Fear and Loathing på Teneriffa

av Janne Wass

Nihilistiskt mörker samsas med farsaktig humor då Viirus klipper och klistrar i klassikern Hamlet. Jakob Öhrmans regi lyfter fram obekväma paralleller till vår samtid och skådespelarensemblen lyser. 

I slutet finns bara stillheten, tystnaden, närbilden på den gigantiska screenen av Fortibras och Hamlets blodstänkta ansikten, sida vid sida som varandras spegelbilder. När skriken tystnat och kaoset bedarrat, den sista klingan funnit sitt sista hjärta och den sista droppen gift sin sista strupe, då finns det bara en sak kvar att säga: “Att vara eller inte vara?” Teaterhistoriens mest kända monolog blir en dialog, inte som ett uttryck för det tvivel som Hamlet slits av, utan som ett bokslut, ett konstaterande, ett sista fuck you till allt och alla. 

Det är inte utan att tankarna går till förra årets mest omtalade film Joker. Teater Viirus föreställning Hamlet All Inclusive präglas av samma nihilistiska mörker, samma rasande protest mot en värld där makthunger, nepotism och egennytta gjort världen så absurd att verkligheten överträffar skådespelet. Till skillnad från Joaquin Phoenix cinematiska clown är Hamlet All Inclusive däremot också ställvis befriande rolig. 

Innan vi går in på handlingen är det på plats med lite konsumentupplysning: Föreställningarna börjar klockan 18.30 och inte 19.00 som är brukligt – en något besynnerlig lösning som kan ha att göra med att pjäsen är drygt 3 timmar och 15 minuter lång inklusive paus.

Två sidor av samma mynt

Huvudpersonen i regissören Jakob Öhrmans Hamlet är Fortinbras, en smärre bifigur i William Shakespeares pjäs. I originalverket är Fortinbras prins av Norge, vars far har dödats av Kung Hamlet Sr. i en duell. Liksom Hamlet är Fortinbras kronprins, och liksom Hamlet motiveras han av mordet på sin far. Men där Hamlet i sitt mörka vankelmod tvekar och grubblar, är Fortinbras en handlingens man som kallblodigt ger sig ut för att hämnas – genom att anfalla Danmark. Fortinbras är alltså Hamlets svurna fiende, men samtidigt hans spegelbild, och i den sista scenen av pjäsen, då han intar Helsingör och finner hela danska hovet dött, uttrycker han högaktning för den döde kronprinsen av Danmark. 

Den som sett Tom Stoppards Rosencrantz och Guildenstern är döda är bekanta med den här typen av “Hamlet bakom kulisserna”. Men Öhrman slutar inte där, utan i stället för att berätta Fortinbras historia som den är skriven, väljer han att spegla Hamlet i Fortinbras och sätta upp den danska tragedin som om Fortinbras var dess huvudperson. Och i denna uppsättning är Fortinbras inte prins, utan prinsessa, utomordentligt tolkad av Iida Kuningas. Fortinbras dödade far är i denna uppsättning hennes dödade mor, drottning Fortinbras (Jonna Järnefelt), tillika spöke. Hamlets mor Gertrude är i denna uppsättning Fortinbras andra mor, “Fertrude” (Tiina Weckström), ex-maka till Drottning Fortinbras och nu omgift med “Flaudius” (Martin Bahne), drottning Fortinbras bror och tillika mördare (det där med att hon dog i en duell med Kung Hamlet var bara en täckmantel). Till persongalleriet hör ännu kungens rådgivare “Folonius” (festligt spelad av Oskar Pöysti) och hans dotter “Fofelia” (Jessica Raita), samt övriga karaktärer kända ur Shakespeares pjäs, vissa av dem gestaltade av gästspelare från Studentteatern. 

