De marginella berättelsernas triumf

av Pontus Kyander

Liisa Lounilas utställning på Kiasma är en diskret hyllning av en av våra viktigaste och egensinnigaste konstnärer –  och just nu museets viktigaste utställning. Lounilas återhållna berättande är precist och samtidigt öppet, ur vardagens bilder och sammanhang öppnar hon ett fönster mot det extraordinära och ibland monumentala.

Kameran sveper mycket långsamt runt en förvildad kolonilott. Det är höst eller senvinter tänker jag, men så märker jag att det omärkligt blivit vår. Medan kameran fortsätter att vrida sig runt en mittpunkt mörknar bladverken, blommorna går från skira mot tyngre och mer mättade blomkronor, och utan att jag vet hur är landskapet höstrött och gult, och snart naket och vintrigt. 

Jag hade turen att inte läsa den förklarande väggtexten först, så den skenbart okomplicerade filmen ”Lott” (2017-19) av Liisa Lounila fick verka fullt ut, utan att jag hade klart för mig vad som egentligen skulle ske. Resultatet blev magiskt, förbryllande, fascinerande, vackert. Hon lyfter det alldeles vardagliga till något samtidigt speciellt och allmängiltigt. Tekniken bakom verket intresserar mig inte, men känner jag Lounila rätt är det något hon gjort efter eget huvud och med relativt enkla medel. Det var i alla fall så hon slog igenom i början på 2000-talet, med filmer där kameran till synes rörde sig genom en frusen stillbild av människor lojt samspråkande på en bar, dansande eller inbegripna i en lekfull situation. Filmerna var gjorda med ett hemgjort system av nålhålskameror där alla exponerades samtidigt från olika positioner. Fråga mig inte hur resten gick till, men det som i den kommersiella världen då gjordes med dyrbar teknik fick Lounila till med egna medel – och med ett märkligt, samtidigt sofistikerat och nästan primitivt uttryck. Filmer som ”Popcorn” (2001), ”Flirt” (2002) och ”Play>>” (2003) bäddade för ett internationellt genombrott, inte minst sedan hon presenterats på Venedigbiennalen 2003. Att få ett sådant genombrott är nästan varje konstnärs dröm, men att upprepa framgången kan vara en utmaning. 

Jag har inte kunnat följa Liisa Lounilas karriär sedan dess, men av vad jag ser i hennes nya utställning ”Radioskugga” på Kiasma har det skett en nytändning bara de senaste åren. Det är som om hon ackumulerat material och energi, för det som visas nu är sensationellt bra. Inte spektakulärt bullrande och braskande, men lysande med en diskret intensitet som helt saknas ett par våningar upp där Ed Atkins högljutt mullrar på. När jag efter många år återser Lounilas arbeten förefaller de långt mer eftertänksamma, mediterande över tid och plats på ett annat sätt än debutverkens effektiva kult av ungdom, glamour, vitalitet och rörelse. I de nya verken ryms åtskilliga mörka stråk. ”7 BPM” (2013) hör dit, ett nattligt åskväder filmat i Arizona. Det är just så enkelt och sammansatt som det låter: du ser en flik av prärielandskapet, upplyst så att de intensiva färgerna i växtligheten lyfts fram, medan åskan dundrar i fonden med ungefär sju nedslag i minuten. Filmen loopar omärkligt, precis som åskvädren enligt väggtexten kan pågå i veckor. Det är enkelt och perfekt. 

Lika skenbart enkel och samtidigt kuslig är ”Breaking Point” (2014). Tre svartvita monitorer visar olika segment av vågor som bryter. På väggen i en ram hänger en upphittad lapp med knappt läslig handstil som upprepar ”Wake Up. Surf. Wake up. Surf. Wake up. Surf. Wake up. Surf”. Mer sägs inte, och mer behöver inte sägas. Vi behöver inte veta vem eller varför, ovissheten gör verket öppet för tolkningar. Friheten att bara vakna upp och sedan surfa i vågorna. Eller tvånget att gång på gång upprepa samma handlingar. Möjligheten att detta är ett medvetande på glid mot sammanbrottet, ”the breaking point”. 

En annan sida av Lounilas arbeten uppehåller sig vid konsumtionskultur och upprepning. ”Take away” (2011-19) visar engångsförpackningar som genom elektrolys (förmodar jag) blivit täckta med ett skimrande skikt av palladium, en ädelmetall. Det värdelösa lyfts upp som skinande skatter i en glasmonter, som vore de juveler. Här tycker jag att antitesen skräp versus silverskatt är lite väl enkel, men helt i linje med den diamant av neonljus som pryder ingången till utställningen. Lounilas intresse för populärkultur slår igenom även i ”Seven Crystal Balls” (2019) där sju gamla transistorradioapparater spelar upp samtalen med lika många medier/spåpersoner i New York. Förmodligen är det djupt fascinerande för dem som är det minsta intresserade av att se in i framtiden; själv helt okänslig på den fronten går verket mig förbi.

Istället fastnar jag för utställningens avslutande verk, ett torn byggt av stålnät där platta TV-skärmar monterats. ”Passing By” (2008- ) är ett pågående verk där Lounila använder överblivna snuttar film där landskap långsamt sveper förbi i svartvitt, många uppenbarligen från USA och andra säkert härifrån någonstans i närheten. Den långsamma hastighet som dessa landskap spelas upp med – alla uppenbarligen filmade från bilfönster – slår an tonen hos den klassiska västernfilmen, där landskapen alltid är öppna och tomma och där tiden har mycket liten betydelse. Denna förmåga, att finna det monumentala och det extraordinära också i det relativt vardagliga, ser jag som Liisa Lounila kännemärke. 

Lite här och var i utställningen tickar ljudet av en metronom. Rum och tid samverkar, och ljudet knyter samman utställningen till en enhetlig reflektion över människans (mer som individ än art) plats här och nu, i landskapet och världen. Det är en mogen utställning av en konstnär som tycks ha hittat ett eget och tydligt språk.

Foto: Nationalgalleriet

Liisa Lounila: Radioskugga. Kiasma, Mannerheimplatsen 2, Helsingfors. Observera att Kiasma är stängt på obestämd tid pga coronaepidemin. 

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.