Vad är konstkritikens roll i dag?

av Camilla Granbacka

När bildkonstkritikern Sigrid Schau­man (1877–1979) trädde in i ett galleri på 1930-talet kan man hävda att det gick en susning genom salen; hon var en kännspak auktoritet som medförde respekt. Det var ofta Schauman som lade det sista ordet. Kritikern av i dag har inte samma auktoritet. Även om vi i dag har betydligt fler kanaler via de sociala medierna, kan man hävda att konstdebatterna var slagkraftigare under Schaumans tid, med ställningstaganden som påverkade på ett djupare plan. I dag har vi också betydligt större geografisk spridning, fler konstnärer och konstinstitutioner, också privata. Diskussionerna och åsikterna är i dag inte heller begränsade till enbart konstkritikerna. Rent praktiskt hade Schauman anställning på Svenska Pressen och kunde därför ha mera kontinuitet i sitt skrivande än i dag då många arbetar som frilansare,  med låga arvoden och otydliga ramar utan långsiktig planering.

Jag upplever att konstkritiken av i dag blir allt mer journalistisk och trivialiserad; kritikern sätts mer eller mindre in en konsumentvägledande roll. När blir då något seriös kritik? Det vill säga en ställningstagande, kännande och ifrågasättade kritik med fördjupad analys, integritet där man kan hitta historiska, sociokulturella, biografiska utgångspunkter som baserar sig på en stark tidsförankring, öppenhet och kontinuitet. Jag anser att kärnan i kritiken handlar om urval, annars blir det lätt en slump och marknadsföring utan ifrågasättande. Kravet borde vara att konstkritiker skulle se så mycket som möjligt, det vill säga verkligen plöja igenom hela gallerifältet under en viss tid, för att kunna välja – ett bevakningskrav som för övrigt borde ingå i arvodet.

Men vad är då bra? Ännu på sextiotalet verkade kritikern mest kring frågan ”vad är bra konst”. Kritikern kunde hävda konstens egenvärde och beskriva dess innehåll i former. Fokus lades på konstverkets komposition, stabilitet och rytm. Överlag kan man hävda att ett bra verk är på rätt plats vid rätt tidpunkt. Det handlar om verk som kräver sin rätt att finnas just nu, som behöver diskuteras och som speglar världens stämning. I och med att konstbegreppet vidgats verkar kritiker av i dag mera kring frågan ”är detta meningsfull konst”, vilket innebär ett annat förhållningssätt till konsten och till kritikerskapet. Under Schaumans tid var det ”människan som gör konsten”. I dag är det i många fall ”konsten som gör människan”; betraktaren avgör vilken betydelse ett verk får, vi kan skakas om och rent av få nya tankesätt. Konstverken ska inte leverera färdiga svar, utan snarare en möjlighet att distansera oss från oss själva för en stund. Detta innebär en annan utmaning för kritikern; att mera konkret reflektera och ha känslighet till sin egen och andras tillvaro och plats i världen som människa.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.