Berusande skaparglädje och härliga scenlösningar

av Bianca Gräsbeck

Åbo Svenska Teater lyckas vitalisera Kalevala utan att modernisera. Snudd på mirakulöst bra, skriver Bianca Gräsbeck.

Jakob Höglunds uppsättning av Kalevala på Åbo Svenska Teater har tagits emot med synnerligen välförtjänt förtjusning. Sprudlande glädje, inlevelse och intensitet omfamnar publiken som hänfört applåderar in ensemblen på nytt och på nytt. Som Åbo Underrättelsers recensent Ann-Chistine­ Snickars uttryckte det i sin rubrik: ÅST:s Kalevala gör en lycklig!

Det är dockteater och det är musikteater, där nationaleposets bärande komponenter samlats till en berättelse som växer fram i lyhörd samverkan mellan samtliga medverkande. En berättelse där lekfullheten för, utan att vare sig förminska eller köra över eposets allvarsamma dimensioner, en berättelse där folkdiktens gränslöshet fått de mest charmerande gestaltningar. En berättelse om starka kvinnor och mänskliga män. Ett fartfyllt, lekfullt och allvarligt spektakel som i fem akter sömlöst rullar upp berättelserna om ikonerna Väinämöinen, Joukahainen, Aino, Ilmarinen, Kullervo och Marjatta med sällan skådad energi och uppfinningsrikedom.

Jakob Höglund, hyllad för sin annorlunda uppsättning av Stormskärs Maja på ÅST år 2015, är en modig regissör. Utan att veta vad det skulle bli av alltsammans samlade han kompositören Robert Kock, teatermångfrestaren Tobias Zilliacus, dockkonstnären Heini Maaranen, dockförarinstruktören Ari Ahlholm och sin mångåriga samarbetspartner scenografen Heidi Wikar för att ta itu med det stora projektet som skulle förverkligas som en vidareutbildning i dock- och musikteater. Denna geniala idé medförde en experimenterande, kollektiv skapelseprocess där alla varit med och jobbat – lekt, sjungit, diskuterat, improviserat – fram lösningar på de utmaningar Kalevala bjuder på i rika mått. Sedan har regissören ”lekt Lönnroth” och flätat samman materialet så det blivit till en föreställning.

Det märkliga är att uppsättningen känns som ett förlopp, fast berättelsen är ett lapptäcke. Och att det känns som Kalevala på riktigt – vad ”Kalevala på riktigt” nu sedan kan vara. Händelseförloppen följer inte originalet helt, men texten är Elias Lönnroths i Lars och Mats ­Huldéns översättning. Glädjande, dels för den finfina översättningen, dels för att texten inte gjorts mer lättillgänglig för dagens publik. Den nykomponerade musiken, ett Kocks mästerstycke, växlar från finstämd körsång till stämningsfull kantelemusik och mycket däremellan, skönt rytmisk och melodisk utan att förlora i originalitet. Kock lät den ta sin slutliga form under processens gång, och sålunda har den kommit att både spegla, stöda och bygga upp de fem akternas respektive karaktär. Zilliacus sångtexter matchar fint med sina emellanåt allvarsamma, emellanåt till och med spralliga rader. Emellanåt faller scenensemblen in i taktfast talkör, vilket i den så suveränt vårtida uppsättningen blir som en kompletterande accent och en inkluderande gest; där vi under årtionden sett den ena traditionen efter den andra kastas över bord tas en nu till heders igen, avskalad onödig patos.

Det som helheten musikaliskt, textuellt och visuellt samverkar till känns snudd på mirakulöst. Det visuella präglas av enkelhet, utgångspunkten är den finska naturen och känslolandskapet. Wikar har kombinerat teaterns vridscen med en sluttande klättervägg som tillsammans med enkel rekvista skapar illusionen av hela den kalevalesiska topografin med hav, skog, berg, dalar, kärr och avstånd – kalevalagängets färder kors och tvärs gestaltas rent genialt. Dräkterna är baserade på de karelska folkdräkterna; på scenen är det dock bara svart och vitt som gäller – utom Kullervos blå strumpor förstås. En av mina favoritdetaljer är de treuddiga vantarna som förvandlar aktörerna till fåglar. Nästan skrämmande effektfullt.

Och så är det Maaranens dockor. Och den av Ahlholm instruerade dockföringen. Dockor gestaltar både djur och människor. Var och en av huvudpersonerna har en alter ego-docka som hen samspelar med, med en känslighet som är omöjlig att fånga i ord. Väinämöinen föds och växer upp i brunt omslagspapper. Aino kommer in i berättelsen som en liten vit duk som formas till en kvinna och växer till ett fladdrande lakan, Kullervo och hans syster i blått, underkropparna saxknivar. Med ett ord sagt, överväldigande. Den mest överväldigande dockinsats jag upplevt, både vad dockorna och vad dockföringen beträffar. 

Och vad vore musikteater utan dans? Höglund själv står för koreografierna till de festliga och ofta dramatiska dansscenerna som – jag säger inte livar upp, hela föreställningen är ju energi. Dansscenerna åstadkommer växlingar i den dynamiska rytmen, samlar och accentuerar rådande stämningar. Samlar också den fantastiska ensemblen, så samspelt samtidigt som var och en tar sin plats.

Med sina 170 år på nacken ligger Kalevala väl till i tiden. Tecken tyder på att Kalevala börjat dammas av och synas i sömmarna för vad den riktigt handlar om. Där verket blivit något av tvångsmatad, ibland hatad, sinnebild för den finska folksjälen visar sig Kalevala inte bara sjunga sagor om svunna tiders hjältar utan också, och kanske egentligen, tampas med Människan i all hens tidlösa sårbarhet, fåfänga, maktlystenhet och styrka. Pjäsen blir också, nästan självmant, ett feministiskt glädjerop i det den ger de starka kalevalakvinnorna den tyngd de rätteligen skall ha.

Regi, koreografi och dramatisering: Jakob Höglund.
Kompositör: Robert Kock.
Sångtexter: Tobias Zilliacus.
Scenografi och kostymdesign: Heidi Wikar.
Dockornas design och tillverkning: Heini Maaranen.
Kapellmästare Sara Puljula.
Dockinstruktör Ari Ahlholm

Dramaturg Annina Enckell
Regi- och koreografiassistent, danskapten Soile Ojala
På scenen Josephine Betschart, Heini Haapaniemi, Sonia Haga, Juuli Hyttinen, Julia Högnabba-Lewis, Unna Kitti, Jahorina Kolppanen, Lee Lahikainen, Elina Lajunen, Saara Lehtonen, Tuulia Lindholm, Heli Lyytikäinen, Reetta Moilanen, Nanna Mäkinen, Anna Nekrassova, Amanda Nyman, Monica Nyman, Elena Rekola, Riina Tikkanen, Sofia Törnqvist och Lisa Wermelin.
I orkestern Sini Palokangas t.o.m 9.11, därefter Aili Järvelä, Mirva Tarvainen och Senni Valtonen

Foto: Pette Rissanen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.