Verklighetsbetonat, smärtsamt – men överspelat

av Zinaida Lindén

Jonas Gardells självbiografiska roman En komikers uppväxt utkom år 1992 och blev genast en tv-serie med Björn Kellman i huvudrollen. År 2019 regisserade Rojda Sekersöz en långfilm med samma namn. 

Mycket vatten har runnit under broarna under dessa 27 år. Det har kommit en del filmer på temat uppväxtmiljö präglad av mobbning, hierarkier, misshandel, bl a i Mikael Håfströms Ondskan och Anna Odells Återträffen. Ytterligare ett viktigt ämne, finska invandrarbarn i Sverige, har tangerats  i Nanna Huolmans Kid Svensk/ Aavan meren tällä puolen och i Pernilla Augusts Svinalängorna efter en roman av Susanna Alakoski. De här ämnena är högst angelägna, men Sekersöz har  ganska stora stövlar att fylla. 

”Paradiset” Sävbyholm är en villaförort i 70-tales Sverige. Juha Lindström (Loke Hellberg) är en glad 12-åring, alltid redo att roa både sina kamrater och lärare under ”roliga timmen” i skolan. Men bakom  fasaden döljer sig osäkerhet på gränsen till desperation. Att spela apa är Juhas enda sätt att försöka passa in i den hackordning som råder i skolan. I Odells Återträffen indelas barnen i de aktiva mobbarna och de passiva som deltar i tystnad och inte gör något åt det som pågår. I En komikers uppväxt tycks det finnas bara aktiva mobbare – och tre offer: Juha, Thomas (Teo Dellback) och Jenny (Elisabet Xie). 

Kännetecknande nog har alla tre utländskt påbrå. Juha har en grotesk finsk mamma (Maria Sid) och en svensk pappa som gärna visar upp sina genitalier vid frukostbordet. Thomas har ingen far, bara en välmenande men helt aningslös tysk mor (Kerstin Gandler). Kinesiskan Jenny kämpar för att vara sina religiösa svenska adoptivföräldrar till lags. 

Inte så underligt att dessa tre hänger ihop, i den etniskt homogena skolmiljön där flickorna försöker överglänsa varandra med ”rätt sorts” smink och hårspännen och där gruppdynamiken bestäms av busarna Lennart (Olle Frelin) och Stefan (Alexander Johansson).

70-talet varvas med nutid. Den vuxne Juha, gestaltad av Johan Rheborg, är en känd ståuppkomiker som hela Sverige applåderar. Rheborg associeras främst med sin roll som rikemannen Fredde i Solsidan, men mig stör det inte. ”Jag föddes människa-jag levde clown-jag sålde mitt hjärta…” Detta citat ur Hjalmar Bergmans roman Clownen Jac skulle passa bra på Rheborgs Juha.

”När jag var liten kunde jag trolla”, upprepar hans tolvåriga ”jag” i några flashbacks. Även som vuxen försöker Juha trolla och besvärja det förflutna. Efter att ha lämnat Sävbyholm har han aldrig vänt sig om. Han vill glömma hur han en gång gjorde allt för att bli en del av gruppen, hur han sålde sitt hjärta och svek sina vänner. 

Ändå hinner hans förflutna ifatt honom. En kväll knackar en man (Jakob Eklund) som han inte ens känner igen på dörren. Det visar sig vara Stefan, en av Juhas plågoandar från hans mellanstadieklass. Denna episod – en av filmens bäst psykologiskt underbyggda – får Juha att återvända till Sävbyholm för att börja göra upp med sitt förflutna.   

I sin uppväxtskildring Återträffen valde Odell bort vuxenvärlden. Teamet bakom En komikers uppväxt skildrar den gärna – på ett farsartat sätt. Jag fattar inte varför filmen beskrivs som ”dramakomedi”. Jag ser inget komiskt med Juhas finska mamma. Både Sid och de andra vuxenskådespelarna bjuder på överspel så det förslår, det är bara Rheborg och Eklund som inte gör det. Föräldrarna till de tre offren figurerar i filmen, men i mitt tycke hade det varit relevant att visa åtminstone en förälder till något av de andra barnen. Hur blev de så elaka?

