Coronamerika – hårt slag mot en instabil region

av Jon Weman

I Latinamerika har coronakrisen ännu inte slagit till med samma styrka som i Asien, USA och Europa – åtminstone om man får tro de officiella siffrorna. Men hundratals har redan dött, och det värsta är på kommande. Viruset kommer att slå hårt mot en politiskt instabil kontinent.

Mot slutet av 2019 var Latinamerika mer turbulent än på länge. Evo Morales i Bolivia hade störtats i en kupp efter ett kontroversiellt val. Chile skakades av en enorm upprorsrörelse som tycktes ha fötts från ingenstans. I Peru avsatte parlamentet presidenten och hans efterträdare upplöste i sin tur parlamentet. Argentina stod inför en akut ekonomisk kris.

Sedan, 2020, tog utvecklingen en totalt oväntad vändning. Den allt överskuggande faktorn var plötsligt inte en folkresning, en militärkupp, ett inbördeskrig eller en revolution utan – ett virus. Precis som i Europa är den dominerande politiska frågan för tillfället inte längre för eller emot invandring eller nyliberalism versus välfärdsstat, utan vilken som är den rätta strategin för att stoppa  covid-19-pandemin. Skillnaden är att coronakrisen här trillade ned ovanpå flera intensiva kriser och konflikter, med komplexa och svårförutsägbara konsekvenser.    

Mellan början av mars, när vidden av nödsituationen i Italien började framgå och ett par länder införde reserestriktioner, och runt tre veckor senare när mer än halva regionen låg under karantän och utegångsförbud, hade den politiska situationen förändrats fullständigt.

Ecuador – corona-brohuvud

Enligt officiell statistik hade Ecuador den 2 april 3 200 smittade och 120 döda, vilket gjorde det till det svårast drabbade landet i Latinamerika efter Brasilien (och värst i förhållande till folkmängden), men det finns allvarliga tvivel på om siffrorna är pålitliga. Antagligen är verkligheten ännu värre. Videofilmer från landets södra delar, inklusive den största staden Guayaquil, visar döda kroppar på gatorna och ursinniga anhöriga som berättar att de väntat i dagar på att de ska hämtas upp (se bilden).

Ecuadors president Lenín Moreno var redan allvarligt försvagad av jättedemonstrationerna i oktober förra året. För tillfället dominerar rädslan för smitta och garanterar att människor håller sig inomhus, men ilskan är massiv på sociala medier och när epidemin så småningom avtar lär han vara i allvarlig fara.

Filmerna från Ecuador sprider sig på Facebook och TikTok över hela Latin-amerika och blir en skarp varning för framtiden.

Argentina sluter upp

Gatorna i Buenos Aires förorter är ödsliga och spöklikt tysta: De få människor som rör sig ute följer de officiella uppmaningarna och går ensamma, så få samtal hörs. I köer framför mataffärer, apotek och bankomater står alla med en meters avstånd; nästan allt annat har stängt. Ute i bostadsområdena har en del familjer satt upp skyltar med texter som ”ta hand om varandra, stanna hemma” eller ”kan du inte stanna inomhus, kom inte hit”.

Den nyvalde presidenten Alberto Fernández har kombinerat karantänen med förbud mot uppsägningar, vräkningar, och avstängning av el och gas, och motsvarande runt 150 euro ska under de närmaste dagarna betalas ut till alla hushåll som saknar andra inkomster. I opinionsundersökningar får hans krishantering nära 90 procents stöd.

Men frågan är vad som händer när karantänen drar ut på tiden och nödbidragen i längden knappast räcker. Och landets svåra skuldkris fördjupas förstås ytterligare.

Argentina är ett typexempel på ett land där regeringen började med någorlunda god legitimitet och har agerat kraftfullt: där har befolkningen slutit upp enhälligt kring sina ledare. Perus Martín Vizcarra och El Salvadors Nayib Bukele har också sett sina opinionssiffror skjuta upp i stratosfären. Men inte alla ledare i regionen har samma förmånliga sits.