Teater i teatern

Centrala karaktärer är också i denna uppsättning “skådespelarna” (utsökt tolkade av Bahne och Pöysti), som inte bara spelar upp den föreställning, “Mordet på Gonzago”, som de spelade upp för Hamlets hov, utan också för det norska hovet iscensätter vad som skedde före, under och efter deras föreställning för det danska hovet. Plus att de fått en lång, nyskriven dialog i början av Viirus pjäs som blir en sorts ramberättelse. Och också i slutet av pjäsen blir teatern ett tema i föreställningen. Känslan av att vi ibland ser en pjäs i pjäsen i pjäsen förstärks ytterligare av att Järnefelt vid sidan av sin roll som mor till Fortinbras/Hamlet också agerar kamerakvinna som filmar stora delar föreställningen – mycket av handlingen utspelar sig i hotellrum och korridorer som byggts upp utom synhåll för publiken, bakom kulisserna. Det som här sker antar ofta en nästan surrealistisk prägel – det är instängt, unket, svettigt, äckligt intimt. Inte för intet går tankarna till kultfilmen Fear and Loathing in Las Vegas. Ja, och pjäsen utspelar sig ju alltså på ett semesterhotell i Teneriffa. 

Ur led är världen

Nivåerna och metanivåerna i den här föreställningen är många och ofta rätt förvirrande, och därför hjälper det att stora delar av pjäsen textas på svenska – åtminstone går Shakespeares repliker inte förbi. Dessutom har Öhrman klippt och klistrat hejvilt i pjäsen – scener och repliker kastas om och förvrängs. Ändå känns det på slutet som om man sett just pjäsen Hamlet – en klassiker som omtolkats för vår tid, full av populärkulturella referenser och tidsmarkörer. Man kan, om man vill, som Helsingin Sanomats recensent Laura Kytölä, tolka det som att föreställningen handlar om teatern och skådespelarna, men det är onödigt reduktionistiskt. Det finns så mycket mer att ta fasta på Viirus uppsättning, och jag vill inte gärna ge besökarna för mycket pekpinnar. 

För mig var ett av de starkaste ögonblicken scenen där vi, genom bildskärmen, ser Fortinbras klä om från semesterstassen till sin svarta militäruniform, som en sista ritual, en förberedelse inför – vad? Ett terrordåd? Ett självmord? Bådadera? Scenen är välbekant från filmens värld, tänk till exempel Martin Scorseses Taxi Driver. Men den återger också ett kusligt eko från verklighetens skolmassakrer, eller varför inte det högerextremistiska terrordådet i Hanau i mitten av februari? Hur ofta handlar det inte om angstiga ynglingar som vill hämnas upplevda oförrätter? Som liksom Hamlet och Fortinbras känner sig som främlingar i en absurd verklighet, som fyrkantiga klossar där det bara finns runda hål? De som är satta att vrida tiden rätt igen. Tolkningen finns förvisso där redan i originaltexten, men beslutet att göra Fortinbras, denna explosiva hetsporre, till pjäsens huvudperson ytterligare förstärker temat. 

Hamlet All Inclusive fnyser åt alla diskussioner om postdramatisk eller traditionell teater och visar att bra, hänförande teater kan anta vilken form som helst. Trots sin längd har föreställningen inga svackor. Och trots att tempot, volymen och intensiteten ställvis skruvas upp till max, ger föreställningen också åskådaren utrymme för eftertanke och reflektion. Att Öhrmans bakgrund finns i skådespelararbetet märks – jag tror att jag aldrig blivit lika imponerad av hela Viirus teaterensemble tidigare. Att lyfta fram enskilda prestationer är egentligen onödigt, men en särskild eloge vill jag ändå gärna ge Oskar Pöysti och Martin Bahne som är ett fantastiskt radarpar, och inte minst Iida Kuningas som bär pjäsen på sina axlar. Kristian Ekholms ljudplanering är snudd på genial och enmansorkestern Heikki Turppo är makalöst festlig.

Foto: Ernest Protasiewicz

Teater Viirus: Hamlet All Inclusive. Text: William Shakespeare. Regi & dramaturgi: Jakob Öhrman. På scenen: Martin Bahne, Jonna Järnefelt, Iida Kuningas, Oskar Pöysti, Jessica Raita, Tiina Weckström, Heikki Turppo samt Mika Mattson, Walter Öhman, Rebecca Nordman, Melina von Kraemer och Wilanda Verdecia från Studentteatern. Scenografi: Lasse Idman. Ljudplanering: Kristian Ekholm. Ljusplanering: Ada Halonen. I samarbete med Nya Rampen. Spelas på Teater Viirus fram till 4.4.2020. 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.