De sista korsordslösarna?

av Vivi-Ann Sjögren

Min mamma löste korsord. Hon var inte ensam om det. Hon ville inte vara ensam om det. Hela familjen drogs in. Blyertspennan fanns alltid till hands, den uppslagna tidningen låg alltid beredd. Tre bokstäver, börjar på a … Hon pratade högt för sig själv medan hon fyllde i och gummade ut, gruffade över att någon farit iväg med puukkon just som pennan behövde vässas för att den blivit alltför trubbig eller stiftet gått av.

En sak var jag säker på. Jag skulle aldrig ens närma mig ett korsord. Lika lite som jag skulle spionera på grannarna bakom gardinen, använda yllebyxor eller lägga patience (uttalat paschans).

Nu sitter jag där, med kulspetspennan i högsta hugg. Räknar dagarna tills nästa korsord publiceras, får ångest om tidningen uteblir. Eftersom jag bor ensam undgår min omgivning att attackeras, men jag sparar tidningar med olösta problem, i hopp om att lyckas se det hela ur en annan synvinkel och komma på svaret senare. Jag har till och med utvecklat egna och omutliga spelregler. Dit hör att under inga omständigheter fuska sig fram genom att googla, slå upp i lexikon eller på annat sätt försöka komma åt behövliga uppgifter och fakta. Sådant är direkt ovärdigt beteende. Det eftersökta ordet ska komma ur mig, och bara ur mig. Också om det är något som ligger inom omöjlighetens gränser. Omständigheterna måste vara sådant att det kan uppstå inom mig. Allt annat är fusk. Precis allt. Frågar jag någon annan betyder det att jag har gett upp, spelet är över. Men inte att jag skulle skicka in den rätta lösningen i hopp om ära och berömmelse eller en vinst av något slag – är det rentav så att jag skulle skämmas ögonen ur mig om mitt namn publicerades och det avslöjades vad jag egentligen höll på med?

Jag vet inte när korsordsrutorna fick insteg i mitt liv. De smög sig på utan att jag märkte det. Men nog måtte jag ha varit ett gott stycke över sextio. En fråga inställer sig: vem löser korsord i dag? Är det bara gamla släktingar? Räcker det med att man är pensionär? Eller handlar det om helt andra förutsättningar? Är korsordslösarna ett utdöende släkte? Rensas de ut av samhällsförändringar? Försvinner de på samma sätt som vissa yrken försvinner, tar med sig namn på arbetsredskap, yrkeskunskaper?

Är kunskap ordet?

Under min uppväxttid byggde också tidsfördriv i hög grad på kunskap. Det som de gamla islänningarna kommenterade med ”bättre börda bär ingen på vägen än mycket mannavett”, medan en ung andalusisk lantarbetare som varken fått lära sig läsa eller skriva i likhet med så många andra i 1960-talets Spanien slog fast: ”El saber no ocupa lugar”, kunskap tar ingen plats. Låter kanske redan Cervantes den ordspråkssprängde Sancho Panza uttala de orden i Don Quijote? Hur många gånger har jag inte hört berättelser om hur gårdsfolket brukade samlas på kvällen efter avslutat arbete för att lyssna när en läskunnig husbonde läste högt ur just Don Quijote?

Under min uppväxttid var livet fyllt av korsord, frågesporter, rebusar, gåtor, vi lärde oss dikter utantill. Våra kunskaper testades från morgon till kväll vare sig vi ville det eller inte. De fanns alltid till hands. Är den tiden nu fördriven?

Andersson, diktare… Förnamnet sökes. Fem bokstäver.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.