100 år av språkproblem, vänsteranklagelser och engagemang

av Elisabeth Nordgren

Wasa Teater firade sitt 100-årsjubileum i fjol med utgivningen av den digra, rikt illustrerade historikvolymen Vadmal & Visioner, Wasa Teater 100 år.

I förordet noterar redaktör Thomas Öhman att ”Wasa Teater engagerar. Det har den alltid gjort, ända sedan starten 1919. Därtill meddelar han att ”totalantalet besökare under 100 år är en miljon!” I det inledande kapitlet ”Colorado Avenue, Större än allt annat”, skrivet av Anci Holm, påpekas att det avgörande för framgången för pjäsen, som baserar sig på Lars Sunds roman och regisserades av Erik Kiviniemi 1999, var att den grundade sig på österbottningarnas historia och framfördes på dialekt. Ann-Luise Bertell, som gjorde huvudrollen som Dollar-Hanna säger att ”dialekten är vårt riktiga modersmål, vårt känslospråk. Jag tror det betyder mycket att tala samma språk som publiken.”

Detta med den viktiga dialekten som identitetsfaktor för österbottningarna kommer också fram på flera andra ställen i historiken som ger intressanta inblickar i teaterns förflutna och nutiden. Dessutom får man i samband med intervjuer med en del teaterchefer ta del av den politiska stämningen i Österbotten, allt från 1970-talet framåt några årtionden, då Wasa Teater uppfattades som alltför vänsterradikal.

Bland annat Kristin Olsoni, teaterchef tillsammans med Martin­ Kurtén 1974–1981, säger att de fick höra att de var ”såväl kommunister som Helsingforsimperialister”. Därtill poängterar Kristin Olsoni att det var rörigt på teatern när de började. Där fanns för många rikssvenskar och amatörer i ensemblen samt dessutom ”en plottrig repertoar”. Således formade Olsoni och Kurtén teaterns repertoar till att omfatta inhemskt och österbottniskt. Bland annat nyskrivna pjäser av Olof Granholm, Wava Stürmer och Lars Huldén togs upp på repertoaren. Olsoni framhåller att kritiken mot dem var hård framför allt från kommunrepresentanterna. Men chefs­paret fick stöd av skådespelarensemblen och flera unga finlandssvenska skådespelare sökte sig till teatern, bland dem Sue Lemström, Annika Miiros, Peter Snickars­ och Pekka Sonck. Under Olsonis och Kurténs tid blev Wasa Teater även regionteater vilket upplevdes som mycket viktigt.

I kapitlet ”Lång väg från stockholmska till Solfdialekt” utreds frågan om scenspråket. ”Ska man prata, praatta eller tala på scenen”. Rikssvenskan på Wasa Teater härstammar från åren 1919–1920 då teaterns första och dåvarande konstnärliga chef Ernst Ahlbom sökte sig till Stockholm för att rekrytera skådespelare. Statsunderstödet för teatern slopades 1947 eftersom staten inte ville ge pengar åt en teater som fungerade som provscen för unga rikssvenska artister.

På detta reagerade kulturjournalisten Nils-Börje Stormbom häftigt i skriften Wasa Teater – en översikt 1951 och hävdade att statens expertnämnd för dramatisk konst tyder på en ”komplett brist på förståelse för vilken omistlig kulturfaktor Wasa Teater är för hela svenska Österbotten”. Epoken med rikssvenska skådespelare på teatern upphörde i slutet av 1960-talet.

I dag har i stället ett nytt språkproblem uppstått på teatern där man funderar över hur man ska skriva repliker på dialekt nu när det dialektalt präglade scenspråket ”är mera tillåtet”. Här hänvisas bland annat till humorgruppen KAJ som framförde musikalen Gambämark, som blev en succé, på dialekt 2018.

Dick Idman, teaterchef 1982–1984, minns sin tid som ”en av de lyckligaste i hans yrkesliv”. ”Det var både lätt och utmanande att göra teater i Österbotten”. Dessutom konstaterar Idman att hans och Peter Snickars repertoarval ”innehöll ett visst mått av provokation” och de fick också kritik för att de framförde vänsterpjäser. Teaterchefen Göran Sjöholm (1985–1988) säger i kapitlet ”Den kollektiva teatern i motvind” att ”den hierarkiska pyramiden måste var låg”, att ”kommunikationen till hela personalen ska ha så kort väg som möjligt”. Lågkonjunkturen i Finland 1992,  noteras i intervjun med teaterchefen Thomas Backlund, 1985, 1992–1998. Backlund intygar att folk trots lågkonjunkturen inte slutade gå på teater. Teaterchefen Erik Kiviniemi, 1990–1992, 1999–2004, minns den gyllene eran på teatern under sin andra period då Wasa Teater blev Årets teater i Finland 2001. Framför allt prisar han den goda skådespelarensemblen som viktig för teaterns framgång.

I ett annat kapitel blickas det tillbaka på teaterns tillkomst och den första pjäsen, lustspelet En skandal som hade premiär 1.11.1919

Också skådespelare får komma till tals i historiken, liksom övrig teaterpersonal, och så får man läsa om den dramatiska tiden då teatern brann i januari 1953, och återuppbyggdes med stöd av bland annat det svenska kulturetablissemanget, näringslivet och kungahuset, eftersom man i Sverige upplevde Wasa Teater som viktig för svenskheten.

Därtill berättas det om ägarskiftet, då teatern gick från aktiebolag till samkommun och om teaterpedagogiken där syftet, via publikarbetet, är att skapa en relation till publiken. I kapitlet ”Politik och form väcker debatt” säger teaterns administrativa chef Marit Berndtson att ”Wasa Teater länge haft en vänsterstämpel, trots att den aldrig haft en uttalad politisk inriktning eller agenda”.

Teaterchefen Paul Olin (2004–2007) minns hur ”repertoaren planerades utan österbottniska epos men med inslag av lokala referenser” och ser det tvåspråkiga som en ”utvecklingsmöjlighet för teatern”, bland annat genom samproduktioner med Vasa stadsteater. Under Seija­ Metsärinnes tid som teaterchef 2007–2010 ville hon satsa mycket på ”kvinnlig profilering och samarbeten över institutions- och landsgränserna”. Teaterchefen Ann-Luise Bertell (2011–2015) koncentrerade sig under sin tid på teatern på nyskrivna pjäser och urpremiärer. Nuvarande teaterchefen Åsa Salvesen (2015–) har ”fokuserat på att spela en repertoar som visar att det finns ett behov av en institution som Wasa Teater”. Repertoaren innehåller allt från nyskrivet, klassiska pjäser till musikaler och gedigna familjeföreställningar som får publiken att komma till teatern.

Wasa Teaters hundraåriga historik ger en viktig, informationsrik och initierad insyn i teaterns långvariga, omfattande verksamhet, repertoarval och position i teatervärlden.

Anci Holm, Elisa Makarevitch,
Marit Berndtson, Olav Jern
och Thomas Öhman:
Vadmal & Visioner, Wasa Teater 100 år.
Stiftelsen Wasa Teater, 2019.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.