”Kom ihåg att gallerierna är stängda på söndagar”. Så sa chefen på min nya arbetsplats i samma veva som hon frågade mig vad jag skulle göra under mitt första veckoslut i New York. Detta paradoxala ställe som på samma gång är hjärtat för både konsten och kapitalismen. De kommersiella gallerierna håller stängt under veckosluten för då gör man inte affärer. Kapitalet går före konstupplevelsen.
Problemet är dock större än att ivriga konstvetare som jag själv måste hitta på något annat att göra under söndagarna i den här staden, som har allting under solen. Gentrifieringen och de medföljande hyrorna, lika höga som skyskraporna, har gjort att stadens kämpande konstnärer drivs allt längre från centrum där de rika konstköparna finns. Att gallerierna håller stängt under söndagarna visar tydligt att i dagens värld har konsten endast ett vitktigt värde, nämligen det ekonomiska. Det kulturella kapitalet betalar varken galleriernas hyror eller konstnärernas arvoden.
Det kortsiktiga tankesättet som kännetecknar USA är tydligt. ”USA sprintar medan Kina springer maraton” lyder en rubrik om handelskriget världsmakterna emellan. Tyvärr finns det inget Kina när det kommer till konsten. Istället finns det fattiga konststuderande som jag, (även om jag knappast har råd att kalla mig för det med Svenska Kulturfondens stipendium och FPAs studiestöd i bakfickan – man börjar tydligen bry sig om världens orättvisor när man är priviligierad) som gärna hade gått på utställningar under sina lediga söndagar. I en ideologisk värld kunde jag vara en framtida potentiell köpare av ett verk av en konstnär som jag förälskat mig i under ett just sådant besök, men för detta nöje är dörrarna stängda.
Jag förundras över hur jag förväntade mig någonting annat i en stad där man betalar 5 dollar för en cappucino och 25 dollar i inträde till the Metropolitan Museum of Art utan att blinka. Aderton till tjugo procent dricks på det och have a nice day! Lyckligtvis kostar rödvinet bara sex dollar och det finns än så länge organisationer som vill förhindra det oundvikliga genom att stöda konstnärsresidens och upprätthålla icke-vinstdrivande gallerier. Och det finns gallerier på andra sidan broarna som håller öppet under söndagarna, i vissa fall enbart under veckosluten. När dessa inte längre finns, och när konstskaparna inte längre har tillgång till staden som inspirationskälla för konsten, kommer gallerierna som tagit över deras ateljéer också att tömmas på konst. Vad ska då hänga på överklassens vita väggar?
