Konstkollen: Det digitala museet

av Pontus Kyander

Förra veckans Konstkollen tog sig en titt på de större finländska institutionernas verksamhet på hemsidor och sociala medier. Det blev en något håglös betraktelse, eftersom institutionerna i den mån de försöker göra sina utställningar digitalt tillgängliga ännu befinner sig på lärostadiet. Nu ger sig vår tappre recensent Pontus Kyander istället ut och besöker institutioner i London som kommit betydligt längre i digital förmedling. 

Eftersom Amos Rex i Helsingfors föll bort i den förra granskningen och faktiskt ser ut att vara på väg att skapa en levande och brett tillgänglig hemsida börjar han där. Men det är i London som konsten verkligen händer – på nätet.

Amos Rex

Webbsida | Facebook | Instagram | Twitter | Youtube

Missade du utställningen Generation 2020 på Amos Rex i Helsingfors – innan den stängdes på grund av pandemin? På Amos Rex hemsida kan du åtminstone få en del glimtar av vad du gått miste om. Amos Rex har förmodligen den bästa närvaron på nätet – åtminstone är deras hemsida den bäst organiserade och mest inbjudande. Den öppnas med en animation byggd på bilderna i den pågående utställningen, och sedan är det idiotenkelt att ta sig vidare. Tonvikten är uppenbart på lärare och barn som kan tänkas använda deras nätmaterial, för det är projekten för barn och skolor som allra först dyker upp när man scrollar nerför sidan. Men den röda knappen som säger ”Se utställningen på nätet” är svår att missa. Även där kommer det pedagogiska materialet först – Amos Rex prioriterar kanske lite väl eftertryckligt barnen – och först därefter kan man klicka sig till den hittills snyggaste och effektivaste presentationen av videokonst som jag sett på de finländska museerna. Alla verken är ur den aktuella triennalen Generation 2020, och de flesta fungerar väldigt bra i detta format. Museet kunde förvisso släppt loss lite fler verk än de sex video- och animationsverk som just nu visas, för det finns väldigt mycket intressant videokonst på utställningen. Men jag gissar att detta är en början, och att fler verk kommer efterhand som månaderna går. Utställningen har slutdatum i augusti. 

Som andra museer i Finland har Amos Rex låtit göra visningar på Instagram – även till dessa kommer man enkelt från hemsidan. En stor eloge bör ges museet för att man bjuder på visningar på åtta språk: svenska, finska, ryska, engelska, tyska, franska, spanska och japanska. Eftersom varje guide svarar för sin egen guidning, inklusive berättarformatet, växlar det verkligt mycket i såväl innehåll som kvalitet. Bäst är visningarna på finska, engelska, franska och spanska. I dem lyckas guiderna komma igenom den minimala stående telefonrutan (något större på datorn). Det visar sig att om man ändå envisas med just ”guidningsformatet” så lönar det sig att stå framför kameran, inte bakom. 

Det varierar och stundom vacklar det, men det är alltid en början. Att det finns åtta versioner att studera betyder också att det finns åtta försök för museet att lära av. För naturligtvis ska man ta tag i den möjlighet som coronastängningen innebär. Närvaron på nätet är ju inte en dagslända som försvinner efter karantänen. Nu har man möjligheten att pröva modeller, och utveckla former som hjälper museet att nå ut med konsten på andra sätt än i utställningsrummet. Men dessa sätt är med all säkerhet något mer än bara ”visningar”. Jag skulle rekommendera ett starkare redaktörskap för nätaktiviteterna, och att man tar tag i det bästa i de olika guidningarna, men utvecklar det till ett mer effektivt, tätare berättande som kan bli bärande för hur presentationerna av museets utställningar görs i framtiden. 

Så här långt kommen upptäcker jag Amos Rex youtubekanal. Där finns utöver videoverken på hemsidan även barnguidningar på svenska och finska (konsttestarna/taidetestaajat). I dessa professionellt producerade videor är tempot rappare än i de mer hemgjorda Instagramvisningarna, det är redigerat och försett med taktfast dunkande musik. De här visningarna är inte gjorda för mig, men fungerar säkert väldigt bra för barn. Men jag undrar: är ändå inte de flesta av Amos Rex besökare vuxna, och är det inte dags att erbjuda något för den mer krävande publiken på nätet? Det diskursivt avancerade innehållet måste efterhand också få en plats på finska museers hemsidor och digitala kringverksamheter. Det välskrivna, det välgjorda och det väl tänkta – sådant håller för användning långt efter att utställningarna stängt.