Bolivia – karantän under kuppregering

Bolivia har skjutit upp det planerade valet i maj, vilket betyder att interimspresidenten Jeanine Añez, med högst svajig grundlagsmässig legitimitet, sitter kvar på obestämd tid. Karantänen hon utropat har fått blandade reaktioner – på flera håll har patrullerande poliser attackerats. Dels har detta skett i områden där förra regeringspartiet MAS har stort stöd, och där invånarna ser regeringen som illegitim och polisen och militären som en ockupationsstyrka. Men en annan orsak är helt enkelt att väldigt många i landet arbetar i den informella sektorn och är helt beroende av sina dagliga inkomster. I Riberalta, som ligger i östra delen av landet där MAS har svagt stöd, slog sig den 31 mars hundratals invånare igenom poliskedjorna och vägrade gå hem förrän provinsen skickat flera lastbilar med matpaket.

– Regeringen Añez utnyttjar krisen för att stärka sitt repressiva grepp om landet, utan att förklara för folket vad covid-19 är och hur man ska skydda sig. Det är en rasistisk regering som inte klarar av att kommunicera med de sociala strukturer som finns ute i byar och bostadsområden, säger Judith Munoz, aktivist i lokala organisationer i staden Cochabamba.

Chile – uppror på paus

Karantänen i Chile är mindre strikt än i flera andra länder – sammankomster är förbjudna och nattetid råder totalt utegångsförbud, men produktionen är igång även i icke-livsnödvändiga industrier. Tidningen La Izquierda Diario påpekar att det effektivt stryper alla protester utan att skada näringslivets vinster för mycket, samtidigt som det fortsätter utsätta de arbetande för smittorisk på arbetsplatser och i kollektivtrafiken. En rad fackavdelningar har krävt generalstrejk för kravet att all icke-nödvändig produktion ska avbrytas.

Demonstrationerna är borta från gatorna, men på nätet som alltid varit en viktig del av den chilenska rörelsen fortsätter presidenten Sebastián Piñera att hånas lika intensivt som alltid. Och lite längre fram kan pandemin mycket väl stärka kraven på en ny grundlag, tror ekonomen Andrés Pizarro.

– Chile har 2,2 sjukhussängar per 1000 invånare, vilket är hälften mindre än i Argentina, till exempel. Sjukvårdssystemet är halvprivat och det återstår att se hur det kommer fungera för den del av befolkningen som saknar privat försäkring. Och Piñera har inte gett någon nödhjälp till dem som blivit arbetslösa. Krisen kan sätta ännu mer fokus på ojämlikheten och otryggheten.

Brasilien – full gas mot bergväggen?

Dock finns det ett land som går mot strömmen (tillsammans med Mexiko i viss mån) – Sydamerikas största, Brasilien. Där har president Jair Bolsonaro liknat covid-19 vid en förkylning och manat sina anhängare att demonstrera – en idealisk smittospridningsmöjlighet – mot de karantäner flera delstater och kommuner infört, under slagordet ”Brasilien kan inte stanna”. Han vägrar offra ekonomin för att stoppa smittan, men har istället möts av stora skrammeldemonstrationer från fönster och balkonger och dessutom av att en mängd tidigare allierade vänt honom ryggen. Exempelvis journalisten Raul Zibechi tror att det bara är en tidsfråga innan han likt föregångaren Dilma Rousseff avsätts i en riksrättsprocess – eller annars i en kupp från de militärer som fram tills nu varit hans starkaste anhängare.

– Han är den sista ledaren som vägrar acceptera WHO:s rekomendationer och folks ilska mot honom växer, till den grad att inte kunnat avskeda sin sjukvårdsminister, som följer vetenskapen, säger Julia Nobrega, som är journalist och människorättsaktivist.

Foto:  Marcos Pin Mendes/DPA/Alamy

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.