Att riva kärlekens barriärer

av Camilla Roos

Finlands nya stjärna på filmhimlen, Miia Tervo, räds inte att använda sig av egna erfarenheter från sin ungdomstid i Rovaniemi i sin skildring av ett av filmhistoriens mest omaka kärlekspar.

Miia Tervo är redan på plats när jag kliver in på caféet centrala Helsingfors som hon valt som mötesplats. Det första hon frågar mig är varifrån jag kommer. Uppväxtmiljö visar sig vara ett centralt tema i Tervos filmskapande. Vi inser att vi båda flyttat en hel del och att vi aldrig känt oss hemma i den miljö vi växt upp i.

– Jag längtade bort och flyttade. Nu längtar jag hem, men åker jag till Rovaniemi längtar jag bort igen. Jag vet inte längre vart jag längtar, summerar Tervo.

En som också längtar bort är titelkaraktären i Tervos lovordade debutlångfilm Aurora, som är nominerad till Nordiska rådets filmpris 2019. Mimosa Willamo gestaltar Aurora nyanserat och träffsäkert; som en bångstyrig, utlevande, party­glad ung kvinna som spetsar kaffet på jobbet med Jaloviina, men som även har en mjuk, sårbar och kärlekstörstande sida. Tervo berättar att dialogcoachen skrattade när Mimosa sa att hon ville improvisera en del av dialogen. Det visade sig att Mimosa snabbt lärt sig den karakteristiska dialekten som talas i Rovaniemitrakten.

Du är också poet, är det därför du lyckas skriva en så melodisk dialog?

– Jag har medverkat i antologier och skriver på en egen diktbok. En filmsekvens är för mig som en dikt eller som musik. Det blir en sorts synestesi av sinnesintryck. Jag upplever världen med många sinnen, och jag hoppas mitt uttryckssätt ska uppfattas poetiskt. Jag funderar noga igenom varje scen: vilken ton, färg, ljud och musik som används, så att filmen blir en multisensorisk och poetisk upplevelse.

Du har både skrivit manus och regisserat Aurora. Hur kom du på idén till filmen?

Min kusin träffade en asylsökande man i den lokala mataffären och blev huvudlöst förälskad, vilket rörde upp starka känslor i vår släkt. Jag hade först en annan filmidé om olika generationers erfarenheter av alkoholism, och hur alkoholism skapar hinder för förälskelse och kärlek, men det manuset fick ingen finansiering. Då hade jag inte gjort någon fiktion, däremot dokumentärer, så finansiärerna sa: väx till dig och gör en fiktion. Så då gjorde jag kortfilmen Clumsy Little Acts of Tenderness, om en frånskild pappas försök att nå sin tonårsdotter. Filmen blev framgångsrik och har visats på många filmfestivaler.

Aurora är inspelad i Rovaniemi, en del av Finland som sällan ses på film. Hur viktig är miljö för dig?

Miljön är mycket viktig för mig. Även fotografen Arsen Sarkisiants är noggrann vad gäller inspelningsplatser. Jag visade mitt barndomshem för filmteamet. Det är världens fulaste höghus, som jag aldrig visat för någon eftersom jag skäms för det. Filmteamet tyckte att det var en fantastisk inspelningsplats. Det hjälpte mig att börja se på min uppväxtmiljö med nya ögon; att våga blotta min fattiga och problematiska uppväxt; att använda mig av den i filmen. Det känns bra att jag kan omvandla mitt eget lidande till något som kan vara gott för andra. Om jag som filmskapare inte har någon erfarenhet av ett tema så kan jag inte göra en film om det.

Dina karaktärer kan vid första anblicken uppfattas som stereotyper, men de växer snabbt och fördjupas som personer. Du moraliserar inte över att Aurora är en ung kvinna som super hejvilt och inte alltid är så trevlig. Du blandar även kulturella referenser och förväntningar, som att den mest rasistiska karaktären har invandrarpåbrå, att pensionären Liisa sjunger fräcka karelska visor och att Darian (Amir Escandari) inte alls beter sig som en muslim.

Karaktären Liisa (Miitta Sorvali) var en kombination av min egen mormor och en karelsk kvinna som jag gjort en kortfilm om. Jag ville göra en humanistisk kärleksfilm, utan politik eller religion. Från Iran kommer olika typer av människor, alla är inte troende. Min producent Max Malka är från Iran, så jag har lärt känna den kulturen. Vi hade överlag en internationell arbetsgrupp; fotografen är finsk-armenier, Mimosa Willamo har utländska rötter, och min släkt är från Karelen och Ryssland. Jag har vuxit upp i en invandrarkultur där man alltid sagt att i hemlandet var allt mycket bättre, dit återvänder vi snart. Så jag vet inte riktigt vad det betyder att vara finländare, vilket säkert reflekteras i filmen.

Så vad är filmens budskap?

Hm, kanske den persiska poeten Jalal al-din Rumis dikt som inspirerade mig: ”Your task is not to seek for love, but merely to seek and find all the barriers within yourself that you have built against it.”

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.