Lyskraftigt drabbande om kvinnorollens instängdhet

av Amanda Saveland

En flicka faller in i ett huvud, en kropp, ett tillstånd, sedan sitter hon fast.”. Med det konstaterandet inleds Emma Ahlgrens andra diktsamling När jag var elva visste jag allt. Det är en bok som handlar om vad det kan innebära att sluta vara barn. Att bli kvinna, bli mor. Att försöka leva upp till omgivningens förväntningar och bli inlåst i dem. Jaget är inte lyckligt. Hon gör slät puré med stavmixer i köket, fantiserar om att gå och dränka sig själv (ibland sina barn) i bäcken och har sedan länge slutat önska sig saker. Samtidigt ser hon tillbaka på sitt liv. När hon var tre, åtta, elva. Tillstånden och insikterna som varje ålder har fört med sig.

”När jag var elva visste jag allt. Jag såg mig i spegeln och förstod att min bästa tid är nu. Tillräckligt gammal för att cykla till Halpa-Halli och handla lösgodis. Tillräckligt ung för att inte bekymra mig. På natten började bröstvårtorna bulta.”
Ahlgren skriver fåordigt och precist, med enkla meningar som inte gör sig till. De vet vad som måste stå och vad som inte behöver skrivas ut. Det känns nära, specifikt och drabbande. Hela tiden återkommande till upplevelsen av att inte få vara sin egen. Kvinnorollen som något nedärvt att träda in och utplånas i. ”Nu gömmer jag mig i ett ansikte, i en dotters näsvingar, i min mormors mungipor”, skriver Ahlgren om att inte kunna separera sig själv, varken från sin mor eller sina barn. Alltid en kombination av båda, även i det självdestruktiva.
Temat känns igen från debuten Isotopia som kom år 2018, och som med inspiration från kärnfysiken tog sig an kärnfamiljen som konstruktion. Där spyddes det arvsmassa och talades om familjekonstellationen som ”en alkoholspetsad långvarig yxa” ibland lika illa som en härdsmälta. Där fanns också kvinnan, i omloppsbanan närmast kärnan. Ständigt cirkulerande, nedkylande, överslätande.
Arv och förutbestämda roller är något som Ahlgren återkommer till, även om det i hennes andra bok inte upplevs som lika våldsamt. I stället är det instängdheten, och längtan efter att göra sig fri från den, som utgör den röda tråden. För flickan som sitter fast ska komma loss. Jaget som ljög första gången när hon var åtta ska börja tala sanning och sluta bete sig. Något ska brista och brinna, sörjas och göras upp med.

”Jag frigör henne från omständigheterna likt ett frimärke, med värme, med försiktighet, med tålamod”
Ahlgrens poesi är stark och egen, men i boken är det inte bara hennes röst som hörs. På fem ställen går det nämligen att hitta lånade meningar från Sylvia Plaths diktsamling Ariel. Till exempel potatisarna väser ur dikten ”Lesbos”, eller ordet ballonger som avslutar Plaths dikt ”Morgonsång”. De lånade orden markeras med kursiv text. På så sätt utmärker de sig, även om de inte kan sägas göra särskilt mycket för boken. De får inte dikterna att öppna sig. Istället blir de till pekpinnar. Små markeringar som talar om för läsaren hur boken vill bli läst. Att den bör sättas i ett större perspektiv.
För mig blir det ett lager som inte höjer texten, utan burar in den. Gör att den behöver läsas på ett visst avstånd, med en viss blick, istället för att bara låta mig få stiga in i den värld där jaget befinner sig. I det nära, nästan dagboksliknande, som annars genomsyrar boken. Ahlgren behöver inte markera att hennes dikter går i dialog med författare som Plath för att göra det. Meningarna hade kunnat tas bort, och innehållet hade talat precis lika starkt. Helt med sin egen lyskraft.

Emma Ahlgren: När jag var
elva visste jag allt.
Schildts &
Söderströms, 2019.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.