Rapport från Göteborg: Bokmässans kvinnofokus välkommet, men mångfalden haltar

av Christin Sandberg

Fyra dagar av Nordens största bokmässa, Bok & Bibliotek, i Göteborg är till ända. För mig var det första gången, och att kryssa fram tillsammans med över 80 000 besökare bland 798 montrar och 4 185 programpunkter var lika hisnande som tröttsamt. Men de flesta tycktes vara ense om att jag valt ett positivt och peppande år där kvinnornas berättelser stod i fokus.

År 2017 fick Bokmässan hård kritik efter att ha inkluderat den högerextrema tidningen Nya tider bland utställarna, och många valde att bojkotta evenemanget. Sedan dess har tidningen varken fått ställa ut eller getts pressackreditering. Så, för att bättra på ryktet var ett av årets tre huvudteman jämställdhet – vid sidan av Sydkorea och “medievetenhet”. Mässan hade också fler internationella gäster och mer poesi än vanligt.

Mässan ägde i år rum 26–29.9. På lördagskvällen anordnades en historisk kvinnomiddag för 39 kvinnliga författare från olika länder. Varje gäst hade tre minuter på sig för att dela med sig av en berättelse om en kvinna som påverkat dem i livet. Middagen anordnades som en blinkning till Judy Chicagos konstverk The Dinner Party (1979) som finns på Brooklyn Museum i New York. 

En av de inbjudna var Nobelpristippade Jamaica Kincaid. Dagen efter middagen intervjuades hon av Louise Lindfors, generalsekreterare för solidaritetsorganisationen Afrikagrupperna, och fick då frågan hur middagen hade varit.

– Jag brukar säga det ingen vill höra, säger Kincaid.

Hon fortsätter:

– Många talade om hur hemska männen i deras familjer varit, och jag sade att jag var glad att höra så många vita kvinnor tala om hur barbariska vita män är, men ingen nämnde hur hemska dessa män varit mot resten av oss – mina förfäder som varit deras slavar, säger Kincaid

Hon fortsätter med att säga att det som ofta blir fel med vita kvinnor och feminism är att vita feminister bara tycks sträva efter att uppnå det som vita män har och har haft. ”Som att de känner sig utanför, och inte får var med i nöjet att skära upp människors kroppar och invadera andras territorium.”

Och det är just det här perspektivet, om än hårddraget i Kincaids alltid så konsekventa analys – som saknas i programmet, med några få undantag, såsom Maria Ripenbergs bok, Historiens vita fläckar, om Sveriges inte obetydliga inblandning i den transatlantiska slavhandeln.

Jämställdhet som kringskär jämlikheten

Bokmässans syfte är att lyfta fram boken – och det är fantastiskt tycker jag som älskar att läsa – men också att sälja. Och det gör inte obekväma sanningar.

Jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet. Det är bra, men som Kincaid påpekar, uppstår det problem när denna strävan efter jämställdhet sker på bekostnad av andra människor, vilket den i väst oftast gör.

Vi kvinnor strävar efter det männen har. Frihet att välja arbete och tjäna lika mycket som männen, möjlighet att kombinera arbete och familj utan att känna skuld och mer fritid genom att minska hemarbetet. Det här är också temat i flera av böckerna som kommer ut i år. En av dem är Gemma Hartleys Så jävla trött om kvinnors känslomässiga arbete i relationer.

Men för att uppnå detta är vi inte beredda att rucka på våra arbetstider och arbetsliv och ge avkall på materiell välfärd, dra ner på semestrar och kostsamma fritidsaktiviteter, utan söker hellre lösningar i det som är vardagslivet hemma. Vi köper in tjänster för avlastning i hemmet med exempelvis barnpassning, renovering och städning.

Det innebär att en annan kvinna, som har en mer utsatt ekonomisk position, ska lösa våra jämställdhetsproblem. Det innebär också att vi fortsätter göda kapitalismen och förgöra vår planet.

Därför bör vi prata mer om jämlikhet eller social jämlikhet istället för den begränsande jämställdheten, vilket också är det Kincaid påpekar, och klimatet, så klart.

Men visst är det bra att männen tar mer ansvar för att diskutera mansrollen, vilket skedde på flera seminarier på bokmässan. Männen är överrepresenterade i statistiken för våld i hemmen, samhället och världen. Det är män som beslutar om våld och utför våldshandlingar. Så dödligt våld är minst sagt männens business. 

Vitt och medelålders, trots allt

Trots att det var fler internationella gäster än på någon tidigare bokmässa lämnar representationen bland de medverkande dock mycket att önska. Organisatörerna, författarna och moderatorerna dominerades av vita medelålders kvinnor och män från den etablerade kultureliten.

Även om jag själv gjorde mitt bästa för att navigera utanför denna fåra bland seminarierna, var det svårt att undvika. 

Bland många intressanta samtal lyssnade jag till teologen och pastorn Nadia Bolz-Weber som i sin bok Shameless argumenterar för en sexuell reformation. Jag träffade den japanska #metoo-protagonisten Shiori Ito, som fick lämna landet efter att ha avslöjat hur en mäktig mediechef drogat och våldfört sig på henne 2017. Hon talade också om hur våldtäkt fortsättningsvis är tabu i Japan. 

Det fanns mycket att lära i Göteborg om hur Sydkorea i dag famlar efter en mer internationaliserad och solidarisk kulturell och social utveckling efter de senaste decenniernas ekonomiska boom. 

Där fanns flera italienska kvinnliga författare: Silvia Avallone, Donatella Di Pietrantonio, Viola Ardone och Emma Piazza, som diskuterade unga kvinnors roll i det italienska samhället.

Det var också mycket upplyftande att lyssna till Helen Pankhurst, barnbarnsbarn till den brittiska suffragetten Emmeline Pankhurst

Någon sade att de tyckte det var för mycket kvinnor överallt nuförtiden. Ja, då har de bara fått en föraning om vad de kan förvänta sig, sa den Sverigefinska arbetarförfattaren Susanna Alakoski. För nu är det kvinnornas tur att berätta.

Den brittiska författaren Caitlin Moran menade att det förändrar förutsättningarna helt om unga tjejer har tillgång till litteratur skriven av kvinnor. Hon läser, liksom jag, nästan uteslutande kvinnliga författare. 

Skrämmande var dock att höra om plattformskapitalismen, det vill säga de ekonomiska intressen som stora internetplattformar har att få tillgång till den enorma marknad som skolan i Sverige är. En obligatorisk digitalisering av förskolan innebär att företag som Google och Microsoft kan tjäna pengar på sexåriga barns internettrafik i skolan.

Antagligen kommer etik och moral kring detta fortsätta diskuteras under bokmässan 2020. Då kommer digital kultur vara ett tema, Sydafrika temaland och så bara en sak till: LÄS! LÄS! LÄS!

Med kaffe i hand och paus för poesi klarar jag nog en till.

Foto: Christin Sandberg

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.