Intima brevsamtal med Kjell och Juha

av Per-Erik Lönnfors

Det här är en bok som jag kastar mig över med lustfylld förväntan. När jag läser den börjar jag recensera långt före deadline. Det är sju plus sju brev två författare skriver till varandra från januari 2018 till mars 2019.

Juha Itkonen har intervjuat Kjell Westö för 20 år sedan. Annars känner de bara varandra genom sina böcker och från fotbollsplanen.

  Trots 14 år åldersskillnad har de båda spelat i författarlaget FC Kynä. Samspelet löper lika bra med tankar som med boll. Den äldre, mittfältaren Kjell, har bredare speluppfattning medan den spänstigare yttern Juha kör raka spåret på mål. Alltså den metaforiska – den verkliga är rädd att få bollen.

Breven börjar trevande med en autofaktisk dubbel självbiografi från ungdomsåren. Rätt snabbt kommer man in på tankeutbytet. Efter fyra brev uppstår en vänskap och tillit som förjupas allt mera. Läsaren blir du med författarna och lockas in i vänskapen – med vänkritik som resultat. Jag trivs bättre Kjells och Juhas sällskap än de flesta jag dagligen umgås med. Det behöver de inte skämmas för. Dessutom läser de knappast Ny Tid.

Det är en bok för läsande och skrivande människor, men också för dem som vill lära sig läsa, och förstå författarens yrke.

  ”Allt skrivande utgår från ett likartat tänkande, men att skriva fiktion är det svåraste och mest underbara,” skriver Juha. Kjell påpekar att ett kreativt inre och psykisk skörhet ofta är två sidor av samma mynt. Juha ser inte sig själv i första hand som en historieberättare. Kjell har gudagåvan att mana fram en ny värld ur ingenting. Jag tänker på första Moseboken – ”jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudavind svepte fram över vattnet”. I ett förhöjt tillstånd, skriver han, får författaren en känsla av att texten bygger sig själv. Juha framhåller att allt han skriver är terapi – han strukturerar världen med ord eftersom det gör hans liv enklare. Det är en ”medicin som inte är alla förunnad”.

Man förstår att de som skriver med sitt hjärteblod stöts av kritiker som gycklar, missförstår och slarvar. Ibland har de ett på förhand valt perspektiv – domen först och sedan utlåtandet, som hjärter dam sade åt Alice.

Det finns, enligt Kjell, en personlighetsskillnad mellan kritikerns ordning och reda och författarens kreativa kaos. Konstruktiv kritik mottas med tacksamhet

Tidens – livets – snabba flykt upptar båda brevskrivarnas tankar. Kjell tycker att man skall minnas på ett nyktert sätt som bejakar både nuet och det som skall komma. Juha säger att om vi lever endast för stunden försvinner både historien och framtiden. Visdomsordet carpe diem bör förstås rätt.

  Man påminns om att man har mera liv och arbete bakom sig än framför sig. I något skede är det oundvikligen dags för avsked. Det tar tre långa år att skriva en roman, påpekar Kjell, och ger mig en ny innebörd i uttrycket ars longa, vita brevis. Perspektivet är den manliga författarens – hur annars? Skrivandet kan drabba livskamraten. Kjell tycker att båda måste vara sina egna, det är bra med dubbla yrkeskarriärer, annars blir det plågsamt de gånger den som tagit musans och ledsagarens roll står ensam kvar. Men Juha har inte hunnit börja på sin roman för att han finner den djupaste meningen med sitt liv tillsammans med sina två tvillingar.

Brevskrivarna hinner med många varaktigt aktuella ämnen, som Svenska Akademien, metoo, toxisk maskulinitet, radikalfeminism, autofiktion, klimatförändring, finskt och svenskt, intellektuellt maktspel,  depression och givetvis Donald Trump och Boris Johnson. Kjell verkar mera påläst än fyrabarnspappan Juha, men båda skär djupare än dagstidningarna. Bäst före datumet är om något år men texten är läsvärd också senare.

Jag citerar med igenkännande den av Kjell återgivna åsikten att allt i Svenskfinland sker under ett lock – som inte ens är av glas. ”[…] om du är för vänster, för finsksinnad eller för bråkig i största allmänhet, så finns det en typ av höga och bärande finlandssvenska poster som du inte kan få”.

Man kommer nära in på författarnas personligheter. Kjell säger att han aldrig lika mycket har vänt ut och in på sig själv. Han ser ett mörkt stråk i sig själv, medan Juha utropar: ”bara det att leva är fantastiskt”. Kjell ställer sin egen melankoli mot Juhas försiktiga, Mauno Koivistoska optimism. När Juha tittar på ett barn ser han inte ett koldioxidavtryck, utan ett hopp.  Tack för ett uppiggande sällskap.  

Juha Itkonen och Kjell Westö:
7 + 7. Brev i en orolig tid.
Förlaget, 2019.
Juhas brev översatta av Fredrik Lång.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.