Träffsäkert barnperspektiv

av Emma Juslin

Efter den kritikerrosade poesidebuten White Monkey, som även belönades med Svenska Yles litteraturpris 2017, debuterar Adrian Perera som romanförfattare med Mamma.

Mamma kunde kallas en kortroman i prosalyrisk form, som stilsäkert och nydanande lyckas gestalta flera utmanande teman. Bland dem kan nämnas ett yngre barns uppfattning om omgivningen och vad där sker, samt hur en flerspråkig och mångkulturell miljö kan gestaltas i skönlitterär form.

Romanens huvudkaraktär Anthony – även kallad Tony – är gissningsvis i den lägre lågstadie­åldern och bor tillsammans med sin mamma Constance på en mindre finländsk ort. Constance har utländskt ursprung och pratar växelvis engelska, svenska, singalesiska och en aning finska. Hon har skilt sig från Tonys finlandssvenska pappa Reidar och arbetar med att förpacka våtservetter för företaget Omnipac.

I romanen gestaltas några vanliga dagar i Tonys liv och det kan nämnas att tyngdpunkten ligger på hur Tony uppfattar händelserna snarare än på det som sker rent objektivt. Romanen sägs vara förankrad i skräckgenren men den skräck som förekommer upplever vi således konsekvent ur Tonys perspektiv, något som utgör romanens styrka och särart.

Barnperspektivet är träffsäkert och fysiskt förankrat. Det är sällan som det gestaltas så här djupsinnigt, kanske för att det naturligtvis begränsas av ett barns språk och begreppsvärld som i viss mån förhindrar sammanhängande narrativ. Men Perera lyckas till fulländning, i en stil som är både prosalyriskt fragmenatarisk och konkret förankrad. Ofta förstärks eller förklaras Tonys reflektioner genom fotnoter till de flerspråkiga dialogerna, exempelvis då modern säger: ”You have to eat, putha. Take some knäckebröd and medvurst and-and-what’s this. You know. Pick-les. You know, pick-les? Take some of that. Did you see, I left the food things on the table?” så lyder fotnoten: ”Hon tror att jag inte vet hur man lagar en smörgås fast jag vet. Jag har lagat massor.”

Även Tonys känslor för föräldrarna är rörande och väl gestaltade. Både Constance och Reidar verkar älska Tony villkorslöst, men Perera visar hur ett barn trots detta kan ha motstridiga känslor, uppleva både utanförskap och gemenskap. Och även kommunikationen krackelerar stundom, inte enbart på grund av mångfalden av språk som Tony omges av, utan också för att de vuxna inte förmår förmedla vad som hänt eller hur de känner på ett sätt som är förståeligt för Tony.

Romanen hade eventuellt känts mer helgjuten utan de inslag av mysterium som vållas av de fotografier som tagits i lönndom i Constance­ och Tonys badrum, men även detta är väl beskrivet ur barnperspektiv och förblir därför ett aningen diffust händelseförlopp som läsaren måste försöka reda ut på egen hand.   

I slutet av Mamma finns ett belysande appendix som översätter de flerspråkiga dialogerna till svenska. Även detta appendix framhäver det faktum att Perera med sin romandebut fortsätter att fylla upp ett tomrum i den finlandssvenska litteraturen.

Adrian Perera: Mamma,
Förlaget 2019.

                  

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.