Antika arketyper i stilsäker modern tappning

av Zinaida Lindén

Ett ensligt slott vid havet där en jungfru hålls inspärrad. En hjälte som anländer dit, för att uträtta ett svårt uppdrag. En mera sagolik inledning får man leta efter, eller hur?

I Céline Sciammas romantiska drama är denne hjälte ingen riddare på vit häst utan en ung, frisinnad kvinnlig bildkonstnär vid namn Marianne (Noémie Merlant). Det är 1700-talets Frankrike. Mariannes uppgift är att måla ett porträtt av den jämnåriga Héloïse (Adèle Haenel). Porträttet ska skickas till en rik man i Milano som Héloïses mor (Valeria Golino) vill att hon ska gifta sig med.

De tidigare försöken att avporträttera den blivande bruden har misslyckats: hon vägrar att posera. Därför ska Marianne studera Héloïses ansikte, hennes sätt att gå med mera i smyg – och sedan måla henne ur minnet. Till råga på allt får Marianne veta att Héloïses storasyster som skulle giftas bort med samme man tog sitt liv för att undvika äktenskapet. Det är ingen bra början.

Héloïse. Hon umgås med henne på dagen och målar henne på natten. Under sina promenader längs havet vid Bretagnes klippor utbyter flickorna repliker om livet, döden, musiken. Båda två är introverta, de niar varandra, deras samtal går ganska trögt. Socialt sett är de varandras motsatser. Héloïse har uppfostrats på ett kloster. Hennes familj är inte rik, så hennes enda sätt att ordna sitt liv är att gifta sig. Marianne kan behålla sin frihet om hon vill: hon kommer att ärva sin konstnärlige fars ateljé.

Även utseendemässigt är dessa två kvinnor olika varandra: den blivande bruden är blond och går i blåsvart cape medan den mörkhåriga konstnärinnan är klädd i vinrött.

Visst spökar Pygmalions skugga i Porträtt av en kvinna i brand. Hur kan man låta bli att förälska sig i sin modell? Det gjorde till exempel porträttmålaren Johannes Vermeer (Colin Firth) i Peter Webbers film Flicka med pärlörhänge. Allt eftersom Marianne studerar Héloïse börjar även Héloïse studera Marianne. En av de starkaste episoderna i filmen är när flickorna diskuterar vem som betraktar vem – och på vilket sätt.

Sciammas drama belönades med en Queer Palm samt Bästa manus-priset i Cannes. Claire Mathons kamera-arbete är hisnande vackert. Här utnyttjas skickligt naturens element: eld, vatten, luft.

På ett sofistikerat sätt flätas myten om Orfeus och Eurydike in i berättelsen som ju handlar mycket om blickar. Att vända sig om, att kasta en sista blick på den man älskar är ett av filmens ledmotiv.

I filmen finns en tredje ung kvinna: en anspråkslös piga (Luàna Bajrami) som blir de älskandes förtrogna. Kanske lite väl anspråkslös, för att inte säga oskön. Osökt tänker jag på klassperspektivet, som Sciamma verkar ha glömt bort. Filmmakarna nöjer sig inte med att låta tjänsteflickan genomgå en abort inför våra ögon utan väljer dessutom att placera henne i en säng full av småbarn, i ett plötsligt stänk av den ”medeltida” köksbänksrealismen, mitt i förälskelsens poesi.

Mytologiska motiv och arketyper ger sig till känna i synnerhet i en masscen som för tankarna till det orgiastiska midsommarfirandet i ­Andrej Tarkovskijs Andrej Rubljov/ Den yttersta domen.

I Sciammas drama syns inga män. Också annars är filmen glest befolkad. Trots att den är elegant och modern finns här ingen empati eller interaktion över könsgränserna, vilket kan upplevas som lite begränsande.

Portrait de la jeune fille en feu/
Porträtt av en kvinna i brand
Drama. 121 min. Frankrike, 2019.
Manus och regi: Céline Sciamma
Foto: Claire Mathon
Musik: Jean-Baptiste de Laubier
I huvudrollerna: Noémie Merlant,
Adèle Haenel, Luàna Bajrami,
Valeria Golino

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.