Bland flanörer och bakgrundsmusik

av Christoffer Steffansson

Genren muzak växte fram som bakgrundsmusik i kapitalistisk anda för att främja produktion och konsumtion. Men ur muzak har annan musik växt fram, musik som erbjuder motstånd mot detsamma.

Walter Benjamin har genom att lyfta fram flanören som en central gestalt i 1800-talets Paris satt fingret på en spänning som finns inneboende i kapitalismen eller moderniteten själv. Kapitalismen genererar å ena sidan prunkande intryck som tränger ner i våra mest dunkla medvetandeskikt och förser dem med ett drömlikt och bolmande liv. Å andra sidan tränger den samtidigt ut de mest humana av människans tendenser genom att kommersialisera samhället från grunden. Flanören blir en ambivalent figur som uttrycker hela denna spänning: dels konsumerar han (det är svårt att läsa Benjamins flanör som något annat än en ”han”) visuellt varorna som utbjuds i skyltfönstren och de sensuella intrycken hos förbipasserandena. Dels utgör han genom sin lunkande travtakt och sin onyttiga aktivitet ett motstånd mot industrialiseringens snabbhet och trycket att producera.

Det tycks mig som att väldigt många fenomen inom den kapitalistiska livsformen präglas av samma ambivalens. Ett sådant fenomen är bakgrundsmusik, något som kanske allra främst är förknippat med företaget Muzak (begreppet muzak används nästan som synonymt med själva genren bakgrundsmusik). Muzak började från och med 1920-talet att i allt större omfång producera bakgrundsmusik, något som Joseph Lanza har redogjort för i sin bok Elevator Music: A Surreal History of Muzak, Easy-Listening and Other Moodsong. Idén om bakgrundsmusik har både sinta utopistiska och dystopiska uttolkare. Innan George Orwells och Aldous Huxleys gestaltningar av hur teknologi kunde användas för segregering och kontroll var det vanligare med positiva bilder av teknologins, och följaktligen bakgrundsmusikens, möjligheter. I författaren Edward Bellamys bok Looking Backward från 1887 framträder en vision om musikens plats i människans liv på 2000-talet: musikprogram skulle strömma in i hemmen på ett skräddarsytt sätt för att ta i beaktande olika smaker, olika motiv och olika stämningar och som en följd förgylla människans liv. Liknande positiva föreställningar om musikens framtida möjligheter finns ännu tidigare i utopier konstruerade av filosofer som Thomas More och Francis Bacon. Grundaren av företaget Muzak, George Squire, var dock främst intresserad av att undersöka sambandet mellan bakgrundsmusik och hantering av folkmassor. Det finns här paralleller till de tayloristiska principerna för effektivisering av arbetsprocesser som utvecklades i slutet av 1800-talet (till exempel genom specialisering av arbetsuppgifter och fixering av tidsscheman). Squires idé var att erbjuda sina klienter en spellista av bakgrundsmusik som kunde fungera vederkvickande under de tider på dagen då människans energinivåer falnade. Repertoaren kategoriserades enligt rytm, tempo, instrumentation och storlek på ensemble för att man skulle kunna träffa den eftersträvansvärda stämningen rätt. Och själva repertoaren bestod av ett hopkok av de mest populära genrerna under den här tiden, men urvattnade på allt distinkt och distraherande. Även om Squires idé till en början var att var att rikta Muzak till servicehus och detaljhandlare, spred den sig till bland annat restauranger, arbetsplatser, hotell, väntrum, hissar, (musiken fungerade lugnande för dem som oroade sig över hissfärden) och till Vita huset under Nixons tid. Neil Armstrong lyssnade till och med på muzak innan sin månpromenad.

Musik för ökad produktivitet

Muzak blev mot mitten av 1900-talet väldigt populärt framför allt bland företag, vilket berodde på att en mängd undersökningar under denna tid visade på att Muzak ökar produktiviteten och trivseln hos arbetare samt konsumtionen bland konsumenter. En sak som Muzak är känt för är det så kallade ”Stimulus Progression”-programmet som infördes i slutet av 1940-talet, vilket gick ut på att musikens energinivåer progressivt tilltog i proportion till arbetarnas trötthet.

