Det gamla normala

av Siv Skogman

Det gick snabbt.

På några år fick språket i vårt land ny färg, nyord med innebörd vi inte tidigare konfronterats med, ett sätt att kommunicera som andas motsättning, förenkling, okunskap och ren fientlighet.

Flyktingar blev flyktingvåg, flyktingkris ett begrepp trots att andelen i vårt land är på promillenivå jämfört med världen i stort. Asylsökande blev asylturister, flyktingmottagande det samma som skadlig invandring, papperslöshet kallas olaglig vistelse i landet. Invandrare blev inkräktare och det accelererande språkbruket kulminerade i ”invasiva arter” och ”befolkningsutbyte”, en konspirationsteori om muslimer som övertar världen ägnad att skrämma folk till motstånd mot invandring.

Samtidigt begåvades vi med bilden av två ytterligheter med en stor tyst massa i mitten. Ända upp på presidentnivå accepterades de här motpolerna som ganska snabbt visade sig innehålla aggressiva rasistiska ordval på den ena ytterkanten. Sedermera kom mordhoten, invektiven, hetsen mot andra.

Jag har aldrig förstått att man likställde och likställer de två polerna. Den ena öser mordhot, önskan om våldtäkt och misshandel över nykomlingar och deras försvarare. Den andra polen har jag aldrig hört uttala önskan om att någon ska dödas eller våldtas.

Och den stora massan – den tigande samtyckande – uppfattas i första hand som tysta anhängare av de högljutt aggressiva.

I dag är det fritt fram att hota vem som helst. Riksdagsmän och ministrar är inga undantag. Vi har alla läst om vilka postförsändelser som når fram om inte hatet i sociala medier är tillräckligt. I dag mordhotas du för att en trafikreform inte sker tillräckligt snabbt eller för att du hejar på fel lag i en fotbollsmatch.

Snabbast och bäst på att transformera språk och kommunikation i för dem fördelaktig riktning var Sannfinländarna. De var tidigt ute med sin trollfabrik där färdigt formulerade kommentarer spreds vidare i sociala medier. Mejl, Twitter- och Facebookinlägg sköljde över alla som orkade hänga med. Myndigheterna drunknade i ”medborgarnas oro”, i krav på gränspoliser, på utvisning utan nåd. Och många myndigheter och beslutsfattare gick på det, trodde att det var medborgarna (tolkun ihmiset) som reagerade!

Resten är historia som det heter.

Trollfabriken arbetar fortfarande för högtryck. Och medierna har svalt det nya normala. När hörde du begreppet invandrarfientlig senast? Invandrarkritisk är det ord som normaliserats i vardagsvokabulären, i medier och debatter. Och Sannfinländarna myser.

De finlandssvenska medierna går inte fria trots att det ”nya normala” språkbruket först slog rot i finsk kvällspress och snabbt blev en del av det allmänna ordförrådet.

I min egen lokaltidning läste jag i augusti om ”en högermarsch med syfte att hedra minnet av offren för terrordådet i Åbo.” En hel sida ägnades åt högerextremistiska 188-marschen, i en språkdräkt som normaliserade arrangörernas syften och verksamhet. Artikeln spreds i hela Svenskfinland via den gemensamma nyhetsbyrån SPT.

Ett par veckor senare ser jag i samma tidning Vilhelm Junnila som kolumnist. Samme man som höll tal på den nynazistiskt färgade 188-tillställningen! Alla ska få komma till tals, som det heter.

Obemärkt smyger ”det nya normala” in i vår vardag. Vi öppnar tidningen hemma i soffan och reflekterar knappt. Alla ska få höras. Rättvist, opartiskt. Vi sväljer det nya normala som det gamla normala.

Men i ivern att vara opartisk glömmer vi fallgroparna.

I flödet stöter jag på en bild: Två personer befinner sig i ett rum. Om den ena säger att det regnar ute och den andra säger att det inte regnar, så är det inte journalistens sak att ge lika mycket utrymme åt båda sidorna. Journalistens uppgift är att titta ut genom fönstret och se vad det är för väder.

Den bilden bär jag med mig. Det tycker jag att journalister också ska göra.

1 kommentar

Ernst Mecke 8 oktober, 2019 - 12:44

My sincere thanks for this piece! I fully agree with it.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.