Tate Britain/Tate Modern

Webbsida | Facebook | Instagram | Twitter | Youtube  Pinterest

Detta är rena klickglädjen. Tate Britain och Tate Modern har på den gemensamma hemsidan arrangerat en virtuell och kronologisk vandring genom utställningssalarna, ”Walk through British art”. Detta är gjort inte med en handhållen mobilkamera utan i stillbilder av verken. Varje rum kretsar kring en bestämd tidsperiod. Du har där möjligheten att själv välja vilket verk som intresserar dig, klicka på det och genast få veta mer. Det allra första verket som jag klickar mig in på är målningen ”The Cholmondeley Ladies” (namnet uttalas för övrigt ’Chumley’) av en okänd konstnär från 1600-talets början. Dessa två damer födda på samma dag – de var gissningsvis tvillingar – gifte sig senare åter på samma dag och gjorde sammalunda då de födde sina förstfödda. De är avbildade nästan kusligt identiska med deras likaledes identiska telningar i famnen. Informationen ges på flera nivåer: först inledande och kort, nästa klick en längre text, och under den länkar till relaterade texter, även till poesi. Detta är en ren njutning. Strukturen är logisk och på ytan linjärt kronologisk, så du förlorar aldrig känslan för var du befinner dig. Den sträcker sig från 1500-talet till idag och är välgjord hela vägen. 

Här finns även unika konsthändelser gjord under coronastängningen, och massor med konstnärssamtal, det är bara att skopa upp. En relativt ny länk leder till ”A Queer Walk Through British Art”. Naturligtvis har Tate resurser som inget finländskt museum, men här finns mycket att lära, inte minst hur man kan vara samtidigt tillgänglig och avancerad. 

Helt ärligt är detta första gången jag känner mig glad och ivrig under dessa undersökningar av institutioners digitala presentationer. Naturligtvis är det inte ett hastverk utfört på grunda av coronastängningarna, utan ett arbete gjort under lång tid och med duktiga skribenter och lika skickliga webdesigners. Texterna är ganska precist avvägda, de är skrivna för en nyfiken allmänhet, undviker snåriga resonemang och onödigt svåra ord. Samtidigt är de väldigt vederhäftiga och riktar sig till sina vuxna besökare. Barnen har så klart sin egen avdelning. Perfekt för en regnig dag, en fängelsevistelse eller en pandemisk karantän.

Wallace Collection

Webbsida | Facebook | Instagram | Twitter | Youtube 

Har du missat Wallace Collection i stadsdelen Marylebone, ett par stenkast norr om tunnelbanestationen Bond Street? Gå dit, det är ett av dessa museer där du relativt ostört kan se fantastisk äldre europeisk konst – Rembrandt, Velazques, och min favorit, Fragonards ”Gungan” (1767-68) – det härligaste och fluffigaste av rokokons alla målerier. När du ändå är där får du känna av historiens vingslag även i form av vapenskramlet i en stor samling rustningar, värjor och liknande. Biblioteket erbjuder möjlighet att forska vidare och caféet på den inglasade gården är fantastiskt bra, fast det är så klart, det är stängt, liksom museet självt just nu. 

På hemsidan hittar du ett otal ”specialvisningar” efter teman, men också möjlighet att följa konserveringen av olika verk. Liksom Tate håller man fokus på de enskilda verken, det är sparsamt med video, vilket är skönt. Du kan som besökare ta till dig konsten i din egen takt. Även här finns det information på olika nivåer, inte lika avancerat och vida länkat som på Tate, men även denna hemsida är en ren njutning att röra sig på. 

Även Facebook- och Instagramsidorna är otroligt roliga att besöka. Eftersom de har så mycket saker som de fyra markiserna av Hertford och deras illegitime ättling sir Richard Wallace ekorrsamlade – den senares änka skänkte hela rasket till nationen – finns här att ta av. En valnötsstor och dito formad amulett med S:t Göran och draken av trä inuti är en relativt ny uppdatering som fångar mitt intresse, men museet kör hårt och lägger under pandemin ut flera verk om dagen.

