt ett grafiskt formspråk som berättar att här händer det nya, spännande och coola saker. Bara att vara en del av Flow-publiken är ett självändamål som inte kräver desto mera motiveringar.

(Till det hela verkar också höra en lika stor portion jomo, alltså joy of missing out, som de som MINSANN INTE är på väg på Flow uttrycker på sociala medier med varierande grad av uppriktighet. Själv tycker jag att detta endast understryker Flows position som ett av Finlands mest inflytelserika kulturfenomen.)

Den resulterande känslan av flomo är så stark att den inte går att undvika ens genom att vara på plats. Efter att 362 dagar om året ha levt med konstgjord knapphet som en definierande omständighet, känns denna (också konstgjorda) överflöd stundvis överväldigande. Visserligen lyckas jag i år planera in alla spelningar jag vill se med endast ett par krockar (vad tänkte arrangörerna då de satte Blood Orange och Yves Tumor samtidigt på olika scener?), men som sagt händer det så mycket på området att artistnamnen bara är en liten del av hela Flow-upplevelsen.

Lyckligtvis hinner jag vistas rätt så mycket på de mindre scenerna och utrymmena. En gnagande känsla gör det lite jobbigt emellanåt – kvällens huvudartist uppträder just nu, man borde ju vara där, det här är kanske min enda chans att se det här bandet – men i efterhand ångrar jag främst att jag inte använde ännu mera tid på att utforska hela området. Det mest intressanta på Flow sker inte på de största scenerna, utan i periferin.

Ett speciellt omnämnande måste ges till kurateringen av The Other Sound-scenen, inne i Kattilahalli, den största av Söderviks gamla ångkraftverks lokaler. Här får publiken ta del av ett fördomsfritt urval av mer experimentell och abstrakt musik, i många fall också med lika imponerande visuella motparter. Technons inflytande hörs klart i flera uppträdanden – byggstenarna är de samma men resultaten något helt annat, något intensivt och sublimt som tar mig tillbaka till de allra tidigaste “konstupplevelser” jag haft som barn på Kiasma. Flera Other Sound-spelningar kan direkt läggas till mina favoriter från hela festivalen – schweiziska Aïsha Devi, amerikanska Jlin och skotska Lanark Artefax, för att nämna några. Det är beklagligt sällan man får höra sådan musik live.

Elsa Tölli uppträder i Pink Space. Foto: Elis Karell.

Också Taika Mannilas och Fanni Suvilas föreställningsutrymme/installation/”emotional spa” Pink Space förtjänar beröm. Här är det inte i första hand musik som gäller, utan ett brett utbud av performancekonst av olika slag. Bland annat scenpoeten Elsa Töllis fantastiska uppträdande på söndagen visar att Flow till och med i högre grad än nu kunde vara mycket mera än bara en rad konserter. Jag ångrar innerligt att jag inte hann till Pink Space flera gånger än jag gjorde nu, trots att trängseln och temperaturen i utrymmet stundvis var närapå olidlig, något som inte ens sponsorföretagets gratis glass underlättade.

På tal om trängsel har det redan sen jag besökte Flow 2016 känts som att “gårdarna” är i behov av något slags uppdatering. Både Resident Advisor Front Yard och Reaktor Backyard – kuraterade av nattlivskungen och Flow-delägaren Toni Rantanen – blir snabbt mot kvällen så fulla av människor att det är mer eller mindre omöjligt att dansa. Jag ger upp efter ungefär fem minuter på såväl Levon Vincents som Donato Dozzys spelningar, som jag ivrigt hade sett fram emot. Det är synd eftersom artistutbudet på båda dansmusikscenerna är i världsklass, men å andra sidan erbjuder de egentligen inget man inte kan uppleva i Rantanens klubbar vilket veckoslut som helst, minus trängseln och festivalstressen. Kanske Flow kunde vara en möjlighet för Rantanen & co att testa något lite annorlunda, i stället för de gentrifierade och rätt så förutsägbara popup-versionerna av Ääniwallis sommarsöndagar som de nu arrangerar på festivalen.

Framför och kring huvudscenen är trängseln däremot inte lika stor som den varit tidigare år. En delorsak torde vara att området i år har anpassats för att ge publikmassorna mera utrymme att röra sig, men kanske beror det också på att publiken i allt högre grad har börjat hitta mer intressant underhållning annanstans på området, där det som sagt nog är trångt största delen av tiden.

Själva publiken består i vanlig ordning av allt från ultracoola tonåringar till medelålders konsulter från Esbo. Det är inget nytt i sig att Flow är masskultur snarare än någon exklusiv ”hipsterfestival” – åtminstone för mig som bor, jobbar och rör mig i Berghäll dagligen, låter det alltid lite förlegat då någon i Herrens år 2019 utan ironi ens nämner ordet hipster i samband med Flow eller överhuvudtaget – men hur tydligt festivalen böjer sig efter de mera betalningskapabla besökarnas preferenser känns lite väl mycket som ett mittfinger till mina gelikar, som tvingas tanka billig öl och mat i Katri Valas park för att undvika de vansinniga priserna inne på området. Det är trots allt vår smak och stilkänsla, våra begär, som festivalen i första hand försöker använda sig av och tilltala.

Jonathan Wilson uppträder på Nordea Balloon 360°. Photo: Konstantin Kondrukhov / Flow Festival

Majoriteten av aktiebolaget Flow Festival ägs sedan i fjol av riskkapitalföretaget Providence Equity Partners, och senast vid vetskapen om det torde det vara överflödigt att ens nämna festivalens hejdlösa kommersialisering av kultur. Jag kan ändå inte låta blir att märka hur sponsorföretagen inte bara känns mera synliga i år (precis som de instagramanpassade konstverken går sponsorföretagens inflytande inte att undvika i något som helst hörn av festivalområdet), utan också mera utpräglat riktar sig till en väldigt medelklassig publik. Att exempelvis bilmärket Seat sponsrar en av de största scenerna känns absurt, då en klar majoritet av helsingforsarna inte äger bil. Likaså att Nordea har köpt upp Balloon 360°-scenen, vars omringande textremsa nu meddelar att ”eran för ansvarsfull investering har börjat”. Sponsorföretagen gör sitt bästa för att producera en känsla av utanförskap, vilken i sin tur känns underligt i kombination med all den musik och konst och stil jag annars känner mig hemma bland.

Fotografiet högst upp är taget av Petri Anttila / Flow Festival.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.