Igenkänningsfaktorn då? Jag växte upp i ett annat land. Samtidigt är jag en generationskamrat till Gardell och Rheborg. Även jag dansade till Donna Summer och gick i utsvängda jeans, men i mitt fall gäller igenkänningsfaktorn främst scenerna med den tyska mamman, i synnerhet hennes försök att ställa till ett födelsedagskalas. 

I Finland bevistade jag en gång en barnfest där födelsedagsbarnets (invandrar)föräldrar inte kunde kommunicera med sina unga gäster. Själv ställde jag upp som en språkkunnig resursperson. Där bjöds det på en massa onödigt dyr mat och sötsaker, men det gick nästan lika illa till som i filmen. Än idag då mina barn är vuxna undrar jag ibland om jag själv varit lika patetisk i dylika sammanhang.

En komikers uppväxt. Drama. 92 min. Sverige, 2019. Regi: Rojda Sekersöz.Manus: Johan Gardell, efter hans roman med samma namn Foto: Erik Mollberg HansenI huvudrollerna: Johan Rheborg, Elisabet Xie, Teo Dellback, Loke Hellberg, Maria Sid, Jakob Eklund. Utan finsk textning. 

1 kommentar

Profilbild
Birgitta Hjelt TK MA 9 januari, 2020 - 23:59

Sverige och Finland verkar att måsta gå olika vägar. Det verkar inte att finnas några kongeniala eliter. Medan Sverige anslog en materialistisk väg redan under enväldets dagar och skilde kreti från pleti, levde den finska rikshalvan ett fritt om än påvert skogsliv och slapp mobbningen av de rike. Under ryska tiden fortfor den reella självständigheten hos finnen ty de ryska fogdarna gjorde sig inte dess större besvär än de svenska hade gjort att finna “Kongoflodens innersta lopp”.
Som en liten nation har Finland inte råd med “faxer”. – Som att utnämna ett “Folkhem” i vilket man istället för att utjämna bildningsskillnader uppmuntrar proletärernas och eliternas segregering och låter de vilsekomna frysa ihjäl. När de två på djupet oförsonade befolkningsgrupperna tvingas samman i samma skolor föds en infernalisk och gemen kraftmätning, mobbning kallad.
Den mediokratiska kommersiella median-mediaförvaltande klass som täcker in de motsättningar som råder har förpassat till tystnad flera svenska tidigare bärande traditionella samhällskikt . Berövade ideal och röst har dessa intet att hävda sig igenom. Detta kan förklara uppstigandet av SD.
I de svenska barnböckerna för barn från 9 till 12 är mobbningen ett frekvent tema, särsilt om böckerna behandlar skolmiljön. Busgruppen som hör till varje anständig skolas fasta arsenal går inte att besegra. Offren tiger och korrumperas.
Så har vi inte det i finlandssvenska skolor. Vi har en god social genomströmning som inte tappat hoppet om någon grupp, eftersom ingen grupp har fallit ur eller från början varit utesluten. VI har varit ett. Skolväsendet hos oss är mer organiskt, omfattar mindre skikt, och utgår från att skolans giv kan tillgodogöras av alla. Är då klyftan i det svenska samhället något obotligt, som man försöker överkyla med vackra skolordningar, samtidigt som man från begynnelsen beslutat att fasthålla det industriella samhällets hjärtlöshet?
I Finland blev skolan från början en mjuk bildningsinstitution som med ringare resurser förvaltade det nationella, litterära och skapande arvet under trycket av hot utifrån. Den sadistiske godsägaren återfinns inte bland våra litterära karaktärer, eller gummorna i Emil från Lönnebergas Taberas. Nej, vi mobbas inte. Våra barn är inga medgörliga fånar eller hukare som inte rimligt skulle mäkta med att sätta skolterrorister på plats. Det är därför med beklämning vi konstaterar kylslagna tendenser i den rikssvenska kulturen, som är ute efter att slutligt städa bort de humanisiska rester som ännu återfinns i det svenska kulturarvet, och vi inser att endast hemskolning kunde åstadkomma undret Greta Thunberg..!

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.