Whitechapel Gallery

Webbsida | Facebook | Instagram | Twitter | Youtube 

Här är det full rulle, i så måtto att Artists’ Film International, som är ett samarbete mellan organisationer runt om i världen, gör ett par kortfilmer tillgängliga per vecka. Här kan man bli hängande länge, materialet är rikt och varierat, det rymmer såväl dokumentära arbeten som experimentfilmer. Om inte detta räcker, så samarbetar Whitechapel varje månad med ickekommersiella gallerier, där de får presentera sitt material för en bredare publik än den som de skulle nå från sin egen hemsida och egna nätverk. 

Det här är egentligen föredömligt – men Helsingfors saknar ännu en konsthall av det slag som Whitechapel, där den konstnärliga innovationen och relevansen är huvudsak. Att ge plats åt de oberoende aktörerna genom en större, trovärdig plattform, det är något att sträva efter när vi kommit förbi den pågående pandemin. 

En blogg ger utrymme åt olika skribenter flera gånger i veckan, och i tillägg har man i mer än tio år drivit ett författaresidens, och även dessa författares texter finns tillgängliga. Av förståeliga skäl ligger årets residensprogram nere. 

Facebook och Instagram fungerar i praktiken som förlängningar av de poster som redan delas på Whitechapels hemsida. Det är en förnuftig ordning, det gör att man med begränsade insatser får ut mesta möjliga resultat. 

Hayward Gallery

Webbsida | Facebook | Instagram | Twitter | Youtube Soundcloud

Kan du känna skogens liv när du tar en tur bort från din självkarantän? Doften av granbarr och fuktig humus… Skogen och träden står i centrum för Hayward Gallerys stora utställning ”Among the Trees” (som jag hann se innan den snöpligt fick stänga på grund av pandemin). Du kan se en liten del av verken i en påbörjad redovisning av utställningen, men arbetet tycks ha kommit av sig – liksom många andra museer i det hårt coronadrabbade Europa har Hayward Gallery tvingats entlediga personal, så verksamheten går på sparlåga.

Inte desto mindre finns här bra aktuella samtal med konstnärer och en effektiv introduktion till utställningen (ingen träig guidning i den finländska stilen). Även om materialet här är mindre än på de förut berörda institutionerna, så känns det aktuellt och fräscht.

Facebook och Instagram är såvitt jag kan se samordnat med det stora komplexet Southbank Centre, med ett stort utbud av litteratur, musik med mera, även i pandemitider.

Camden Arts Centre

Webbsida | Facebook | Instagram | Twitter | Youtube 

Eftersom Camden Arts Centre ligger i Hampstead, en bit bortom allfarvägen i London, glömmer jag av och till bort att detta är en av Londons viktigaste konstinstitutioner som alltid hållit sig i framkanten. Men på internet är de alla lika nära, och Camden Arts Centre har gjort ett gott arbete med att på nätet förmedla konsten de visar. Istället för de hemgjorda mobilkameravideor som grasserar på finländska institutioner ger direktören Martin Clark själv en tät, välskriven, fint filmad och redigerad visning av den aktuella utställningen med argentisk-schweiziska Vivian Suter, en målare som lever och arbetar i en egenartad symbios med den guatemalanska djungeln. Detta, att chefen själv gör visningen verkar otänkbart för institutioner hos oss, men vore faktiskt värt ett försök. Det skulle ge relativt ansiktslösa chefer en utmaning och en större publik närvaro. Konstnären själv presenterar också sin utställning i en välredigerad video, och man kan klicka sig fram i en virtuell version av utställningen – den delen är minst intressant. 

Konstcentrets andra utställning, med grekisk-brittiske Athanasios Argianas som arbetar med skulptur i gränslandet till musik, presenteras i en välredigerad video.

Snart lanseras projektet ”The Botanical Mind Online” som är baserat på utställningen ”The Botanical Mind: Art, Mysticism and The Cosmic Tree” som var planerad att öppna i maj. Denna exposé över konst, natur och mysticism sträcker sig över 500 år och omfattar 50 konstnärer. Det kan bli hur spännande som helst i en mer essäistisk nätversion. När den öppnas meddelas snart på hemsidan och deras Facebook, Twitter och Instagram. 