Musiken delades in i 15-minuters segment där dämpade sånger gav vika för alltmer stimulerande sånger, vilket visade sig öka arbetarnas produktivitet mer än slumpmässig uppspelning. Musikens livlighet kunde också anpassas enligt arbetsplats, till exempel beroende på om det var frågan om kontor eller fabriker. När det blev offentligt att denna styrning faktiskt skedde skapades det en hel del oro kring att Muzak höll på med hjärntvätt. Men det fanns också en mer allmän upprördhet kring rätten till en privat sfär fri från påtvingad musik, speciell i och med att vissa av Muzaks program varvades med reklam.

Muzaks programutbud bestod av en legering av olika musikstilar. Igenkännbara och följaktligen trygga melodier kunde till exempel spelas på ett drömlikt och silkeslent sätt i form av en blandning av jazz, klassiskt och semiklassiskt. Målet var att behaga så många som möjligt, något som skarpt skiljer sig från den traditionella bilden av vad en musiker ska hålla på med: att göra konst för dess egen skull eller för sin egen skull. Muzak skulle vara tillräckligt stimulerande för att människor skulle engageras men tillräckligt försynt för att förhindra psykologiska eller emotionella paroxysmer. Eller som Annunzio Mantovani, en av de största kompositörerna inom genren, uttryckte det: ”Ungefär 25 procent av människorna tycker om klassisk musik, och ungefär 25 procent tycker om The Beatles… mitt mål är att behaga de 50 procenten som befinner sig mellan dessa”. Också på denna punkt har Muzak mötts av en hel del kritik, till exempel av Ted Nugent som bjöd tio miljoner för att köpa upp företaget, bara för nöjet att kunna köra ner det.

Ur muzak — new age-musik

Oberoende av den kritik man kan rikta mot Muzak menar Lanza att det är svårt att komma ifrån att denna musik, i alla fall delar av den, rymmer en hel del kreativitet, inte minst när den börjar divergera till andra genrer. Allra senast i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet då Brian Eno för muzaken mot ett mindre eklektiskt och mer egenartat håll: ambient musik. Eller när artister som Connie Cook börjar utforska new age- eller spacemusik under samma tid.

Muzaken bygger ofta på nostalgi i och med sin sockerlena textur och de igenkännbara melodierna. Ambient- och new age-musik präglas snarare av frånvaron av historisk eller emotionell förankring, vilket gör den futuristisk och förser den med en potential att öppna nya världar och inre landskap. Många mer nyligen uppkomna genrer tycks också vara svåra att tänka sig utan muzak, även om man kanske inte vill knyta dem alltför starkt till denna genealogi. Jag tänker här på vissa genrer som växte fram på 1990-talet: atmosfäriska undergenrer av techno och jungle, till exempel ambient techno, eller den stämnings- och texturbaserade postrockgenren. I ett ännu längre perspektiv knyter 2010-talets genrer cloudrap och vaporwave mer eller mindre explicit till 1980- och 1990-talets bakgrundsmusik.

Melankoli som motstånd

Precis som arkaderna som Benjamin flanerade längs rymmer muzak en genuin spänning som jag inte kan få rätsida på. Å ena sidan kommer man inte ifrån att den är ett uttryck för en slags urvattning av mer genuina konstnärliga uttryck och inordnad i ett kapitalistiskt maskineri där produktivitet, effektivitet och konsumtion dominerar framför alla andra värden. Å andra sidan känns den ofta, då den inte är alltför förlegad och barock, som ljuv, melankolisk och nostalgiskt på ett sätt som liksom befrämjar dagdrömmerier och introspektion. Melankolin kan i bästa fall fungera som en längtan, inte efter något svunnet eller något inom kapitalismens livsform, utan en längtan efter något radikalt annorlunda, en livsform där människan faktiskt får vara människa.

Man kan alltså, lite spekulativt, skönja en förskjutning i den ambivalens som jag pekat på. Benjamin betonade flanörens passivitet och lojhet, hans planlösa vandring, som något som inte passade in i den kapitalistiska livsformen. Dagens motvärn har kanske blivit ännu mer passivt. Artister som Yung Lean och Lana Del Rey, båda av vilka rymmer spår av muzaks glansdagar, tycks vara väldigt karakteristiska för 2010-talet, något som man ser i den kultur av sad boys och sad girls som musiken resonerar hos. Själva melankolin utgör ett motstånd, ett motstånd inte bara mot kapitalismens effektivitet, utan också mot dess krav på att sprudlande energi och känslotillstånd. Kunde ett sådant motstånd också kanaliseras till något mer substantiellt?

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.