Serpentine Gallery

Webbsida | Facebook | Instagram | Twitter

Serpentine Galleries, som sedan ett par år har ytterligare ett galleri i Hyde Park utöver den gamla historiska paviljongen (därav pluralformen), har satsat ordentligt för att göra just den digitala interaktionen så lätt som möjligt för publiken. Hemsidan arbetar med tydlighet och att publiken så enkelt som möjligt ska hitta direkt till det spännande. Det är alltså inte en myriad av information om öppettider och guidningar som slås upp på skärmen, utan den konstnärliga verksamheten som uppenbarar sig i form av stora, tydliga bildsatta rutor. En av dem heter ”Serpentine Online”. Där finns samlat alla de konstprojekt som finns tillgängliga på nätet, länkar till arkiverade intervjuer, poddar, seminarier med mera. Den nationellt sinnade kan fröjdas åt att Jenna Sutela har ett spännande pågående projekt (appen ”I Magma”som går att ladda ner och som om jag förstått rätt navigerar mellan teknologi, natur och kosmologi – tyvärr var appen inte kompatibel med min mobil, så jag får vara nöjd med att dö nyfiken). Olafur Eliasson har ett intressant projekt om perception och klimatkrisen, och den pågående fysiska utställningen med kinesiska Cao Fei har fått en fin presentationsfilm. Klimatkrisen är för övrigt central i det femtioåriga Serpentine Galleries jubileumsprojekt ”Back to Earth”. 

Lika intressant är det att ge sig ut på Facebooksidan. Där lanseras unika konstprojekt, men också podcasts och annat som finns tillgängliga på hemsidan. Man anordnar öppna seminarier via Zoom, och mycket mer. Uppenbart har Serpentine inte gått i ide för pandemistängningens skull. Det är väl genomtänkt, genomgående intressant, och just för att man inte matar ut en massa trivia är det faktiskt publikfriande – för en publik som intresserar sig för ny samtidskonst. Instagram är rena skattkistan med lästips, samtal mellan direktören Hans-Ulrich Obrist och aktuella konstnärer och givetvis mycket av det som postas på Facebook. Det är efter detta besök som jag – sent omsider – förstår poängen med Instagram. Det känns rappt och närvarande. Serpentine är duktiga på att kommunicera.

Chisenhale Gallery

Webbsida | Facebook | Instagram | Twitter

Chisenhale Gallery är en mindre och oberoende konsthall i östra London som ofta finns med tidigt i senare välkända konstnärers meritlistor. De har i ett par årtionden profilerat sig på att hitta nya konstnärer och ge rum för alternativ till den breda och kommersiella sidan av samtidskonsten. 

Chisenhales anspråkslösa hemsida bevisar att du inte måste vara stor och tung med stora resurser för att kunna skapa en markant närvaro i det digitala rummet. Egentligen är elementen få och enkla. Ett nyhetsbrev tar varje vecka upp en fråga i brytpunkten mellan konst och samhälle (den skickas med epost till de som prenumererar). Ett arkiv kallat ”Watch, read, listen” rymmer arkiverat videomaterial, här finns även intervjuer i textform samt läslistor med litteraturtips från konstnärer och andra som de samarbetat med. Deras ”online commissions” ger tillgång till verk som gjorts på galleriets uppdrag, det handlar såväl om film och ljudkonst som om litteratur. Här finns inga fasta gränser mellan konstarterna, Chisenhale är liksom Whitechapel föredömligt i att visa att en konsthall kan vara en plats för kulturyttringar av många slag. 

Facebooksidan saknar uppdateringar sedan oktober förra året, så den verkar inte vara en hög prioritet. Desto aktivare är man på Instagram, med en fräsch blandning av tips om konst och litteratur samt just nu arkivbilder från äldre utställningar.

Sammantaget visar denna rundblick på hur några viktiga aktörer i London – somliga inte alls stora eller finansiellt tunga – arbetar för att göra den digitala förmedlingen och interaktionen med publiken inspirerande och intressant. Här har vi mycket att lära.

Bild: Annika Korhonen/Amos Rex från utställningen Generation 2020.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.